dag fyrtioett -dippar

Lite ledsen idag.
Kollade med frukostkaffet rinnande längs hakan på nyhetsmorgon och där dök en gravid Linda Lampenius upp och strålade ikapp med Alicantesolen, där de tydligen spelar in just nu. Hon ska liksom jag, om allt går bra, ha bebis i februari och är nu vid spanska solkusten för att jobba och gotta sig. Medan jag inte ens får gå till konsum! Bu huu vad orättvisan känns enorm ibland (säger hon som faktiskt har mat för dagen, rent vatten och rena kläder, nåja, varje dag). Dessutom deklarerade hon stolt att hon kring jul i 8:e månaden ska ut på turne och köra 30 spelningar på 20 dagar och att det skulle gå även om det säkert kommer bli lite tufft också, fnitter fnitter.
Sådan information tas alltid emot med sådan beundran i blicken hos åhöraren och hyllningarna -duktiga du som inte låter graviditeten hindra typ, vet inget slut och jag känner mig genast helt misslyckad. Kaffet sölar ner nya påslakanet och rostmacksmulorna som jag inte lyckas borsta bort på grund av begränsad rörlighet kliar under skuldrorna och jag börjar gråta tyst. Vill böla men kan ju inte ens det utan att magen ska krampa. Det är inte Lindas (hoppas alllt går bra för henne och hon kan hålla sina planer) eller någon annans fel, vet att det bor hos mig, och egentligen är jag så stolt över mitt vilande för det är för den bästa av anledningar och kommer förhoppningsvis resultera i en levande bebis! Min bebis, vårat första levande barn och vad är lite horisontalläge och smulor mot det?
Men ibland brister det bara. Känner mig ensam och eländig. Svag och usel. Klarar inte av nånting. Försöker till och med inför Marcus vara artig och be om mer kaffe i rätt läge i trevlig ton för att han inte ska tröttna på mig. Vet inte om jag lyckas, vill ju helst hoppa upp och hämta själv det jag vill ha, när jag vill ha det. Men det går inte, jag ligger där morgonklen och kan knappt vända mig utan ont och lyssnar till Lindas julplaner.
Jag vet att det låter futtigt och snart kan jag ju göra allt det där igen, förhoppningsvis med vagn, men som jag kan längta efter en promenad utomhus! I regnet var som helst! Att få gå i galleriorna och glo på folk, i skyltfönstren. Sitta på ett café och dricka latte, köpa en liten kycklingkebab bara för att man råkade gå förbi och det doftade så gott även fast man precis ätit lunch.
Jag längtar efter människor, att trängas i köer, att sitta på jobbet och försöka äta sin soppa och mitt i varenda slurp bli störd till tusen av massa folk som inte fattar vad lunchtid innebär. Jag vill sitta och snacka skit med kompisar utan att de ska behöva luta huvudet på sne. Vill ha ett samtal som inte börjar är det som vanligt idag? och fortsätter med att min del i det hela är att bejaka farhågorna om att det är precis som vanligt även idag. Vill få en fråga som inte lyder vad hände i oprah då? Vill och vill och vill...

Håller på att bli en eremit. Förutom Marcus träffar jag nästan ingen. Vill inte vara helt själv varje dag, önskar mig ofta sällskap, för korta stunder åtminstino, men ibland orkar jag bara inte helt beroende på allmäntillståndet och då har det tydligen tolkats som att jag inte vill ha besök, något som spridits och resulterats i att ingen hör av sig.
Alla förväntar att jag ska ta initiativ. Men jag gör inte det. Orkar inte och känner inte att jag tillför någon nåt. Magen är dessutom kass och jag måste prutta mest hela tiden vilket inte heller känns sådär jätteinbjudande, välkommen till min skitstinkande oas du kära vän, sätt dig ner.
Att människor i ens omedelbara närhet kan ha en så fel uppfattning om situationen att de väljer att tro att om det är tyst från mig i mitt relativt labila tillstånd just nu så vill jag vara ifred, inte vill bli störd. De ringer inte (skulle iofs ändå inte svara), skickar inga sms och undrar hur läget är, inget mail, ingen spontan fikaförfrågan, ingenting. Inte förrän jag skickar ett "Är allt är bra?" åt vederbörande kan jag hoppas på en liknande fråga tillbaka. Och som jag tycker om den frågan!
Är det mitt ansvar att se till att folk bryr sig eller kanske är det hela en hint om vad det är för vänner, människor som finns där i min omedelbara närhet... Kanske jag missförstår deras intentioner? Kanske har jag för stora krav på dom? Kanske jag inte är bättre själv?
Fast jo det är jag. Jag bryr mig per automatik. Till och med när jag själv ligger blodfattig och eländig undrar jag hur andra har det. Sån är jag.
Men kanske inte du.

Gnäll gnäll gnäll. Det dippar idag som sagt. Kanske ett tecken på att det andra, läs magen och krämporna däri är någorlunda bra? Och det är ju i så fall väldigt bra.
Vi säger så och avslutar denna lördagkvällsömkan här.

Bara en sak.

Tack för att ni finns! Ni som läser här och peppar och kommenterar. Tack för att ni bryr er! Det känner jag att ni gör och är för det evigt tacksam och faktiskt rätt rörd.
Har aldrig behövt er mer än nu.
Ett stort tack för att ni lyssnar och puss i pannan.


Kram!