Så var första akuta gynbesöket för den här gången avklarad och jag är tack och lov hemma igen.
Hade någon sammandragning i eftermiddag igen och Marcus ringde till sjukhuset och frågade vad göra. Åk in var svaret och eftersom jag bara ville till min läkare hade vi tur eftersom hon började vid fem, så vi åkte genast in, satte oss i samma förbannade bänkar där vi en gång tidigare suttit och väntat på besked vi inte ville ha. Jag ligger och ber, hoppas, vill, tror och tvivlar. Marcus sitter mittemot, sammanbiten, döljer väl (tror han) kaoset och paniken som kryper därinne. Mitt hjärta slår så hårt att jag tror ett tag det är på väg att slå ihjäl sig. Ett hjärta kan inte slå hur hårt som helst utan att nåt går sönder, tänker jag och fortsätter be, bara ifall.
Samma undersökningsrum som då. Stolen där jag ska lägga mig och fläka upp det sköraste för ytterligare en undersökning står där den stod. Samma ångest flyter runt i mina ådror men jag hänger mig fast vid hoppet.
Vi talar om det som hänt och nej det är inte jättebra att ha sammandragningar så här tidigt med min historia, men ja de kan vara helt normala ofarliga som inte påverkar nåt och så till sist får jag klättra upp.
Tappen ÄR opåverkad och Mini levande! H*n bökar med armar och ben och vi ser hjärtat, våran lilla älsklings hjärta slå så tappert och tydligt. Allt tvivel rinner av mig. Nu är det lugn. Nu är det ro. Vi lever. Våra hjärtan slår, helt i otakt nu när jag lugnat mig en aning men ändå tillsammans.
Bara andas, andas...
Jag får ett recept med mig på antibiotika ifall. Misstänkt infektion. Men annars var allt bra. Just nu, idag, var allt bra.
Imorgon är en annan dag (med risk för att låta som Christer Björkman), men jag ska andas mig igenom den med och hoppas, tro, be...
Och jag med många andra hjälper er att Hoppas, Tro och Be!!
SvaraRaderaStor, stor KRAM åt Dig o klappa din vackra mage lite fr mig, hälsa lilla m att h*n har två kämpar till föräldrar så lilla m har gott kämparblod i sina ådror.
Kramar o Tankar
(tummarna hålls i permanet grepp tills lilla m ligger på Din mage o andas, skriker o buffar ef bröstet)
Usch vilken berg-och-dalbana! Skönt att det inte var ngn fara med Mini! Hoppas det får fortsätta så.
SvaraRaderaÅh vilka härliga nyheter! Du ska se att allt kommer gå bra. Klokt av er att åka in och kolla tappen, bättre än gång för mycket än en gång för lite. Jag var konstant orolig under min cerklagetid och fick oxå tidiga sammandragningar. Jag åkte in akut massor av gånger, mestadels helt i onödan visade det sig men vi ville inte heller ta några onödiga risker. Jag hejar på dig!
SvaraRaderaKram T
Vad skönt att allt var bra med Mini!! Hoppas verkligen du får lite lugn en period nu.
SvaraRaderaJag lovar att be jag med... o krama tummarna!! Det ska gå bra!
SvaraRaderajag hoppas så att allt ska gå bra för er! jag började att läsa marcus blogg efter att han har blivit min favorit på karlavagnen och efter ett tag kände jag att jag ville läsa din blogg med. varje gång jag ser på min blogguppdaterar att nån av er skrivit blir jag orolig att något ska ha hänt det lilla som växer inuti dig. jag hoppas så att ni ska få uppleva det underbara med att vara mamma och pappa.
SvaraRaderahåller alla mina tummar för att ni bli mamma och pappa den här gången.
vad hemskt och vidrigt att ni ska behöva vara med om den här oron, men så grymt skönt att allt såg bra ut. Jag hoppas hoppas att allt ska gå bra den här gången.
SvaraRaderaMassa kramar!
Jonna, Marcus och Mini: Jag ber också.
SvaraRaderaKram från Ditte
Tack alla ni som läser, skriver och hoppas med oss! Stort innerligt tack!
SvaraRaderaFint med goda nyheter!!
SvaraRaderaHej, jag började läsa din blogg för ca en vecka sedan. Är själv norrköpingstjej, som flyttat till Linköping.
SvaraRaderaJag har suttit till fem på mornarna och läst igenom varje inlägg. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag var inne på Marcus blogg, läste hans senaste inlägg; att han ville att de som läste skulle be.
Be på sitt bästa sätt. Ja, det var så han uttryckte sig. Jag gick ut i kylan på min balkong, kände hur vinden blåste igenom nattlinnet. Jag huttrade till och tittade upp mot stjärnorna på himmelen, det fanns tre stycken. Jag fantiserade att dem stod för något, Dante, Liten och Mini.
Jag knäppte händerna så knogarna vitnade. Och jag bad innerligt att det här ska gå bra. Det kommer gå bra. Jag tänkte att ni kommer bli underbara föräldrar, ert lilla Mirakel kommer kunna skatta sig lycklig. Även fast jag inte känner er, så känner jag för er.
Hej, jag började läsa din blogg för ca en vecka sedan. Är själv norrköpingstjej, som flyttat till Linköping.
SvaraRaderaJag har suttit till fem på mornarna och läst igenom varje inlägg. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag var inne på Marcus blogg, läste hans senaste inlägg; att han ville att de som läste skulle be.
Be på sitt bästa sätt. Ja, det var så han uttryckte sig. Jag gick ut i kylan på min balkong, kände hur vinden blåste igenom nattlinnet. Jag huttrade till och tittade upp mot stjärnorna på himmelen, det fanns tre stycken. Jag fantiserade att dem stod för något, Dante, Liten och Mini.
Jag knäppte händerna så knogarna vitnade. Och jag bad innerligt att det här ska gå bra. Det kommer gå bra. Jag tänkte att ni kommer bli underbara föräldrar, ert lilla Mirakel kommer kunna skatta sig lycklig. Även fast jag inte känner er, så känner jag för er.
Härligt! Har följt er länge och kommer fortsätta göra det... Känner mig tafatt när jag ska kommentera, bara, och håller allt för ofta tyst. Men mina ögon tåras av glädje och jag är så tacksam att få följa er resa på detta vis. Så, stort tack och fortsatt lycka önskar jag er!
SvaraRaderaTack Gode Gud (eller vem det nu är?) för att Mini mådde bra.
SvaraRaderaVilken pärs!
Jag önskar er allt gott och följer er resa.
Stor kram!
Tack Gode Gud (eller vem det nu är?) för att Mini mådde bra.
SvaraRaderaVilken pärs!
Jag önskar er allt gott och följer er resa.
Stor kram!
Jag tänkar på er och hoppas att det ska gå bra för er.
SvaraRaderaJonna. Jag är så ledsen att du måste genomlida så mycket skräck och smärta. Jag kan inte annat än hoppas, hoppas, hoppas.
SvaraRaderaLiams mamma
Jag ber för er Jonna, följer dig varje dag och hoppas att Mini stannar hos er! Du är stark som orkar kämpa! Kram på er
SvaraRaderaSvårt att veta vad för ord som passar bäst nu, men jag kan bar säga att jag önskar er lugn och ro nu, att allt får vara fint för er.
SvaraRaderaKraft och kärlek från Göteborg.
Går in o läser med jämna mellanrum, är längesedan jag skrev!
SvaraRaderaTänker på er varje dag och hoppas, hoppas, hoppas att mini vill stanna.
Förstår att det är jobbigt att bara vila och försöka att hålla dig från att tänka jobbiga tankar (har själv varit där med ångesten över att ev förlora igen. Jag hade en förhöjd risk för att moderkakan skulle lossna på slutet).
Önskar så jättemycket att er mini får komma när h*n är en färdig bebis! Det måste få bli så!!!
Åh.. jag började gråta när jag läste inlägget. Inte nu igen, tänkte jag. Men som tur var!
SvaraRaderaJag håller tummarna för dig!
Lättnadens suck! Tänker på er och hoppas att allt går bra. *Kram*
SvaraRaderaEg og skal be for deg og Mini
SvaraRaderaOj vilken pärs. Jag hoppas med er, att allt ska gå bra och att du slipper fler sådana akutbesök. Lugnt och fint i 177 dagar till.
SvaraRaderafy fan att ni inte kan få njuta av graviditeten. Måste såna skräckhändelser förstöra upplevelsen (mer än vad den redan är).
SvaraRaderaBörjade läsa din blogg i mars efter att ha förlorat min pojke i v. 17 efter 2,5 års försök.
Jag känner med varje ord du skriver och ber att resterande 170 dagar fortlöper utan problem o att du snart får hålla Mini.
Många kramar från en annan änglamamma
Jag tänker så mycket på dig, Marcus och MIni och hoppas att allt ska gå bra!Jag är så tacksam över att du vill dela allt det här svåra med oss...
SvaraRaderaKramar!