Vi kom hem igår, jag och Plutt. Farmor hämtade oss och när jag klev in genom dörren kom Milo fram, blev jätteglad och började sen gråta och sprang förbi. Jag gick efter och när jag kommit ner på knä framför honom, tittade han upp och började skratta och kom och kramade. Så mycket känslor för min tappre underbare kille, men att han blev glad för att jag var hemma var det ingen tvekan om.Lillasyster har gjort sig hemmastadd, sover, äter och bajsar duktigt. Storebror har varit lite avvaktande men närmar sig sakta men säkert. Nu har de till och med pussats och Milo har klappat och kännt på lilla näsan.
Det är så härligt att vara hemma! Sova i egen säng med mina män bredvid och landa i det här nya helt fantastiska livet lite grann.
Samtidigt kan jag väl också känna att det kanske var lite tidigt för egen del att lämna lugna lunket på BB. Min kropp är mycket ond och att vara hemma är som sagt skönt men det är lätt att också känna stress över små egentligen helt triviala saker, för det är så mycket jag vill göra men snällt hela tiden måste inse att det får bli sen (vilket är lättare sag än gjort). Vi är så otroligt lyckligt lottade som hade mina föräldrar här i början av veckan och nu svärmor som lagar mat och "bara" (inget bara i det) finns till hands. Hade inte gått utan deras hjälp att komma i ordning innan och nu hem! Tack och puss till er fina också här på bloggen!!!
Jag kan hyfsat bra bära Plutt och sätta mig med henne och också resa mig, långsamt, upp igen, vilket är otroliga bedrifter faktiskt (jag är skitstolt äver mig själv som fixar det) fast såklart kostar det på. Höften och rumpan är i onåd och jag längtar tills de börjar samarbeta och snittet läkt lite till så jag också kan lyfta upp Milo min älskling i knät åtminstone. Vi kommer dit. Ska stressa lugnt. Nu ska vi bara njuta av att vara lite och som tur är finns det alltså andra armar som kan hjälpa till vid behov.
Appropå mina kladdiga sår efter tejpen ifall någon undrar. De börjar torka tack vare vädringshålen i sexiga nättrosan så jag hoppas det inte behöver bli något större bekymmer av dom. Bra va.
6 kommentarer:
Ni är fina!!!!! Lille Milo undrar såklart vad som har hänt=) =) Fina!!!!!
Oh vad härligt,känner så väl i känslan,när man är på sjukan vill man hem men väl hemma undrar man varför inte unnat sej en extra dag där...
Men så härlig och sakta sakta kommer du tillbaks till vardagen.
Underbart & underbar blogg jag följer sen långt tillbaks.
Va skönt att du kan röra dig någorlunda iaf. Har amningen kommit igång?
Sååå nyfiken på vad lillan ska heta =)
Välkommen hem!
Tänk så mycket känslor han har. Helt plötsligt försvinner mamma och kommer hem utan mage med en liten docka.
Ta det nu lugnt och ta emot all hjälp.
Hoppas ni får en underbar helg.
Tänker på er.
Kram Christina
Först ett stort tack för fin bild på dig, Milo och Plutt, bara pappa som saknades på bilden, men förutsätter att han var fotografen! ;-)
Underbara Milo-boy, inte lätt att hantera en sån lycka att få hem mamma för en sån liten man. Men tänk dig själv vilken lycka att mamma är hemma igen!
Härligt att lillan gjort sig hemmastadd och nu ska Milo och hon lära känna varandra, oj vad härligt för er alla! Och härligt att få sova tillsammans igen hela familjen! Jag känner er lyckokänsla genom dina ord.
Klart det är ont både här och var i din kropp, men med din kämparglöd så ordnar det snart upp sig. Att också stressa upp sig för de mest triviala i tillvaron hör till situationen, höll på att säga ”inget att stressa upp sig för”, även att det är precis det man gör
Underbara föräldrar har du och en underbar svärmor, dom är ovärderliga dels med allt dom gör och dels med att dom ”bara är” där i olika situationer och lägen.
Skönt att såren börjar torka upp, och spara nu för 17 ett par av dom sexiga trosorna, är ju ett minne i framtiden att ta fram och ha lite kul åt!
Tack Jonna för att du skrivit så fint här om eran hemkomst och hela familjens sammanstrålning. Lycka till nu och gläds åt varandra tillsammans alla fyra och gosa och mys!
Puss och kram till er allihop från Maggan1
Vad härligt att han också vet nu att han är storebror! :) Hon är så fin, och ni är verkligen värda all denna lycka efter det som hänt.
Hemma är härligt, men sjukhuset är riktigt bekvämt och man har hjälpen så nära till hands hela tiden, förstår verkligen hur du känner.
Ser också fram emot att få höra namnet så småningom.
Kram och grattis igen!
Skicka en kommentar