nedräkning: ensifrigt

Om 9 dagar är det dags. Då smäller det som man säger, eller gör man? Hursomhelst så är det då vi äntligen ska få träffa vårt älskade lilla barn som bott i magen sen förra året. Jag längtar efter henne, det gör jag. Älskar så det gör ont.
Min kära lilla dotter, lillasyster till Milo, Liten och Dante -du är så välkommen att det inte finns ord att uttrycka det och snart ses vi.

Just nu sitter jag och andas mig igenom helvetiska förvärkar. Det är inte sant vad ont det kan göra utan att det är något som händer (hoppas jag). Förbannar Eva som prompt skulle käka av äpplet och Gud för att han var en surgubbe som inte visade någon förståelse för sötsuget Eva antagligen hade och gav efter för, jag menar hallå, det var ju inte en toblerone direkt hon tog en bit av.
Lilla Plutt och jag är i vecka 37+0 idag och jag känner mig rätt trygg med tanken att det blir den tionde som jag snittas. Visst leker jag med andra tankar som att tidigarelägga det hela, flera gånger varje dag faktiskt, men nu är det bara 9 kvar och ensifrigt känns nära. Mycket nära. Även fast inget egentligen har lättat. Snarare tvärtom. Vill ändå tro att nålarna gjort så att jag fortfarande någorlunda bra kan ta mig runt med bara kryckornas hjälp och att jag kanske utan dom (nålarna) hade varit tvungen att sitta i en rullande stol eller rent av ligga ner nu. Är någorlunda van med smärtan där bak vid det här laget och trots gnälliga gråtatacker och ajajajande så ser jag ett slut på det och har förlikat mig med tanken att det kommer göra ont i 9 dagar till. Men bara 9 dagar. Och vad är det? Inte många om man jämför med.. säg 348.
Men så har vi dessa förvärkar. My oh my alltså. Vad ska man göra? Inlägget skulle inte handla om dom men jag kan inte skriva annat då de riktigt har börjat bråka med mig. Jag vet de är vanligt så säg -vad gör ni åt dom? Bad är inget alternativ och bricanyl har jag tagit. Vad mer finns? Jag är inte, än, direkt rädd att något ska hända eftersom det är den tionde som gäller (det är ju så vi har bestämt) men just nu känns det inte särskilt skoj därnere.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla kvinnor som inte föder med planerat snitt, vad det måste vara spännande så här på slutet. Skitjobbigt såklart också, men samtidigt, varje kraftig förvärk kan ju vara starten på att lilla livet ska komma, typ nu. Måste vara magiskt att klocka värkar med partnern (som man förhoppningsvis har) och kanske emellanåt ringa förlossningen för råd och sen till sist få rådet eller ändå åka in för att kanske föda fram det älskade efterlängtade barnet.
För egen del är jag väldigt nöjd med min planerade operation (den 10:e, har jag sagt det?) och skulle inte vilja ha det på annat sätt, men ibland tänker man ju hur det kunde ha varit om inte... ja lite väl många om och nu är det som det är och det är jättebra! Den tionde smäller det och dit är det bara 9 dagar kvar!

Nej, nu ska jag inta liggläge, kanske hjälper. Imorgon ska jag till sjukhuset igen, så vi får se vad som sägs eller görs då.

Förutom allt gnäll här ovan, har det varit en bra helg med svärpäronbesök. Mycket trevligt att prata med svärmor om diverse viktiga och andra mindre just sådana, men desto roligare saker och på kuppen få avlastning med det ena och tredje. Har mest suttit i fåtölj och det har varit bra så. Fast nu är det som sagt färdigsuttet.
Kram och puss på pannan.