bajskorvsboogie

Älskade Milo börjar komma ikapp mig.
Och ingen kunde vara nöjdare än jag.
Nu är det kakka (=bajs) mest hela tiden och däremellan lite kikkeli (=snopp) och pylly (=stjärt).
Kiss och bajsåldern är äntligen här och som mamma är stolt.
He he.
Själv klev jag in i den åldern vid 3 och valde att stanna. För bajs är ju bara så kul!
På förskolan hade de just bajs på temat för någon vecka sedan eftersom en stor del av barnen tycker det är så spännande och jag tror bajskorvsbakandet av trolldeg skyndat på Milos intresse lite och nu är åldern alltså inne.
Kakkamammai säger han och fnittrar. Pappakakka. Mimmikakka. Tooooooo kakka! (stor bajs) och så klämmer han fram ett asgarv.
Ja riktigt såå kul är det kanske inte enligt mig, men det blir vansinnigt roligt när jag fascinerat följer sonen nya stora hobby -kakkaaa!
Kvällens godnattsång blev varianten -kikkeli kakka pylly, kikkeli kakka pylly -k i s s a  i  p o t t a- kikkeli kakka pylly... Han låg där där och lyssnade med ett jättestort leende på läpparna och flikade in ibland med tooooo kakka och lite fnitter tills ögonlocken blev tyngre och långsamt föll ner. Ler gör han än och jag hoppas han sover gott. Och drömmer fina bajsbruna drömmar.

Jag ska göra honom sällskap nu. Drömma sött och sova gott.

God bajs på er.

bröllopsbestyr

Precis kört en solovals inför Marcus och visat hur jag tänker mig vår första dans som gifta. Det kommer bli så fint. Himmelskt! Inte ett öga torrt. En fantastisk finsk sång ska spelas och till den ska våra fötter kärleksvalsa. I takt.
Hoppas jag.
Ikväll blir det till att träna lite känner jag.
Sedan har vi också hittat vår inmarschmelodi. Italienskt blir det där. Inte helt klassiskt men vackert och värdigt. Med ett leende.
Kul det här med bröllop. Eget bröllop. Pirrigt också. Tokmycket att göra egentligen och alldeles för kort om tid. Alltid. Men det kommer bli bra. Bara man håller sig till listan och gör det med glädje. Måste vara glad i planering inför, lättare att fortsätta vara det sen med. Och vi är glada! OSA gick ut i söndags och nu är det finslip, eller resten, kvar. Allt med andra ord. He he. Men bara man vet vilka som ska komma och man har valsen, klänningen, kostymen, ringarna och inmarschen klar för sig så kommer det andra falla på plats med.
Skor.
Jag har inga skor. Än. Men sen när var det ett jobbigt problem. Aldrig :-D

jag tror på änglar

Jag tror på änglar!
Jag tror på vackra små fladdrande änglar, ljus av kärlek, tröst, hopp och tro.
Jag tror att alla de barn som inte får bli, som blir men tas ifrån oss blir till dessa vackra fladdrande små varelser, till ljuset som visar oss vägen när mörkret faller och stigen framåt blir luddig, svår att se.
Jag tror på ljuset, lyckan, glädjen, allt det goda som trots det onda lever kvar i fotspåren av de små fötter som inte fick gå, de som gick men stannade för tidigt.
Jag tror men vet också att kärleken är större än döden, än allt det andra som ibland hotar.
Kärleken är just de vackra, fladdrande små ljus som ger oss tröst, hopp och tro och en möjlighet att se.

Idag är det ett år sedan himlen lystes upp av en stjärna så stark.
Lilla Lova hade förlorat kampen mot det onda i hennes sin kropp, familjen förlorade henne och hela världen kommer alltid sakna de steg som inte längre tas.
Men Lova finns kvar.
I mammas och pappas kärlek, i lillebrors minne och i nya lillaysters leende. Lova är en tapper hjältinna, som jag tänder ett ljus för idag.
När det ljuset slocknar lyser Lova vidare.

Mina varmaste tankar till a-m och hela din familj, speciellt idag.

surt som apelsin

Vi ska snart fortsätta se filmen vi igår påbörjade innan Milo vaknade och inte ville somna om. Monsters heter den och jag måste säga att den lovar gott!
Marcus ska bara reda ut lite bekymmer i telefonen först (hoppas jag) och sen så. Uj uj uj.
Milo somnade tidigt ikväll och Mimmi somnade nyss. Och då jag inget annat att göra har under min väntan på Monstersfortsättningen bjuder jag på lite apelsinklipp med Mimmi.
Var så goda.

bröllopsklockan tickar

Håller på med stora bröllopspulet. Inget spikat än och det var väl 17 vad svårt det var att göra det, spika.
Men såklart.
Mycket ska funderas på, planeras, räknas och det är inte vilken dag som helst vi pratar om, det är verkligen den stora-STORA, så då får det bli ett pul. Fast jag hoppas, liksom den blivande brudgummen tillika groomzillan i förhållandet att vi snart kan säga att då, ja då händer det!
Tills dess pular vi på.

Ps. I min fantasi är jag en mycket vacker brud, men har i verkligheten ingen aning om hur jag ska få till fantasibilden...

mammas och Milos goskalas

Från Pantheonhotellet.
En evighet sen känns det och idag var det dags för förskola igen. Tror jag hade svårare att lämna killen där än han hade att stanna kvar efter att vi suttit med en timme jag och Mimmi.
Imorgon är det dags igen och jag tycker nog han var liksom mer tillfreds och lugnare idag på eftermiddagen för hur mycket jag än leker packåsna och går omkring och kånkar på honom så är det nog kul att träffa lite andra och göra lite annat med för att sen, väl hemma igen, åter bli runtkånkad av mamma.
Älskade kille.
Nu ska jag lägga mig bredvid och sniffa lite på'n.

Natti.

MAMA-Jonna

Nya numret som damp ner i brevlådan idag med mig och barnen. Alla fyra.
Jag är så glad, stolt och rörd! .

Tack Ceen och Linda för styling och foto och Moa för att du orkade lyssna på mig :-)

adventsvår

Denna adventsstake stod på köksbordet när vi kom hem. Det är tydligen ett tag sen vi lämnade boet för ett annat för den går inte riktigt ihop med värmen som just nu råder och därför blir jag lite förvirrad. Den står förresten kvar och det minskar ju inte direkt förvirringen och jag kan önska att tummen inte satt så djupt i röva på oss och att jag (eller Marcus) tog ner den i källaren där andra stakar ligger.

Milo tycker det är roligt att vara hemma, ja han älskade Rom med, men nu har han alla sina leksaker och massa yta att kuta runt med lilla sulkyn på. Mimmi trivs hon med. Tutar och kör med gåstolen, eller tutar inte, bara kör, och jagar Milo som springer och hoppar undan för det har gjort aj när Mimmi ett par gånger råkat köra på hans fot.
Härliga barn vi är välsignade med!
Dygnet runt har vi hängt ihop i ett par månader och ändå får man inte nog. Fast visst smakade långfikat med Jess gott igår. Sitta ledigt och med två händer dricka kaffe på Waynes uteservering, Wayne som för övrigt (och som vanligt) får tummen upp för deras goda kaffe. Har ju blivit lite kräsen efter massa god java nereborta i Rom, men kände mig mycket nöjd igår alltså. Och ensamma fikastunder blir det fler av för ännu härligare kändes underbara barnen när jag sen väl kom hem och först möttes av Milo akas mammai, akas mammai! (Akas som i rakas = älskade). Snacka om ett fyrverkeri av lycka, glädje och tacksamhet i en och samma känsla när man lyfter upp en kille som borrar ansiktet i halsen och säger heeeeej akas. 

bästaste bästa

Det bästa med Sverige, ja Finland med (tyvärr mycket som är ruttet där också, med tanke på senaste valets resultat, bu), men det bästa alltså, och nu pratar jag om både Sverige och Finland, faktiskt hela världen och rent av allt det vi vet och inte om universum -det bästa är gravad lax på finskt rågbröd!

Min mamma och pappa överraskade oss här i Stockholm igår. Såklart kunde de inte låta bli att komma hit av saknad efter småfolket som ju givetvis blev helt till sig av att träffa momma och moffa så där bara helt appropå. Jag blev mer till mig av det mamma hade med sig i kassen. Och helt ärligt, så har jag inte återhämtat mig än.
Sitter just nu på Hotell Viking och mumsar rågmacka med mammas gravade lax på! Förstå. Att jag älskade lax visste jag (ni) men så här mycket. Ja det vet jag nu. Behöver kanske inte mer gå in på den ljuva musiken som uppstått i munnen och just nu smiter ut i behagliga små stön mellan läpparna, men jag kan säga så mycket att jag precis just nu även tror på tomten. Jag som nästan var helt säker på att det var saltlakrits som efter hemkomsten skulle få mig att gå ner i brygga, märker nu med en laxbit i munnen hur ryggen vill vända sig liksom ner.
Ah vad gott det är. Saltlakrits -släng dig i väggen. Jag har en ny(gammal) älskling.

lek

syskonkärlek

appropå gott och så

Mousse al caffe. Min nyfunna kärlek här i Rom.

Idag blev det två promenader till Café Eustachio som enligt Lotta och hennes man har det bästa kaffet i stan. Och visst, vi var där i söndags och cappuchinon jag drack var suverän, men ofta är kaffet mycket gott här så jag visste inte riktigt hur höga förväntningarna skulle vara idag när jag tog Marcus dit för att prova deras grancaffe och och så moussen som jag i ögonvrån såg granntjejen dricka vid bordet bredvid i helgen.

Och.

Ja.

Hur ska man säga det?

Grancaffet, som var något av en sanslöst krämig och stor espressobomb, redan sockrad, för kaffe ska i enlighet med de som kan kaffet här omkring vara söt, var helt makalöst god! Nästan galet krämig som sagt, och stark och precis lagom syrlig och så aningen beska och så sötman. Alltså jag bara... ja kärlek helt enkelt.

Och så moussen. Min kaffemousse. Mumma, mumsfilibabbum bom!

Moussen var lite som glass, fast inte mjölkig, mer lite isig och så klibbig, seg liksom och smakade massor av sådant gott kaffe man drömmer om när man inte druckit kaffe på många timmar och precis börjar ana eller minnas den där hotande huvudvärken som om två timmar kan komma krypande och allt man tänker och drömmer om är just kaffe, gott kaffe. (Väntar man två timmar till spelar smaken på kaffet ingen roll längre.) Precis lagom söt var den och kall så som man vill ha saker man stoppar i munnen när det är 25 grader i skuggan och så det där klibbet, åh det där klibbet. Älskar iskallt klibb! Den ljuvliga smaken levde livet i min mun en bra timme efter att vi gått därifrån och fortfarande både hör och känner jag bröllopsklockor slå när moussen kommer på tal.

Vi tog en varsin goding i förmiddags och efter lunchen var vi tvugna att gå dit och ta en till. Marcus testade då grancappuchino och jag återvände trånande till min mousse. Och jag blir nästan gråtfärdig nu när jag tänker på den. Så god var den och så många timmar är det till jag nästa gång kan äta/dricka en. Halv nio öppnar de i morgon... och då ska jag nog testa en kaffe granita.

För allt i världen. Älskar ni kaffe och är här på senester -missa inte cafe Eustachio på lilla piazzan med samma namn, intill Pantheon. Allt kostar minst det dubbla om ni sitter ner så testa er fram stående, al banco, för att sedan återkomma och ta det gottaste sittande ned dagen efter.  

räcersulky

Det är helt sanslöst vilken fart han har, Milo, när han blåser förbi med sin nya sulky. Håret fladdrar i vinden medan ljudeffekterna utbyter varandra (wooooooo eeeeeeh aaaaaaaaaaa) och Mimmi kan inte titta nog på storebror som ju bara är det häftigaste på jorden. Älskade barn vad de är fina!

Både sover just nu i egna sängar. Milo kör premiär i sin nya som han fick av mormor och morfar i 2-årspresent och *ta i trä* det går bra än så länge och Mimmi börjar bli rutinerad i Milos spjälis som hon ärvde i "helgas".

På lördag ska vi på litet familjeäventyr men nu sova också för oss två stora.

hålla handen och no more kakbak

Marcus städar efter mitt muffins"bakande". Skönt. Jag leker med Mimmi, ja förutom två minuter nu då hon har en tuggpaus, kliar ju så förbajjat i tandköttet medan tupplurar.
Jäkla bak alltså. Så överskattat. Kostar hur mycket som helst att köpa grejer att baka med och så blir det stökigt och eländigt och ja åtminstone i mitt fall slutar det med inget att visa för det.
Nu är det bara tårta kvar.

Finaste barnen håller hand framför barn TV.
Åh mammas älsklingar!

julafton 2010

Vilken härlig afton vi hade igår. Massa god mat (om jag får säga det själv), trevligt sällskap och glada barn. Och så en himla mängd klappar såklart. Det var så härligt att se Milo välkomna tomtan, som ju var helt lysande (tack Jess för en mycket väl utförd rolltolkning) och förvånat ta emot paket efter paket. Han är ju för liten för att förstå vad som komma skulle, så att en skäggig typ plötsligt ringde på och började dela ut färggranna klappar var en fantastisk överraskning för våran snart tvååring.
Själv fick jag ju med en hel drös. Måste ha varit mycket snäll. Igen. Fast det bästa kom sist. Marcus hade glömt en sak och stack iväg och kom tillbaka med en frusen, men vacker ros som han räckte fram medan han föll ner på knä.
Och ja.
Jaaa.
Det var mycket fint och rörande. Blev helt paff och enligt vittnen skrek jag en hel del, minns inte så väl men glad blev jag.

Nu ska vi plocka fram lite gammal skåpmat och äta.

God fortsättning! Det ska vi ha.

gilla olika

Någon påminde mig om att de inte var lika Milo (uppe) och Mimmi (nere) längre och visst är det nog så. Jag tycker de var väldigt lika som nyfödingar, men sen mer och mer olika. Faktiskt. Båda var väldigt lika mig som pluttisar (har iofs tyvärr inte några pluttbilder på Marcus att jämföra med) medan Mimmi fortfarande enligt de allra flesta är lik mamsen och Milo däremot kan påminna mycket om paps. Fast nog är Milo också lik mig på sitt sätt framförallt kanske frisyren om man ser på bilden på mig för länge sen. Fast för all del, vilket barn hade inte den där frisyren på 70-talet, he he.

lillpluttan

storebror visar vägen

kaffe så gott

Kardemummakaffe och kaka vid datorn. Ah så ljuvligt.
Mimmi sitter i sittern och Milo ritar i sin stol. Det är med andra ord plötsligt väldigt lugnt och därav min lilla stund här.
Jag är verkligen rent vidrigt trött. Satt tidigare och somnande ett par gånger sittandes upprätt när Mimmi sov och Milo satt i knät och pillade på handleder. Fan vet om det är vädret eller det i kombination med allt annat.
Det är verkligen så skönt när Marcus är hemma och vänder men så när han åker igen får jag nästan panik. Ensam hemma igen med två visserligen underbara små, men att sköta precis allt själv dag som natt och samtidigt vara tillgänglig med kropp och själ precis hela tiden tär på den här kroppen just nu. Spelar ingen roll att det finns massor av ensamstående som gör sånt jämt (heder åt dom!), jag blir trött ändå. Tydligen. Liksom ryggen min. Alltid någon att bära på. Helst båda samtidigt. Piuh.
Men sen plötsligt händer det. Båda är tysta och nöjda en stund. En liten. Någon ananstans än på mig. Och jag kan dricka mitt underbart goda kaffe. Och äta havrekaka med chokladränder på.
Sista veckan nu. Nästa blir normal. Helt fantastiskt att åter bli två om vardagen. Jag längtar och jag vet minst en till som gör det.

Ikväll är det poesikonsert med Marcus och Wayne i Göteborg. Gammal hemmaplan således för karln min. Kul!

Nu efterfrågas mina handleder igen. Måste gå :)

älskade barn här och där

I förrgår, på kvällen, när jag lagt Milo och bara låg kvar bredvid i kort vila började jag plötsligt gråta. Tårarna rann och rann, fanns inget slut. Bilderna flimrade förbi, som tvångstankar fast i bilder susade den ena efter den andra. Grymma otäcka bilder, som i en mardröm fast inte.
För fyra år sedan fick jag missfall. I 17:e veckan tog det slut, den gången. Inget föll ur mig som ordet antyder, utan jag var tvungen att under en hel dag försöka krysta ut den lilla knappt 20 cm korta bebisen ur mig. Mitt andra efterlängtade barn skulle dö innan hon hade blivit till. Livmoderhalsen hade öppnat sig obemärkt och vattnet hade gått. The end. Fastän hon levde. Hjärtat slog sina slag när läkaren kollade en sista gång.
Det trodde jag inte sa hon och stängde ner skärmen, men utan vatten så här tidigt kommer det inte att slå länge till.
Jäkla envisa hjärta. Jag ville att det skulle ha stannat redan. Ville inte en gång till krysta och föda fram ett (alldeles för litet) barn till döden. Mindes så väl Dantes hjärtslag ett halvår tidigare. Du dunk, du dunk lät det tills jag födde honom och den var det bara du------------------

Det går tid utan att jag tänker på det, men sen plötsligt kommer bilderna. Bilder på hur jag krystar och krystar, på blodet som forsar ur mig, på hur jag svimmar, hur jag blir buren upp i sängen (även om jag var avsvimmad och inte såg det då) och till sist bilden på klonk, det där ljudet när en liten 20 centimeters bebisbörjan slår i stålpottans kant. Kom den? frågar jag förvirrat men vågar inte kika ner. Barnmorskan nickar och letar reda på en sax och de där sekunderna jag sitter där och känner bebis hänga kvar fast i mig, i mamman, är långa och bilderna så otäcka.

I förrgår kom de över mig igen. Och jag grät. Tyst. Länge. Med Milo bredvid och Mimmi i sin vagga.
Den 21 oktober 2010 blev jag drabbad av 22 oktober 2006. Igen. Den där dagen, dagarna, det började ju redan dagen innan finns för alltid i min kropp. Den minns det jag försöker glömma och då gråter jag så det onda spolas bort och det gör det. För nu. Jag kommer gråta igen, men det är inte farligt.
En älskad och efterlängtad Liten fick aldrig stanna, hon flyttade in i mitt hjärta och värmer det därifrån. Milo och Mimmi värmer istället både här och där. Mina underbara små barn som stannade. Har inte ord så starka som kan förklara den tacksamhet och kärlek jag känner för mina små som finns hos mig och när bilderna hade susat klart pussade jag på Milos kind och kände vilken lycka det är jag lever.
Nu sover de igen, båda två och jag längtar till det där knorret som meddelar att nu är någon vaken.