torsdag 9 oktober 2008

hemma

Vilket betyder oförändrat och att allt åter är bra! Just nu. Pust.
Var sjukt nervös innan och när jag träffade BM började jag gråta. Sovit dåligt och alla nerverna på utsidan är ingen rolig kombination.
Fick ändå åka vanlig BIL för en gångs skull, både dit och tillbaka! Heja färdtjänsten! Rakavägen till och med. Chaufförerna är alltid så trevliga, en bit in på rakavägen kom jag på att jag glömt urinprovet i kylen. Inga problem tyckte han och vände -sånt händer. Efter en tripp upp igen och nu med provet i väskan gjorde vi ett nytt försök och kom så fram till sist.
Mitt HB har redan vänt uppåt, säkert efter bluuuten, blodtrycket var lågt men ok och hjärtljuden superfina och stabila. Allt sånt var alltså bra. Det är ju inte riktigt i de delarna av kroppen som problemet/n verkar sitta. Min snälla BM försökte trösta mig bäst hon kunde efter tårfloden och det var på ett sätt skönt att läcka lite, men det finns inte så mycket någon kan säga. Jag vet ju allt. Vet att vi också gör allt. Men kroppen minns bara det som gått fel. Just nu är jag inne i veckorna innan Dante förlorades och jag har svårt att skilja nu från då. På nätterna är det värst. Väntar på katastrofen. Varje underbar rörelse från lilla Mini påminner om sparkarna med Dante. Varje sammandragning flaggar om samma tragedi som de flaggade för då. Jag vet att det är annorlunda den här gången, men kroppen fattar det inte och förbereder sig omedelbart för flykt.
Efter BM var det läkarkoll och det är där jag får min lugnande fix om den är att komma. Men varje gång jag lägger mig i den där stolen är jag ändå beredd på det värsta, att jag ska få se halva bebis hänga ute, eller en liten arm eller ett ben sticka ut ur tryggheten. Så var det ju med Dante. Han sparkade ut sin söta lilla fot genom kanalen och det var efter det förlossningen startade. Jag vet att det inte riktigt går nu. Jag vet att bandet sitter där och skyddar, håller inne bebis. Jag vet att vattnet är kvar och jag vet att jag inte haft så ont, sen dess, som när hans lilla fot borrade sig ut.
Men kroppen fattar inte.
Inget hängde dock ute. Tappen var stängd och fin, lika lång/kort som tidigare och Mini inne i varm och trygg bassäng. Kunde inte fått bättre nyheter idag. Min lättnad efteråt var så stor att jag trodde ett tag jag skulle flyga iväg. Men stannade på golvet, tog en svajig promenad längs korridorerna mot huvudentrén och gick in på apoteket. Fick en förebyggande kur antibiotika mot vissa symptom och passade på att kolla lite andra burkar. Aldrig har apotekets hyllor varit så intressant som nu. Stannade i kassan och började prata med kassörskan om problematiken med min sk ballong eller pruttmage och vad göra åt det. Jättekul att prata med henne och jag hade stått där än om inte klockan hade blivit dags-att-åka-hem.

Ikväll kommer min minsta lillebror och hans Lisa och håller mig sällskap. Ska bli roligt!
Lutar åt en fortsatt bra dag för min del alltså.
Hoppas detsamma för er!

21 kommentarer:

Anonym sa...

Följer er och tänker på er. Att ni gått ut i media är starkt och betydelsefullt, för många.
Kram Ann-Katrin, okänd

Anonym sa...

Hurra! Det blir ett sms till Läkare utan gränser för att fira liksom förra veckan! Kan vi inte göra det allihop, alltså vi som har ekonomisk möjlighet?

Anonym sa...

Så skönt lättande. Jag tror det räcker med den sammanfattningen.

Anonym sa...

Sköönt!
De du beskriver om när ni förlorade er Dante är verkligen den värsta mardröm man kan tänka sig! Sånnt man är rädd för intalar sig att "de kan inte hända" men de gör de.

Men de finns också många som varit med om samma sak men till slut går allt rätt. Jag kan bara beundra dig för att du kämpar dig igenom de här.

Jag förstår att de måste vara otroligt svårt att hantera all oro och ångest och önskar jag kunde trycka fast forward.

Massa varma kramar till en riktig urmoder!
/My

Anonym sa...

Jonna, snubblade över din och Marcus bloggar bara förra veckan efter att jag läst om er och ert öde på expressen.se, och jag är redan så engagerad att jag nyss fällt en lättnadens tår över att allt fortfarande ser bra ut. Vår son Ossian dog i magen i min 39:e graviditetsvecka den 4:e oktober 2006 och ångesten jag kände under nästföljande graviditet (vi har nu en underbar liten tjej) går inte att beskriva. Så jag vet vad du går igenom just nu och önskar er båda all lycka och kraft i världen.

Kram från Ulrika F

Anonym sa...

Å, vad skönt att allt var bra! Jag har följt din blogg i några veckor och hoppas så att allt ska gå bra för er. Jag är själv gravid i vecka 21 och är verkligen imponerad av dig.

Anonym sa...

Hej Jonna !!

Yes HÄRLIGT, UNDERBART,JIIIIPPPIII

DU ÄR SÅÅ DUKTIG GUMMAN ,du ska se att det kommer att gå bra .
Tänker på er alla .
Varm kram från Åse.

Anonym sa...

Är glad för din skull!

Anonym sa...

Det är så underbart att få höra varje torsdag att allt är bra!!
Så skall det även fortsätta! Jonna, vi är många som håller alla tummar och tår och allt vad som går för att mini ska hålla sig inne länge, länge.

Jag tycker dittes förslag om att vi alla firar med att skicka ett sms till lägare utan gränser var jätte bra så det ska jag göra också, hoppas fler nappar på det också!

Anonym sa...

Så skönt att Minis båda små söta fötter fortfarande finns där inne! Jag känner mig oerhört lättad nu efter dina (positiva) nyheter! Märkligt hur en okänd människas (ditt) öde kan beröra mig så! Du är fantastisk!
Stor kram!
...och självklart skickade jag ett sms till Läkaren utan gränser, vilket jag absolut tycker att ALLA som har möjlighet ska göra

Anonym sa...

Vad härligt att allt såg bra ut.

Kram.

Anonym sa...

Grattis! Härligt att höra :)

mrsjones sa...

Åh vad skönt att höra att allt är bra med tapp och Mini! Duktiga goa ni! Jag är med och firar för firas bör det!

kramar!

Anonym sa...

Men va skönt Jonna att Minitj..ja menar Minikillen mår bra;-) Kram Maria, misscat

Helena sa...

Jag har varit ungefär där du är just nu och jag vet precis. Har fått alla mina barn mer eller mindre för tidigt, två lever och en gör det inte. Störtförlossningar alla tre, de två sista tog ca 55 minuter från första känning som varit vattenavgångar till beibis ute. Jag har en hjärtformad livmoder som ställer till det och som dessutom förgyllt alla mina graviditeter med enorma störtblödningar runt vecka 8-10.

Jag har känslan av att min kropp är den farligaste tänkbara plats som finns för ett foster i färskt minne, känslan av att beibisen närsomhelst bara kan trilla ut.

Det enda löfte du just nu vill ha kan jag ju inte ge dig, det är bara tiden som kan arbeta för er nu och det känns som om den kommer at göra det också. När beibisen är ute är det ju värt hela helvetesresan flera gånger om.

Det är ju nu det är som jävligast! Efter den dag då du kan tänka "såhär länge har jag aldrig varit gravid förut" så lättar det lite efterhand.

Men har man en gång tappat tilltron till att ens kropp fixar att bära fram ett friskt barn, så tar det längre tid än en graviditet att reparera, så lugn är man ju inte förrän beibisen är ute och man har konstaterat att den är frisk. Men DÅ, den lyckokänslan, den hoppas och tror jag att du till slut får uppleva. Det är du värd!

Känner så väl igen kicken av en "godkänd" undersökning också... En liten paus i ångesten, men den ger ändå ett välbehövligt andrum. Jag hade f-n velat vara fjättrad vid en CTG-apparat dygnet runt!

Tudorienne sa...

Gôtt! Bra jobbat där, du är superduktig.

Anonym sa...

Vad härligt att det var bra idag! Styrkekram så du orkar igenom även dessa tuffa veckor!

Anonym sa...

Hjärtat kan vara ledsen för så mycket, har gråtit mej genom denna dag....men ler och känner glädje just nu, när jag läst det positiva besked Du fått i dag.
Var rädda om Er vill kellingen på ön.

Lena sa...

Vad skönt att allt såg bra ut Jonna! Förstår att du måste vara på helspänn ändå men här hålls det iaf ett par tummar.
Det skiljer bara 10 dagar mellan våra graviditeter så vi kommer kanske få barn nästan samtidigt. :) Vet inte om jag går över tiden iofs.

Lena sa...

Ehm, skojade bara, det är visst 17 dagar emellan, det är ju bra att man ha rkoll på hurpass gravid man är ;)

Anonym sa...

Underbart! :D