cerklageprat

Luther var klart lovande. Kommande fem torsdagkvällar ska jag sitta klistrad framför fyran trots att det som Marcus sa var något överdrivet emellanåt. Men Luther själv gillade jag.
Nu är katterna och sover, eller nja, men iaf. Milo är tyst sedan ett tag och jag ska med krypa ner om en stund.
Imorgon ja.
Mätning och koll av bebis. 32+4 idag +5 imorgon. Fantastiskt bra jobbat måste jag säga. Hoppas allt är som det ska därinne. Jag kan känna huvudet långt, långt ner och på ett sätt känns det som att hela magen har sjunkit lite. Det är inte fullt så trevligt alla gånger. Cerklaget skär som bara den när den liksom tänjs åt. Eller jag vet inte vad som egentligen händer där men läkarna har sagt att bandet, ju mer bebis buffar neråt, kommer börja göra ont och ännu ondare och det är väl precis det som händer nu. Jag menar, det är ju naturligt att bebis ska sjunka och till sist fixera huvudet och det är rätt taskigt att det inte går, så helt klart kommer hän buffa och bråka för att hamna rätt fastän det liksom blir fel för mig och cerklaget. Men förklara det för en 33 veckors.
Vi ska helst klara oss till andra veckan i augusti om det inte blir för illa, men det blir det inte. Säger vi. Hoppas bara tappen är stängd från bandet och ut och är den det ska jag dansa en liten dans och publicera spektaklet. Lovar.

Nu sova.