mail och onda flator

Fick ett mail tidigare. Ja flera egentligen, mest reklam om sexhjälpmedel som viagra och liknande, men två som jag såg fram emot lite extra och inte.
Ett från min läkare Nina (den bästa förövrigt!) som tyvärr inte hade så bra besked idag, eller åtminstone inget besked jag ville ha, för tydligen finns ingen mer smärtlindring i tablettform att få förutom ren morfin och det känns inte intressant. Anade iofs detta redan innan, men hängde kvar på det utopiska hoppet om att hon skulle skriva något i stil med -Jo men visst Jonna, vi har precis fått in nya skitstarka piller som inte påverkar bebis alls men som bevisat tar bort exakt all form av rövvärk och allt annat ont med på köpet. Bra va. Kommer förbi med 100 stycken genast.
Inga nya mirakepiller att äta alltså men har mina kryckor nu i alla fall. Observera mina. Egna. Man får inte längre låna utan nu är det köp som gäller. Marcus köpte två till mig i morse och idag har jag släpat mig fördärvad med dom. Känns faktiskt mycket bra eftersom det inte gör så ont när jag inte stödjer mig direkt på benet men vilket jobb det är kånka fram kolossen. För att inte tala om vilka problem som plötsligt uppstår när man t ex ska köpa glass och sen hade tänkt ta med sig glassen (glassarna, blev två) till bordet för att där kunna avnjuta de i lugn och ro. En i taget så klart. Som tur är finns vänliga människor och tjejen i glasskiosken vid Rådhuset bar på eget initiativ mina hela vägen, så det löste sig ändå.
När jag gick därifrån hade jag en nätt liten lutning på några meter att "promenera" (en färd som för mig kändes som att bestiga mount everest) och mitt i min ansträngning kom en ung kvinna med barnvagn bakifrån och frågade snällt om allt var ok, om det gick bra och även om jag blev mycket glad för den oväntade omtanken från en främling så tänkte jag sen att oj vad jag måste se lidande och behövande ut. Det gick ju bra, eller det gick, jag kom fram även om det tog tid och kvar hade jag känslan av att folk bryr sig.
Nu vilar mina kryckor. Liksom stackars handflatorna som verkligen jobbat järnet idag och nu pulserar i takt med Plutts kvällshicka.
Det andra mailet.
Det var från arbetsförmedlingen.
Orkar inte ens gå in på det, men såklart ska de vara med på ett hörn och börja avaktuelisera och strula mitt i allt. Aldrig är de så angelägna om att få kontakt som när man är sjukskriven och eller eländig. Nu verkar problemet ha löst sig iaf och jag fick lite av en ursäkt efter att jag rutit till en aning tidigare.

Hoppas ni har haft en fin dag och att en ännu bättre väntar imorgon. Jag ska ladda med sömn och positiva tankar om hur min rumpa plötsligt tillfrisknar så att jag och Milo får ett par härliga dagar nu när papps ska till dalarna. Inte ett helt idealiskt läge att lämna boet, men det är som det är. Kommer få kompishjälp så det ska nog gå. Bra.

Jo just det. Min läkare skrev i ett ps längst ner i mailet att datumet den 10 var spikat, ifall jag klarar mig dit... Punkt. Punkt. Punkt. :-D Vill man se sånt? Ha ha. Hon har ju visserligen hela tiden sagt att blir det för jobbigt med smärtan så kan vi tidigarelägga snittet till veckan innan (då Milo kom), men nu när jag äntligen fick min dag så är det bara den som gäller. Ser inga punkter, bara en. Den 10:e augusti. Punkt. Då ska vi få träffa vår dotter. Kan inte se att det skulle kunna bli så överjävligt ont i cerklaget eller bäckenet att jag skulle vilja ändra planen, men man vet ju inte. Fast jo det vet man. Händer något så händer det, men är det upp till mig så ska jag klara mig till den tionde.
(Hoppas jag)
Punkt.

Natti.

fk och flytt

Hade ett minst sagt otrevligt samtal med en kvinna från försäkringskassan igår. Hon ville starta en utredning om vilka arbetsuppgifter jag kan utföra just nu på mitt jobb ("långt kvar till jag ska föda") och trots att jag försökte informera henne om läget, tappen som börjat öppna sig, att det just nu är mycket kritiska veckor framöver och att jag inte bör bli stressad var hon på. Som en igel. Jag skulle minsann utredas för det var praxis och JAG var orättvis som blev stressad av henne för hon hade minsann varit sååå deltagande och lyssnat på mig massor tidigare (när jag väntade Milo)...
Ja, i den stilen gick samtalet och det kändes ju inte alls bra såklart. Jag blev nog en aning röd (läs blinkande stoppljus) och kippade efter luft där någonstans utanför Lindahls konditori när vårt lilla prat väl var slut och jag ringde gråtande Marcus.
Hursom.
Idag ringde hon igen.
Och bad om ursäkt.
Faktiskt.
Det var dumt att ringa mig oanmäld och börja prata om utredningar och annat bara sådär och vid närmare eftertanke så verkade hon tycka att det inte alls var läge att utreda mig. Det var tydligen mycket pressande på jobbet men det är ju inte mitt "fel" (nej, verkligen inte) så förlåt, typ.
Ja ungefärså lät det nu.
Bra. Stort.
Godtog naturligtvis ursäkten och vi skulle "börja om". Bra det med. Blanketten som redan är skickad till jobbet skulle hon ringa och be dom strunta i. Så med försäkringskassan på min sida ska jag helhjärtat fortsätta fokusera på att bära mitt barn länge till och under den tiden hålla mig själv någorlunda frisk och kry både i kropp och själ. Om en månad eller två välkomnade jag henne att ringa och stressa upp mig igen för då är det förhoppningsvis bättre läge, men det var lite på skoj.
Hoppas hon inte ringer.
Tror väl inte hon gör det heller.

Nu ska jag och Milo fortsätta titta på när min mamma och Marcus packar ner grejer i lådorna som jag faktiskt vikt ihop. Något ska man ju göra och i denna familjen är det jag som har öga för snabba lösningar när det kommer till praktiska problem.
*stolt*

Kram.

heja mammorna

Seger.
Försäkringskassan tvingas nu betala skadestånd till kvinnorna (finns många i landet som tyvärr inte får en spänn) de diskriminrat då de vägrat dem sjukpenning under deras graviditet.
Graviditet är inte en sjukdom, men av graviditet kan man bli eller vara sjuk. Och att inte kunna sitta eller gå pga svår foglossning är att likställas med sjukdom. Svårare är det inte.

Skämmes fk! Hoppas ni har lärt er något och framöver lägger pengarna på vettigare saker än skadestånd.
Läs; rättmätigt utbetalar pengar till sjuka gravida och andra!

högkonjunktur hos arbetsförmedligen

Jag måste till arbetsförmedlingen för att påanmäla mig.
Finns det inte, dessa dagar, andra personer att slösa sina resurser på än mig, en föräldraledig och amningsförvirrad, nybliven mamma?
Nej, tydligen inte. För jag ska sitta ner med min handledare om två veckor och gå igenom mina planer för framtiden. Just så. Sitta ner. Verkar inte som att varslen nått dom.
Min förra handledare (har fått en ny av okänd orsak men skulle annars ha bytt av lika känd sådan) var trögare än Milos bajs. Han var på mig i höstas, ett par veckor efter att jag meddelat honom om min sjukskrivning och efterföljande (om allt skulle gå bra) mammaledighet, något han såklart hade råkat glömma eller missförstå som han uttryckte det. Och nu, för några veckor sen kom det brev igen från samma snubbe om att jag inte hade hört av mig på länge och därför riskerade avanmälan. Jag var så tydlig jag kunde om detta då, att jag inte på ett tag skulle vara aktuell som arbetssökande (av nämnda anledningar) men ville ändå även fortsättningsvis vara inskriven och att jag efter den eventuella föräldraledigheten skulle höra av mig igen.
Får ju till viss del skylla mig själv eftersom jag glömde skicka tillbaka blanketten med de som vanligt fullständigt irrelevanta frågorna om hur min arbetssituation numera ser ut, om jag har fått nytt jobb etc, som kom tillsammans med hotet om avanmälan. Men så är det just nu. Har ju för fan knappt haft koll på var jag lagt toapappret som läget varit och så ska jag svara på frågor som inte har några svar och skicka tillbaka för annars...
Förra veckan kom det så ett till brev: -Du har nu avaktualiserats hos oss på AF. Vi har även meddelat din a-kassa.
Hip hip hurra. Äntligen gör de något för mig. Typ.
Har på mail försökt åtgärda detta missförstånd, men det går inte. Jag måste dit. På möte. För att påanmäla mig och diskutera min framtid.

Frågar återigen: Finns det verkligen inga andra som är i större behov av de här resurserna i dessa lågkonjunkturstider?

Jäkla skämt hela skiten.
Bränn upp.
Inte bokstavligen...


Mer om AF: här.

ärtsoppa -big no no

Nu blir jag lite fundersam.
Mitt onda, det här i de där ligamenten är värre nu efter ärtsoppan. (Och jag vet, jag är ett pulver som inte lät bli det, men det är ju torsdag och med en plätt till var det så perfekt bara.) Hursom, jag tänker att ontet i ligamenten kanske egentligen är tarmarna? Eller? Fast samtidigt kanske ligamenten blir mer onda av att tarmarna är onda, som nu? Hmm, svårt. Himla ont gör det och har gjort sedan igår sen trippen till sjukan och sittandet och travandet där. Så då borde det vara ligamenten ändå, eftersom det blir värre av sitta och gå?
Nu är det lite smågnälligt känner jag, ont gör lätt det med folk -mig.
Fast något som är väldigt, väldigt bra i det hela, och nu viskar jag det, är att sammandragningarna nästan hela dagen har hållt sig på betryggande avstånd. Ti hii. Inte en tanke på bricanyl. Men vi pratar tyst om det, ok? Så inte kroppen får för sig nåt och börjar visa upp sin dumma sida. För att vara helt ärlig så har det bortsett från igår, varit ganska hyfsat senaste dagarna. Kan det vara så? Jag tror faktiskt det. Men som sagt, sshhhhh!

Sen har vi ju foglossningen. Ni är många som kan mer än jag om det här, är ju tyvärr själv mer ett proffs på psykisk smärta och oro så jag hoppas det är ok om jag ältar några rader kroppsbesvär nu.
Foglossning ja. Är det den som känns ner på insidan av låren? Det som gör benlyft i princip omöjliga?

Det är helt ofattbart att ett tillstånd som detta och jag pratar inte om graviditeten i sig utan biverkningen den kan medföra, som tex detta rörelsehinder inte klassas som sjukdom. Hade inte risk för missfall och förtidsbörd varit mina "diagnoser" skulle jag då varit tvungen att kräla till jobbet så här? Hur då?
Har ju iofs fortfarande inte hört något från FK ang min situation så jag ska inte säga så mycket om det än... kan bara säga som så att om det här med mindre sammandragningar (shhhhh) fortsätter imorgon ska jag starkt fundera på att ringa dit. Det kommer säkert kosta några stycken, men jag undrar hur nyttig stressen av ovissheten egentligen är på en skala.

Snart kommer min pappa hit också! Det är roligt! Så trots en massa trist ajajaj och svårighet att sitta, ligga och... ja gå är ju redan förbjudet, så är jag väldigt glad just nu! Saknar Marcus såklart, men han kommer snart. Och så länge Mini sparkar och buffar för glada livet så känns också lillpappsen nära.

dag femtiotre -släppa det

Har släppt färdbajset. Eller släpper det mer och mer för varje timma som går, samtidigt som jag laddar inför att på nytt försöka krama ur en gnutta tjänst ur dom, har ju tid till läkaren på måndag nästa gång och svettas redan nu inför tanken att åter ta strid. Förhoppningsvis går det bättre den här gången för Marcus har snackat med nån sorts boss där som skulle snacka med puckona (ursäkta, ni som kanske ändå är vettiga) på beställningscentralen och skicka över dispensen igen, varför nu det ska behövas för varje gång jag pratat med dom har de innantil läst ur den -"vanlig bil, ja ja, bakåtlutat framsäte" innan bussen sen som i ren trots skickats fram. Marcus var med egna ord "aparg" och hade tydligen blivit tillsagd att lugna ner sig, vilket han ju givetvis inte gjorde. Han sa sen att det verkade som att tanten till sist förstod allvaret, men om det blir nån skillnad får vi väl se.
Jag ska i alla fall nästa vecka, eftersom jag som sagt nu för egen och bebis skull måste släppa det ett tag, kontakta lokaltidningen så får vi se om det inte börjar hända nåt. Hade ingen aning om att det tydligen är sådan katastrof med den här sk tjänsten lite varstans i detta avlånga land. Skrämmande, minst sagt.

Igår gjorde Marcus debut som sidekickande programledare i kvällsöppet och han var bäst! Det blir intressanta onsdagkvällar framöver, jag hoppas bara han byter det där lite väl bögiga linnet mot annan tröja till nästa program. Men det är alltså en komplimang. Jag menar såklart att linnet var snyggt och häftigt. Hallå. Det fattar ju alla i Stockholm, gör inte ni det är ni bara stinkande pungråttor hela bunten. Och nej, jag skrev inte på nåt kontrakt när jag föddes om att jag ska vara en schysst och respektfull medmänniska så därför tänker jag inte vara det heller. Så det så. Pungråttor.

Ja, eller nåt sånt. Det här var min lilla dramatisering inspirerad efter gårdagens spektakel i ovannämnda debattprogram. Så skönt att min karl på ett äkta kvällstidningsvis går till attack och säger vad han tycker om saken. Vilket som vanligt är så klockrent det kan bli.

Om någon förresten råkade blinka nånstans mot slutet förresten så kan ni ha missat min och Minis tv4-debut. Den där lite hesa högen i hörnet av soffan var alltså jag (vi). Mer vet jag inte, för jag fick panik och gömde mig under filten tills det var över. Piuh vad jobbigt att vara tv-kändis. He he.

Nu ska jag fortsätta förbanna mig själv för att jag mot bättre vetande åt ärtsoppa till lunch.

förlorade barn och FK

Det är svårt att gå på tacksamhetsjakt när små oskyldiga barn svävar mellan liv och död, när barn inte får bli eller när lämnar mamma och pappa i oändlig sorg och saknad i eller utanför magen. Det fins inget som är så fel som när barn dör. Oavsett i vilken ålder det sker.
Jag vill skänka en tanke till alla de tappra föräldrarna som lever vidare med minnet och eller drömmen om sitt, sina barn och kärleken till de. Ni är förebilder, hjältar!
Alla ni, alltid.

Jag har ändå hunnit känna små korn av glädje idag, för det är så tacksamhet känns, och jag kommer fortsätta leta.

Något som inte hamnar på listan ikväll och antagligen ingen kväll framöver heller är försäkringskassan och beteende därifrån.
Jag ska inte klaga så mycket, har bara varit sjukskriven i 6 veckor än så länge och mina papper bara inskickade sedan 4, men ändå undrar man ju.
När kontaktar de mig? När får jag min första utbetalning? Om jag får den...
Förra månaden fick jag från jobbet en väldigt nätt liten sjuklön baserad på knappt två veckor och nu blir det inget mer därifrån. Kommer jag få min berättigade ersättning denna månad? Är jag överhuvudtaget bedömd som berättigad?
Ingen som vet ingen som vet... och FK verkar inte ha bråttom att informera om det heller.
Ringa dit? Jovisst, tanken har slagit mig och tom den gjorde ont. Nej jag kan inte ringa dit. Får kramp i magen av att beställa färdtjänst så jag kan bara ana vad ett samtal med en handläggare skulle leda till. Jag hoppas det ramlar in en slant mot slutet av månaden och om inte får jag väl i värsta fall skicka Marcus på dom. Han står redo.
Tänk vad många som är drabbade, som har barn att försörja, som inte kan göra annat än bara vänta och se och kanske under tiden släpa sitt sjuka jag till socialen för att få pengar till det nödvändigaste. Hur sjukt är inte det. Allt medan vi kan titta på reklamfilmerna för miljontals kronor på TV.
Ska det verkligen vara så?
Suck.

förmiddagsvänt

Tillsammans i finalen med vinnarna, mitt vackra Finland finner vi ett par andra av mina favoriter, Norge och Bosnien-Hercegovina. Gillade syskonparet grymt mycket i senast nämnda bidraget, framförallt då lillsyrran (Helena Bonham Carter-look aliken) som sprang omkring och var ungefär som jag rätt ofta, bra dagar, känner mig som och visst påminde det hela rätt mycket om Tim Burton åt något konstigt vänster? Det blir hursom kul på lördag.
Finska bidraget har blivit mitt mantra och jag nynnar låten så fort jag kommer åt. Den ger mig styrka och en extra injektion, bland alla andra, av sköna sisu som verkligen behövs just nu.

A-kassan bråkar med mig. Igen. Men jag ska inte ta det utan väljer att vända på skiten och bråka med dom istället. Ingen eller inget gör något med mig, jag gör med dom och det!
Jag blir vansinnig när jag sköter min del av avtalet och dom strular. Vad värre är, de får göra det utan att det blir några som helst represalier. Skulle jag missa eller blir försenad med ett av mina åtaganden så stryps min rätt till ersättning direkt, utan varning. Det har hänt ett par gånger, fast då är det de som strulat och fått för sig att jag gjort det. Charmigt värre, Unionen.
Nu väntar jag samtal från ett spån som för en timme sen sa att hon var tvungen att i lugn och ro räkna ut vad jag har betalat in det här året, en summa som jag gav henne under samtalet. Hon behövde tid. Det har gått massa. En halvtimme sa hon, det är för två sen.
Sedan finns det såklart sådant som inte spånen eller de lite vettigare kan göra något åt. Reglerna. Dessa fantastiska svenska regler.
Jag jobbade extra under en vecka i mars. Kändes bra först, att inte behöva ta ut ersättning för den veckan så jag berättade det lite halvstolt för kassan, att jag gjort några extra timmar och inte skulle ha ersättning för den tiden.
"Du måste bevisa det" sa dom.
"Bevisa vad?" undrade jag.
"Att du har jobbat och inte ska ha ersättning"
"Men räcker det inte om jag skriver att jag jobbat heltid då?"
"Nej"
"Men vad händer om jag inte bevisar det?"
"Då får du ersättning ändå eller så stänger vi av dig"
"Men jag ska ju inte ha någon ersättning"
"Då vill vi se intyg på det"
"Tror ni jag skulle ljuga om en sån sak, att jag inte vill ha pengar"
"Vi måste ha intyg"
"Men varför?"
"Reglerna"

Tror ni jag kommer jobba extra mer?
Nej.

blir vansinnig

Jag blir så ledsen och arg när jag läser det här.
Fem dagar efter att mamman begravt sitt lilla barn ville försäkringskassan att hon skulle börja arbeta heltid! Det är sjukt. Fullständigt idiotiskt. Och nej sorg i sig är ingen sjukdom, jag har aldrig påstått det och kommer inte göra det heller, men av sorg kan man bli mycket, mycket sjuk, så sjuk att man inte ens i princip kan uttala ordet arbete än mindre utföra det.

Att förlora ett barn är att få en bit av sitt hjärta och halva sin existens amputerad. Det är ett sår så djupt att det aldrig kommer läka och helt sluta blöda. De som aldrig varit där kan aldrig förstå och även för oss som förstår är det såklart väldigt olika hur vi i förlängningen börjar fungera. Därför måste man i sådana här lägen lita på och lyssna till läkaren med kunskap och erfarenhet som bedömer att personen (mamman i det här fallet) är för sjuk för arbete. Och detta bör handläggaren på FK accepterar det trots sin uppenbara brist på förståelse och empati.
Jag blir så arg!
Tur jag ska på terapi...

ceasarsallad och jobbsök

Sitter och längtar järnet till klockan fem och godaste ceasarsalladen med tillhörande öl på Olearys. Mumma så gott det är!
Annars gör jag inte så mycket, är i aptröttaste laget just nu utan lust till annat än bara god mat och öl. Jo jag jobbar ju såklart också emellanåt och funderar resten av tiden på varför min handledare på AF inte hört av sig... Har försökt boka in ett möte med honom och planera min jobbsökarframtid, men inte fått nåt svar. Nåja. Jag har gjort vad jag kunnat. Kan inte påstå att jag är så värst engagerad, inte som jag borde i det här med att söka alla de där jobben i hela landet som ju är mitt utvidgade sökområde. Jag menar hur skulle jag kunna vara det? När jag är mitt i en medicinsk behandling via landstinget Östergötland. Men jag gör det ändå, söker mina jobb, fast är samtidigt rätt noga med att informera mina potentiella framtida arbetsgivare om min situation, den här med att en eventuell och väldigt noga planerad och ännu mer önskad graviditet skulle innebära sängläge i många månader för en liten viss. Har inte fått komma på intervju ännu.
Men ärlighet varar längt, eller hur är det man säger.

hå hå hå hårdare tag

Jihaa! Blir bara bättre och bättre. Om jag blir.... Ursäkta tar det från början igen. NÄR jag blir gravid och därmed efter en tid sängbunden pga risk för missfall och senare förtidsbörd så ska jag alltså efter sex månader börja söka nytt jobb, ifall de inte redan hittat ett "ligga och jobba" -jobb åt mig. Hmmm. Undrar om arbetsgivarna gör hembesök vid intervjuer?

samtal på RMC

Sitter och är nervös för att åka till Linköping. Vet inte varför. Det gick ju hur bra som helst hos andre doktorn och det är ju i princip samma saker vi ska prata om. Har min lilla lista klar och hälsodeklarationen är nästan ifylld. Skärpning nu. Det finns inget att oroa sig för idag. Men ändå tuggar den därinne i magen, nervositeten. Kalasar på mig. Måtte den snart vara över, den här dagen också.


Sen måste jag bara skriva att jag tycker det är hedervärt av aftonbladet att berätta om människorna som betalat för de fina siffrorna i statistiken. Fortsätt göra det. Och ni andra, läs och hör dessa berättelser!
Sverige är ett bra land. Ett mycket bra sådant till och med. Men det har blivit kallare, trots vintern som aldrig kom så fryser jag.

mer om sorg som sjukdom och så lite om glass

Konsum hade mage att sälja en först-tinad-sedan-fryst glass till mig. Ni vet när gräddglass blir så där äckligt frostig till konsistensen och härsken till smaken. Ben & Jerrys cookie dough för 53 kronor och oätlig. Nej tack tänkte jag och stövlade tillbaka och krävde pengarna tillbaka. Och nu sitter jag här, nöjd och glad, Svettig visserligen (det tar på krafterna) men glad! Inget mer Konsumskit för min del.

Sedan läser jag en kommentar här på bloggen om hur org inte är en sjukdom och blir ledsen:
"det är bättre att komma tillbaka till vanor och rutiner" och man ska "förändra arbetsgivarnas acceptans för att människor i sorg inte ska förväntas prestera på samma sätt som innan sorgen drabbat en...".
Visst. Tvinga dom jävlarna tillbaka till vardagen. Skrapa upp vad som är kvar och släng ut bara! Ligga där och lata sig.
Så låter det som i mina öron. Illa.

Återigen. Nej sorg i sig är ingen sjukdom (även om det ju inte är hur sjuk man är utan hur mycket eller lite man kan arbeta som numera är det intressanta). Men av djup sorg blir man väldigt lätt sjuk. Så sjuk att man inte kan arbeta. Och är man av sjukdom oförmögen att arbeta så ska man ha sjukersättning. Är inte det hela tanken med vårt försäkringssystem?
Ingen kan komma och tala om för en annan hur man ska sörja. Vad sorgen gör med en och vad som borde göras åt det hela. Eller jo, kanske en insatt empatisk läkare.

En sorg som förlamar så att man inte kan gå utanför sin lägenhet, knappt sitt sovrum,
en sorg under vilken en timmes sömn någon natt här och där är rena himmelriket,
en sorg som får en att skrika och springa och gömma dig så fort ett barn eller något annat levande uppenbarar sig,
en sorg som får en att dagligen kräkas av smärta, att slå sig i huvudet, sticka med nålar i armarna och att dra ut tussar av sitt hår för att försöka dämpa det onda inuti,
en sorg som lurar en att tro att man är döende för att andningen går så trögt och att hjärtat slår så hårt eller ibland inte alls,
en sorg som samtidigt får tanken på just döden att kännas som ett mycket välkommet och efterlängtat alternativ,
en sådan sorg bearbetas inte alltid av vanor och rutiner. En sådan sorg behöver vård, vila och omsorg.

Vi måste lära oss att lyssna på människor, höra deras berättelse, deras historia och lita på dessa.

och så det här

Helt sjukt. Så sjukt att systemet själv borde sjukskrivas och läggas in.
Nej sorg är ingen sjukdom. Men av sorg kan man bli sjuk och så dålig att inte något arbete överhuvudtaget kan utföras på ett bra tag.
Istället för att låta personen tillfriskna och komma tillbaka efter chocken och krisen så denne någorlunda hel kunde börja jobba igen tvingar FK i förtid ut den skadade så att "ohälsotalet" kan sjunka, vilket det också gör för just då.
Men vad händer om eller snarare när allt kommer ikapp och han rasar definitivt?

ligga och arbeta

Försöker äta min färdiga findus (schlager)fest med kycklingfile och ris utan att sätta den i halsen, vilket inte är det lättaste efter att ha läst den här artikeln. Ligga och arbeta?! Hallå hallå hallå?Klart det sk och uttjatade "ohälsotalet" sjunker när enligt vilken vettig männsika som helst fullständigt arbetsoförmögna och sjuka människor tvingas ut på arbetsmarknaden. Enkel ekvation. Och lika enkelt borde det vara att fatta att det inte innebär att folk blivit friskare. Som en följd av denna hets sparas en himla massa svenska kronor. Hurra hurra hurra! Men jag undrar samtidigt lite försiktigt vad dessa förtroendeläkare kostar egentligen? Det räcker ju numera inte med en specialists omdöme utan det ska till en annan helt främmande läkare utan kunskap eller kompetens om just det specifika fallet som ska granska och förhoppningsvis avvisa det läkare nr 1 har sagt och bedömt. Två läkare på varje sjukskriven. Låter dyrt. Men det är säkert värt pengarna, en fuskare kan ju sättas dit.
En framtida graviditet kommer innebära en längre tids sjukskrivning för mig. Det har specialisterna sagt. De har samtidigt sagt att det kanske inte blir helt lätt. FK kan ha synpunkter. Vadå för synpunkter? har jag tidigare tänkt. Jag blir ju liggande, så hur skulle jag kunna... aj fan. Ligga och arbeta var det visst.
Med min tur, pillertrillande distriktsläkare och överhetsiga handläggare på AF kommer jag säkert få en ivrigt fuskjagande dito på FK.
Som om det inte blir tufft nog som det blir.

arbetsförmedlingen -god dag

Då var första delen av denna dag avklarad och jag måste nog stolt konstatera att den klarats av galant. Mötet gick väldigt bra. Marcus envisades med att följa med som stöd och det kändes tryggt. Chefen verkade vara en bra chef. Han påpekade upprepade gånger om hur mån han var om att företaget skulle lära sig något av detta misstag för att bli bättre och det lät både uppriktigt och lovande, för att inte tala om uppfriskande. Inte varje dag man hör en myndighetsrepresentant tala om egna misstag. Min handläggare bad om ursäkt också och vi ska börja på ny kula. Tror det blir bäst så, att ge honom en chans till. Men en miss till och han får sitta på bänken.
Jag ifrågasatte som planerat deras regler och rutiner vad gäller anteckningar av personlig karaktär, eller bristen av dessa, eftersom just de anteckningarna enligt mig många gånger har väldigt mycket med det faktiska ärendet man har där, dvs arbetssökandet, att göra. Dessutom är det ju den personliga informationen som gör oss till människor, enskilda individer och det får inte glömmas. Någonsin. Chefen höll väl med om att rutinerna inte riktigt höll och skulle se över dem. Så ja, vad ska man säga. Jag är rätt nöjd. Kanske kan detta, mitt möte, resultera i att någon annan blir behandlad på ett bättre och värdigare sätt än denne hade utan mitt lilla bidrag. En svindlande och vacker tanke.
Men man kan ju hoppas.

trötta tankar om ett trött svar

Vi följer bara lagen, säger chefen för Försäkringskassan idag i sitt svar i Aftonbladet. Vad bra då. Då finns det inget problem längre. Dom gör bara sitt jobb. Följer lagen och order uppifrån.
Låter skrämmande bekant det där...

Han fortsätter:
”Här finns ett stort dilemma för Försäkringskassan och för alla oss medarbetare” Ok. Visst är det säkert en rätt tuff arbetsuppgift dom har. Men kom igen, det finns det väl andra som har också? Och ska vi prata om dilemma så är det nog rätt mycket större och jobbigare för honom som tvingas gå cancersjuk och kräkandes till sitt jobb efter att dessa medarbetare dömt honom som fullt arbetsduglig. Eller?
Att döma oskyldiga i jakten på enstaka skyldiga är inte ok.
Fria hellre än fäll, du fk medarbetare, så ska du se att dilemmat minskar.

"Sjukförsäkringssystemet är till för att ge ersättning till dem som på grund av sjukdom förlorar arbetsförmåga och därmed inkomst." Absolut. Det kan vi nog alla skriva under. Så bör det fungera. Men gör det verkligen det? Hur kan så många sjuka människor känna sig kränkta och illa behandlade om det fungerade som det skulle? Tydligen funkar inte systemet som det är tänkt och då tycker jag inte man kan påstå att man gör sitt jobb heller.

"Det viktigaste underlaget är det läkarutlåtande som finns." Här är han ute på cykeltur igen. Läkarintyg betyder inte ett skit längre. Spelar ingen roll hur arbetsoförmögen din läkare tycker att du är pga din sjukdom, försäkringskassan gör vad dom vill ändå. Så är det. Det vet vi. Gång på gång får vi veta det.

Sedan försöker han ett par gånger i sitt svar vara sådär subtilt nedlåtande som bara en maktmänniska kan vara när han med fejkad empati bl a påstår sig ha förståelse för Marcus Birros egen situation. Vilken situation? Det här handlar väl inte om honom heller, trötta människa.
Nej det handlar om väldigt många andra trötta, svaga och på riktigt sjuka människor som dagligen måste utkämpa strider för sin rätt till ett någorlunda dugligt liv. Det handlar om människosyn. Verkliga människor. Sann empati och sedan lagar.

Så där ja.
Nu ska jag ta min första kopp av koffeinfullt kaffe.

debatten fortsätter

Så pryder man en helsida i kvällstidningen igen. Hmm. Vad tycker jag om det egentligen? Vet inte riktigt. Fick frågan igår om det var ok använda bilden på mig och Marcus idag i en fortsättningsartikel om myndighetshetsen i Aftonbladet idag. Visst tänkte jag. Även om det krampaktiga leendet på fotot får vederbörande att osökt se ut som en knasig blandning av en liten groda och kronprinsessan Viktoria så gör väl en liten bild i hörnet inget. Men när jag sedan tidigare idag oförberett öppnade tidningen, hoppade min haka rakt ut och anfallöll mig. Typ. Så stort var det. Men men. Det är för en bra sak i alla fall.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1640217.ab

Diskussionen handlar om hur man bemöter andra, om solidaritet och medmänsklighet. Begrepp som är på väg att urholkas och försvinna helt i samhället vi lever i idag. Det handlar alltså inte egentligen (som jag ser det) om fuskare och lögnare, något som är en annan debatt, en annan gång, vid sidan av denna.
Jag står fast vid det jag skrev tidigare. Det är viktigt att alla i vårt samhället i ALLA lägen ska betraktas oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Inte tvärtom. Och för att komma dit och hålla oss där måste vi det vanliga folket precis som myndighetspersoner börja se ALLA medborgare som människor.
Nu fick jag det sagt. Igen.

i aftonbladet denna årets sista dag

Skrev för en dryg vecka sedan i bloggen om min närkamp med Arbetsförmedlingen. Detta hade några läst och kontaktad Aftonbladet som ringde i lördags och ville göra en liten artikel. Och så blev det. Jag hade ju redan skrivit om det här och står så klart för vartenda ord.
Det finns ett hav av människor därute som behandlas illa av det system som ska skydda oss och det är inte ok. Har aldrig varit och kommer aldrig vara. Jag tror inte jag kan förändra något men jag kan tydligen skriva högt om saker och kommer fortsätta göra det. Det är så nära ett nyårslöfte jag tänker komma.

Här är artikeln.