rädsla och sorg

Är fortfarande lite skakig av filmen i fredags.
Min terapeut har sagt att jag inte bör se sånt som jag bara mår dåligt av. Och man behöver väl inte vara terapeut för att tycka att det ligger nånting i det.
Men ändå så gör jag det. För nåt skönt är det med skräck och rädsla i en 90 minuters dos. Problemet är väl att det hänger efter och på mig likt en envis skugga i minst 90 timmar istället och med mina nerver är det 88 för många. Minns tyvärr Blair witch project och de närare 90 dagarna den filmen höll mig i ett krampaktigt grepp.
Nä, mer Kaj Pollack åt folket som min terapeut skulle kunna säga.

Förutom att vara rädd går jag just nu runt och förbereder mig på något som komma skall.
Ettårsdagen av att jag tappade och förlorade mitt andra barn börjar krypa närmare och det är med en annan sorts känsla av rädsla och skräck jag "ser fram emot" det.
Intressant att det alltid börjar med mardrömmar, sömnlösa nätter och uppvaknaden av sorg så smärtsam att jag tror kroppen är på gång att gå sönder en dryg vecka innan. Jag tänker inte nödvändigtvis på det hela tiden, men kroppen gör det. Och den minns. Bättre än jag vill.
Men jag känner igen och kan det här. Det har "firats" så många såna här dagar hos oss de senaste 18 månaderna. Alltid är det si och så lång tid sen det ena barnet föddes och dog eller så länge sen vi egentligen skulle ha fått fira våra barns riktiga födelsedagar om saker och ting hade gått vår väg. Nu gjorde det inte det. Så bita ihop och överleva och förhoppningsvis ta sig ut på andra sidan lite starkare igen.

Nu ska jag se en feel-good film (riktigt ser mina mentala välgörare le ikapp) C.R.A.Z.Y från Kanada. Återkommer om den, om den är nåt att återkomma om.