Tror nästan inte det blir nån flytt. Någonsin. Det är som en enda lång måndag hela veckan fast utan humor och utan flytt, samtidigt som vi inte gör annat än flyttar.
Jag vet. Det går inte ihop sig och det gör inte jag heller snart.
Golvet är fixat.
Kakelfogarna är fixade.
Garderob och hyllor är uppe, barnens sängar är byggda och elektrikern har varit där.
Nu återstår ett stort hål i väggen och när det är täppt ska stora garderoben fast i den och sen kan grejer stoppas däri.
Och någon gång därefter kan vi börja flytta in. Har ni hör den förut?
Nu är min rygg sedan igår eftermiddag helt paj. Det smällde till som det brukar och efter det kan jag inte lyfta armar eller andas ordentligt utan att jag behöver gråta fram en tår eller två.
Ja, nu går det iofs hyfsat bra efter att jag dubbeldoserat värktabletter hela dagen för att kunna fungera någorlunda.
Fy för i fuck.
Är verkligen så jäkla trött på allt skit att jag inte kan... ja jag vet inte ens vad jag inte kan, så trött på det här är jag.
Fuck.
Sa jag det redan?
Suck.
Jul och julafton ska jag nog lägga åt sidan helt i år. Är inte alls i fas och blir nästan förbannad bara någon säger tomte eller viftar med en vante.
Jag är tack och lov inte ett dugg julstressad, men så blir jag stressad för att jag inte är stressad, ledsen för att jag inte är glad och fruktansvärt sur för allt det nämnda och sjukt jäkla irriterad på mig själv för allt och alla andra som jag tycker bara stör och stressar även om jag ju inte var stressad, men blev just därför och jag vet inte vad!
PMS?
Kan va.
Fan.
Nu lyfte jag armen och aj. Tablettverkan avtar och värken påtar.
Najs, najs, fågelbajs.
Tur jag är en ihopbiterska av världsklass för nu ska jag bita ihop och lägga mig och leka med barnen. Eller lägga mig och de får leka med eller på mig. Skiter i vilket. Jag ligger där och biter ihop, de får göra vad de vill.
Är de glada är jag nöjd.
Och de är glada.
Är jag nöjd?
Ok. Vi säger så.
Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett gnäll. Visa alla inlägg
onsdag 21 december 2011
tisdag 15 november 2011
varning varning
Detta inlägg kan komma att innehålla väldigt mycket gnäll och en hel del svordomar. Jupp jag vet. Det är fult att svära men jag kommer ösa på några rader längre ner.
Snarare är det ett löfte än ett hot, så kanske bäst att titta bort ifall gnälligt och starkt kryddat innehåll anses stötande.
Så.
Fy fan.
Ha ha. Kom precis på Al Pitcher, komikern, som skämtar om "Fy fan" -denna fantastiska svenska styrkeordskombon. Fy faan. Nä inget händer. Gnäll kom av sig och jag sitter och flinar istället. Fy fan. Ha ha.
Börjar om.
Måste gnälla nu.
Perkele.
Så ja. Nästan på banan igen.
Ännu mer perkele och så lite vittu på det.
Japp. Nu så.
Jag är uppe i ett moln av gräslig stress just nu. Mitt huvud har varit konstant ont i flera dagar, hanterbart tills igårkväll, men då smällde det till och sen dess, bara aj aj aj.
Sen är magen paj. Ja ja den är väl aldrig riktigt bra men nu är det AJ.
Har jag sagt nåt om ryggen? Nacken?
-Nä, okej de är skit med.
Det är sjukt jobbigt med flytt.
Framförallt när man gör det riktigt tätt. Eller när man gör det med två barn. Eller när man gör det från en stad till en annan.
När man gör det till ett mindre ställe så inget får plats och man måste sälja allt gammalt för att ha råd med något nytt är inte heller det hippaste (just när det pågår, sen blir det säkert sköööönt)..
Måste till Norrköping i helgen och ta med mig det som vi ska behålla. Har hjälp tack och lov så det kanske inte behöver bli alltför krävande. Fick nyckel till nya med så vi kan lämna det där, hurra. Se där, inte bara gnäll här inte. Härligt med ett nyanserat språkbruk tycker jag ;-)
Men nu var det gnälla som gällde.
Tanden.
Jag måste fixa en krona. Tandfan bråkar. Har fått ont. Inte i den, så förhoppningsvis håller rotfyllningen, men runt den. Där svider det och väärker.
Har inte betalat förra räkningen och jag vet att ny väntar runt hörnet och den kommer hamna på det dubbla.
Marcus jobbar nu. Bra. Han måste jobba, vi har hoppat på eget-ägande-karusellen och det nöjet kostar vill jag lova.
Mycket.
Som villkor för att få låna det vi behövde är jag tvungen att få en inkomst med. Så jag söker jobb. Hela tiden. Svårt eftersom jag redan jobbar heltid hemma. Men det går. Kommer gå. Hoppas jag.
Pust och suck.
Är med i marknadsundersökningar på nätet och tjänade precis 10 kr till ett presentkort på coop på en halvtimmes arbete. Undrar om banken tycker det är inkomst nog. He he.
Ja ja.
Nu tror jag att jag fick ut det mesta.
Vi avrundar med ett paska (=skit) och säger att det var bra så.
Nu ska jag väcka Mimmi för vi måste träffa balkongsnubbarna och planera balkongbygge till våren.
PS. Solen skiner idag!
Snarare är det ett löfte än ett hot, så kanske bäst att titta bort ifall gnälligt och starkt kryddat innehåll anses stötande.
Så.
Fy fan.
Ha ha. Kom precis på Al Pitcher, komikern, som skämtar om "Fy fan" -denna fantastiska svenska styrkeordskombon. Fy faan. Nä inget händer. Gnäll kom av sig och jag sitter och flinar istället. Fy fan. Ha ha.
Börjar om.
Måste gnälla nu.
Perkele.
Så ja. Nästan på banan igen.
Ännu mer perkele och så lite vittu på det.
Japp. Nu så.
Jag är uppe i ett moln av gräslig stress just nu. Mitt huvud har varit konstant ont i flera dagar, hanterbart tills igårkväll, men då smällde det till och sen dess, bara aj aj aj.
Sen är magen paj. Ja ja den är väl aldrig riktigt bra men nu är det AJ.
Har jag sagt nåt om ryggen? Nacken?
-Nä, okej de är skit med.
Det är sjukt jobbigt med flytt.
Framförallt när man gör det riktigt tätt. Eller när man gör det med två barn. Eller när man gör det från en stad till en annan.
När man gör det till ett mindre ställe så inget får plats och man måste sälja allt gammalt för att ha råd med något nytt är inte heller det hippaste (just när det pågår, sen blir det säkert sköööönt)..
Måste till Norrköping i helgen och ta med mig det som vi ska behålla. Har hjälp tack och lov så det kanske inte behöver bli alltför krävande. Fick nyckel till nya med så vi kan lämna det där, hurra. Se där, inte bara gnäll här inte. Härligt med ett nyanserat språkbruk tycker jag ;-)
Men nu var det gnälla som gällde.
Tanden.
Jag måste fixa en krona. Tandfan bråkar. Har fått ont. Inte i den, så förhoppningsvis håller rotfyllningen, men runt den. Där svider det och väärker.
Har inte betalat förra räkningen och jag vet att ny väntar runt hörnet och den kommer hamna på det dubbla.
Marcus jobbar nu. Bra. Han måste jobba, vi har hoppat på eget-ägande-karusellen och det nöjet kostar vill jag lova.
Mycket.
Som villkor för att få låna det vi behövde är jag tvungen att få en inkomst med. Så jag söker jobb. Hela tiden. Svårt eftersom jag redan jobbar heltid hemma. Men det går. Kommer gå. Hoppas jag.
Pust och suck.
Är med i marknadsundersökningar på nätet och tjänade precis 10 kr till ett presentkort på coop på en halvtimmes arbete. Undrar om banken tycker det är inkomst nog. He he.
Ja ja.
Nu tror jag att jag fick ut det mesta.
Vi avrundar med ett paska (=skit) och säger att det var bra så.
Nu ska jag väcka Mimmi för vi måste träffa balkongsnubbarna och planera balkongbygge till våren.
PS. Solen skiner idag!
torsdag 1 september 2011
otydlighetens förbannelse
Vi ska flytta.
Till ny spännande, skrämmande, stor stad.
Så är det, VI SKA flytta.
Har jag varit otydlig där?
Måste ha varit. Väldigt luddig. Och som följd får jag såklart skäll och blir idiotförklarad -igen- i flera kommentarer (varav de flesta inte blir publicerade).
Så nej, tack för rådet, men jag kommer inte stanna i Norrköping med barnen (?!?) medan Marcus flyttar. Och nej, det är inte för att jag är svag och ett offer.
Herregud.
Måste bli tydligare.
För så här är det. Vi ska flytta till Stockholm. På prov. Kanske kommer vi tillbaka om ett år, kanske stannar vi längre.
Vår lägenhet här är uppsagd, jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb (där min tjänst ändå gått till en annan och jag helt ärligt inte kände mig så välkommen till längre) och så är det Milos sista dag på dagis imorgon.
Så.
Vi flyttar hela härliga lilla familjen till Stockholm, Södermalm, där vi ska bo i en fantastiskt fin fyrarummare som vi hyr i andra hand tills vidare.
Det blir häftigt, kul och fantastiskt, framförallt då mina föräldrar i samma veva också flyttar upp, eller ner för dom eftersom de kommer från Gävle. Bra va. Och så får jag en möjlighet att se och uppleva något nytt, kanske få tummen ur och skaka liv i de små projekten jag haft i lådan i flera år.
Fast samtidigt.
SAMTIDIGT, hur kul det än är, spännande och allt det där, så är jag skraj. Skitskraj.
Jag är väl sån.
Tycker det är läskigt med förändring även om det mycket väl kan bli en förbättring på andra sidan. Ofta är det ju så.
Förändring skrämmer lik förbannat. Jag blir sentimental, ledsen, börjar sakna Konsum redan innan vi lämnat stan.
Jag som får separationsångest när jag skiter och då ska jag bara skiljas från en bajskorv, inte konstigt då att känslor styrs upp när jag ska flytta från en stad som jag bott och på riktigt liksom blivit vuxen i de senaste 13 åren och vännerna jag lärt känna och älska här.
Det är ångest.
Och roligt.
Jag behöver detta. Längtar efter detta.
Det är mycket lämpligt för alla inblandade att Marcus fått ett jobb som gör det möjligt för oss att bo där vi kommer bo, men jag flyttar för att det är vad jag behöver just nu. Vad vår härliga lilla familj behöver.
Jag förstår inte.
Är väl lite känslig och löjlig, men förstår verkligen inte varför jag får utskällningar och ilskna kommentarer när jag skriver att det är jobbigt OCKSÅ att flytta. Som om man inte får tycka så, eller åtminstone inte svart på vitt.
Det är mycket som är konstigt. Men bland det knepigaste jag på sistone upptäckt är att man som kvinna och mamma framförallt, inte får "gnälla" eller "klaga" om man varit med på något från början. Då blir man vips ett offer, otacksam, svag, eländig, vadsom och måste genast bli uppläxad av andra kvinnor som såklart vet bättre, har det svårare och minsann inte klagar etc.
Suck.
Jo faktiskt.
Lite så.
Önskar jag inte tog åt mig, men det är på något sätt så man vet redan innan vad som komma skall och börjar filtrera i sitt "gnäll" långt före det hamnar på skärmen just för att man -jag- vill inte bli utskälld. Helst.
Mycket trist att behöva göra bara det.
tisdag 7 juni 2011
tre timmar senare
Jomenvisst, tre timmar vaken och ser ut som en... ja, nyvaken trettiofemårig, skrynklig, liten gris som till råga på allt är bakfull. Trettiofem är jag och skrynklig, men ingen gris ej heller bakfull även om jag trots något som skulle kunna kallas en bra natt känner mig som ett vinterkrig. Och Ryssarna var många.
När ska man vakna till egentligen? Smorde in mig med awakening cream men icke sa Nicke. Fejjan och hon under sover än även om jag för mig framåt och åt sidan.
Mitt ena öga har en vagel där nånstans under locket och det gör svinont att blinka. Sen har jag lite nackspärr och mitt bäcken är paj efter vagnkånket på centralen häromdagen.
Så ja, gnälled out.
Over.
Annars är det en bra dag.
Men det här med skrynklig. Är det inte, ja spännande egentligen om det inte vore hyfsat trist och bara skit att ansiktet liksom dör med åldern och att man "redan" märker av det så pass att ligger man på ett tygveck, ser man ut som scarface ett bra tag sedan man rest sig och lämnat horisontalläget. Återhämtningskapaciteten för utslätning är skrämmande mycket sämre idag än ja säkert bara igår.
Ja ja. Sånt är livet. Faktiskt.
måndag 14 februari 2011
skrot
Det är inte kul vad denna kyla gör med min kropp.
Igår som resultat av lite travande ute i Kolmården slutade mitt vänstra ben att fungera, det blev verkligen helt obrukbart och jag fick hasa mig fram och sen ligga och vänta tills tablett verkade, vilket den som tur var gjorde hyfsat snabbt, för att sen fungera ett tag igen tills jag inte gjorde det längre och ja så fortsatte det.
Imorse var det bra (en natt med rätt många timmars sömn gjorde visst susen -älskade barn vad mamma är glad ni sov samtidigt och rätt bra båda två, tjohoo!) men rätt snart efter en tur i iskalla, för fy i 17 så kallt det var, fast ändå inte i närheten av de 34 minusgraderna mina släktingar uppe i Finland stred emot. Eller stred förresten, de är helt klart bättre rustade för vinter både i kropp och själ än jag, min vekling, som ojar mig vid -4.
Note to self -långkallingar!
Kanske skulle jag inte vara en sån gnällapa om min kropp höll och inte betedde sig som en gammal skruttig bil så fort temperaturen letade sig neråt, men nu är det som det är. Benen sviker och humöret bajsar ner sig.
Hade tid till sjukgymnasten idag och han tror att det är mitt bäcken som är boven i dramat. Det är antagligen så att jag fortfarande har foglossning. Ja! Nej. Kan ju tydligen vara så att det luckras upp i området ett bra tag efter förlossningen av alla hormoner som sipprar och inte fattar att sluta sippra och med alla mina graviditeter och besvär under under dom är det ju inte så konstigt det hela. Och inte heller ett dyrt pris alls att betala. Fan, rena rama rånet om man tänker efter och ser på vackraste barnen som fick stanna hos oss.
Det enda jag kan göra är att stärka upp, sakta men säkert, kropp och de aktuella områdena och det gör jag. Heja mig.
Det känns på många sätt mycket bra att det är upp till mig att bli bättre, för då fixar jag det. Klart det är eländigt med ont, rätt jobbigt faktiskt och jag gråter- kakelugnarna till trots ;-) när det värker som mest, men jag ska fixa det. Kroppen ska bli som ny. En ny bil ska köras i sommar (eller nästa, ja någon gång). Och tills dess ska jag ju få andas vår på varmare håll, något som kommer vara bra för maskineriet.
Nu blir det film.
Igår som resultat av lite travande ute i Kolmården slutade mitt vänstra ben att fungera, det blev verkligen helt obrukbart och jag fick hasa mig fram och sen ligga och vänta tills tablett verkade, vilket den som tur var gjorde hyfsat snabbt, för att sen fungera ett tag igen tills jag inte gjorde det längre och ja så fortsatte det.
Imorse var det bra (en natt med rätt många timmars sömn gjorde visst susen -älskade barn vad mamma är glad ni sov samtidigt och rätt bra båda två, tjohoo!) men rätt snart efter en tur i iskalla, för fy i 17 så kallt det var, fast ändå inte i närheten av de 34 minusgraderna mina släktingar uppe i Finland stred emot. Eller stred förresten, de är helt klart bättre rustade för vinter både i kropp och själ än jag, min vekling, som ojar mig vid -4.
Note to self -långkallingar!
Kanske skulle jag inte vara en sån gnällapa om min kropp höll och inte betedde sig som en gammal skruttig bil så fort temperaturen letade sig neråt, men nu är det som det är. Benen sviker och humöret bajsar ner sig.
Hade tid till sjukgymnasten idag och han tror att det är mitt bäcken som är boven i dramat. Det är antagligen så att jag fortfarande har foglossning. Ja! Nej. Kan ju tydligen vara så att det luckras upp i området ett bra tag efter förlossningen av alla hormoner som sipprar och inte fattar att sluta sippra och med alla mina graviditeter och besvär under under dom är det ju inte så konstigt det hela. Och inte heller ett dyrt pris alls att betala. Fan, rena rama rånet om man tänker efter och ser på vackraste barnen som fick stanna hos oss.
Det enda jag kan göra är att stärka upp, sakta men säkert, kropp och de aktuella områdena och det gör jag. Heja mig.
Det känns på många sätt mycket bra att det är upp till mig att bli bättre, för då fixar jag det. Klart det är eländigt med ont, rätt jobbigt faktiskt och jag gråter- kakelugnarna till trots ;-) när det värker som mest, men jag ska fixa det. Kroppen ska bli som ny. En ny bil ska köras i sommar (eller nästa, ja någon gång). Och tills dess ska jag ju få andas vår på varmare håll, något som kommer vara bra för maskineriet.
Nu blir det film.
fredag 11 februari 2011
sömnbrist
I natt skulle jag och Marcus ha sovit själva i Stockholm. Vi hade planerat en datenight för igårkväll med barnen i tryggt förvar hos mormor och morfar i Gävle. Fast det blev ingen resa för oss dit. Båda päronen insjuknade i veckan i vinterkräkisen efter att ha varit hos oss i helgen. Ja eller egentligen så ska ju ingen av oss ha varit smittsamma längre och ingen annan av gästerna har blivit sjuka så de kan ju ha fått det från hotellet de sov på eller nåt, men fan vilken skit. Visst hade det varit trevligt med en kväll på tumanhand, men det var ju i ärlighetens namn en natt på hotell jag hade suktat efter. Eller en natt av sova. Varsom. Bara sova. Ta en tablett och sova. Länge. Många timmar.
Är så trött.
Vet att jag gnällde här för ett tag sen, att jag var så trött, så trött, sååååå tröööött. Och ja, det är inte bättre. Mimmi kom ju tyvärr in i nån fas för ett tag sen och sen dess är det vakna hela tiden på natten som gäller. Milo sover bättre, dock fick jag hämta in honom efter inte så länge i egen säng i natt, men sen sov han bra. Fast lilla älsklingstjejen. Jag vet ju att hon snart kommer sova igen, hon är ju sovartypen och förhoppningsvis kanske de äntligen får samma rytm nattetid.
Ibland undrar jag hur länge man pallar. Inte så att jag hade trott man skulle få sova hela nätter med barn, framförallt två och har aldrig trott mig behöva det heller. Jag är som Thatcher funkar "bra" med säg fyra timmar i sträck. Men det här att vakna ungefär varannan timme varje natt så länge jag kan minnas, det tär så in i bajjan. Och inte gör det saken bättre att jag har svårt att somna och sova som det är, även utan gråtande eller pillande barn bredvid. Sovmorgnarna jag emellanåt har med ett par timmar extra om jag har tur verkar inte göra något heller. Det är på natten jag behöver sova, i ett svep.
I natt ska vi ge Mimmi ersättning. Det är dags nu.
Jag vet.
Kanske borde jag gett upp nattamningen tidigare, men det har inte varit riktigt läge eller jag redo så då har det ju varit som det varit, bara därför också.
Har också på allvar börjat fundera på att snart ta en tablettförstärkt ensam natt någonstans (nu när denna vår datenatt brann inne), för att i alla fall kunna komma i kapp lite innan vi ska resa. För så här trött är inte kul. Är ganska bra på att "rycka upp mig" trots minimalt med sömn och strålar, nåja, oftast dagtid men jag känner ju att det knakar rejält i fogarna som är jag.
En kul grej.
Mina vader kom in i dyra favoritstövlarna från förra året! De som jag inte tänjt ut och som verkligen inte gick att blixtlåsa igen för någon månad sen. Underbart. Ännu har jag inte testat med brallor på men bara att själva köttet tog plats där det skulle är en seger. Då måste ju vaderna ha krympt lite. Och det gör mig glad.
Är så trött.
Vet att jag gnällde här för ett tag sen, att jag var så trött, så trött, sååååå tröööött. Och ja, det är inte bättre. Mimmi kom ju tyvärr in i nån fas för ett tag sen och sen dess är det vakna hela tiden på natten som gäller. Milo sover bättre, dock fick jag hämta in honom efter inte så länge i egen säng i natt, men sen sov han bra. Fast lilla älsklingstjejen. Jag vet ju att hon snart kommer sova igen, hon är ju sovartypen och förhoppningsvis kanske de äntligen får samma rytm nattetid.
Ibland undrar jag hur länge man pallar. Inte så att jag hade trott man skulle få sova hela nätter med barn, framförallt två och har aldrig trott mig behöva det heller. Jag är som Thatcher funkar "bra" med säg fyra timmar i sträck. Men det här att vakna ungefär varannan timme varje natt så länge jag kan minnas, det tär så in i bajjan. Och inte gör det saken bättre att jag har svårt att somna och sova som det är, även utan gråtande eller pillande barn bredvid. Sovmorgnarna jag emellanåt har med ett par timmar extra om jag har tur verkar inte göra något heller. Det är på natten jag behöver sova, i ett svep.
I natt ska vi ge Mimmi ersättning. Det är dags nu.
Jag vet.
Kanske borde jag gett upp nattamningen tidigare, men det har inte varit riktigt läge eller jag redo så då har det ju varit som det varit, bara därför också.
Har också på allvar börjat fundera på att snart ta en tablettförstärkt ensam natt någonstans (nu när denna vår datenatt brann inne), för att i alla fall kunna komma i kapp lite innan vi ska resa. För så här trött är inte kul. Är ganska bra på att "rycka upp mig" trots minimalt med sömn och strålar, nåja, oftast dagtid men jag känner ju att det knakar rejält i fogarna som är jag.
En kul grej.
Mina vader kom in i dyra favoritstövlarna från förra året! De som jag inte tänjt ut och som verkligen inte gick att blixtlåsa igen för någon månad sen. Underbart. Ännu har jag inte testat med brallor på men bara att själva köttet tog plats där det skulle är en seger. Då måste ju vaderna ha krympt lite. Och det gör mig glad.
torsdag 6 januari 2011
snaskgnäll
Tröstäter alldeles för mycket godis just nu. Om det är gott? Nej faktiskt inte ens det. Fast det dämpar lite. Kommer få betala för det här snaskandet imorgon, men det får jag ta då.
Har haft så himla ont i mitt ben ikväll. Det kommer från ryggen säger Marcus och det gör det säkert, där gör det ju alltid minst lite ont. Men det här molandet, värkandet, ilandet i låret som har pågått idag är inte kul. Som en elektrisk stöt kommer det, ja eller kom, nu har det lättat, med väldigt jämna mellanrum. Jag låg i soffan, grät och halsade Milos flytande alvedon i brist på annat. Så jäkla tröttsamt.
Vi var till Hageby centrum idag, Milo och jag med Jess. Gick runt där i en halvtimme och så bar jag killen hem från spårvagnen eftersom han inte orkade pulsa i snön. Kände då att det här är för mycket och sen blev det som det blev.
Så jäkla tröttsamt.
Ok för att jag fick släpa mig fram med kryckor när jag var gravid. Kul att få röra mig alls, säger jag idag, men sen skulle det ju för bajjan bli bra!
Eller?
Något måste jag ha missuppfattat och gjort fel för det ska väl inte bara bli värre och värre nu? Nästan ett halvår efter. Och då försöker jag ändå göra rätt.
Trött. Blir jag. På mig.
Imorgon ska min telefon ringa och påminna om att jag ska kontakta sjukgymnasten igen. Vet inte om jag vågar träna om det är så här (jo det gör jag, försiktigt) och jag hatar att äta värkisar hela tiden för att fungera.
Nu räcker det.
Nu ska det blir bra.
Nu är det slutältat om ont.
Lätt att säga.
Ännu lättare att fortsätta snaska på godis, så jag gör det lite till. Sen går jag och lägger mig och inväntar en trevlig ny dag imorgon.
Tack för att ni lyssnade.
Puss.
måndag 29 november 2010
gnäll som kom av sig
Skulle ju faktiskt ösa lite skit om ond rygg och snövallar från helvete, men kom av mig. Nåja. Ingen som gråter för det.
Eller jo, jag kanske gör det. Så här kommer, litegrann.
Lämnade Milo på dagis och det var stört omöjligt (nästan) att ta sig fram. Gatorna är visserligen plogade men då har de smidigt nog släppt av slagget längs med trottoarerna, så lyckas man överhuvudtaget med vagn ta sig upp på en sådan kommer man garanterat inte ner igen. Fasiken vad jag kämpade och därav mitt voltarenknaprande nu. Och jag hatar att behöva knapra voltaren.
Snart är det dags att ge sig ut igen. Även fastän jag egentligen inte borde, men Milo måste ju hem ochjust nu är det bara jag som kan görat.
Fast nog är det vackert väder i alla fall. Riktigt härligt så-här-vill-jag-ha-det-på-julafton-väder! Solsken, snö och kallt -Jonna gilla.
Men det är klart bäst inomhusifrån.
Eller jo, jag kanske gör det. Så här kommer, litegrann.
Lämnade Milo på dagis och det var stört omöjligt (nästan) att ta sig fram. Gatorna är visserligen plogade men då har de smidigt nog släppt av slagget längs med trottoarerna, så lyckas man överhuvudtaget med vagn ta sig upp på en sådan kommer man garanterat inte ner igen. Fasiken vad jag kämpade och därav mitt voltarenknaprande nu. Och jag hatar att behöva knapra voltaren.
Snart är det dags att ge sig ut igen. Även fastän jag egentligen inte borde, men Milo måste ju hem ochjust nu är det bara jag som kan görat.
Fast nog är det vackert väder i alla fall. Riktigt härligt så-här-vill-jag-ha-det-på-julafton-väder! Solsken, snö och kallt -Jonna gilla.
Men det är klart bäst inomhusifrån.
onsdag 10 november 2010
imorgon är idag igår
Först: Tack alla för tankar om det där med dagis och syskon etc. Mycket givande att läsa!
Sen: Fy fan rent ut vilken gräslig kväll vi har haft. Men ta i trä, just nu råder tystnad och som tröst mumsar mammsen i sig Lindts touch of sea salt-choklad.
Mimmi har problem med nästäppa (åtminstone tror jag problemet ligger där) och kan därför inte äta på kvällarna (kör med koksalt, nezeril och bröstmjölk i näsan redan). Såklart blir hon som resultat vrålhungrig och tuggar närmast hysteriskt på sina små nävar när hon inte gallskriker av hunger, vilket är mest hela tiden, men äta, det går inte.
Detta är så hemskt. Vad jag än gör skriker hon. Nästan konstant ikväll mellan sju och halv elva. Och jag tror skrikandet gör så hon sväljer massa luft och får säkert ont i magen av det och skriker så ännu mer.
Sen har vi sötaste och trotsigaste pigge-Milo mitt i allt som vill ha mammas uppmärksamhet till varje pris och får han inte det blir det krig på den fronten med.
Men nu är det som sagt tyst.
Säger inte mer eftersom jag igårkväll fick springa 10-15 gånger fram och tillbaka då killen hela tiden vaknade galet ledsen och önskar inte den utvecklingen nu. Fast iofs, igår somnade han åtta mot halv elva idag så kanske kanske kan vi få sova en lång och god natt innan ny dag gryr...
Puuuuuuust.
Blev jag inte galen ikväll (återstår att se), klarar jag allt.
Fast som det tog på krafterna. Helt ärligt, det är ett mindre under att jag just nu ens kan sammanfoga meningar av ord. Sitter en stund till med söndergråtet ansikte och läckande, ledsna bröst (Mimmi tog flaskan till sist och ratade därmed brösten helt) och pustar ut innan kroppen får gå i en stunds ide.
Marcus kom aldrig idag. Tåget var så försenat att han inte hade hunnit med sitt andra härifrån till Stockholm sen.
SJ.
Need to say no more.
Lunchen jag hade förberett för oss fick bli min middag och det var visserligen inte samma sak även om det var samma sak, men så gott!
Bräckt kassler med äppelsenapssås.
Har ingen bild, men så här va.
-Blanda 2 dl matlagningsyogurt med 3 msk senap (gärna fransk), 1 msk honung och ett fint hackat äpple, salta och peppra.
-Skär en bit kassler i små stavar, stek snabbt utan fett i panna och servera med ris eller bulgur kokt i buljong. Klicka på den kalla underbart goda såsen och bara njut den snabba men sååå goda lilla maträtten som doftar 70-80 tal.
Så där. God natt!
Och glöm ej tävla:-)
----> här.
Sen: Fy fan rent ut vilken gräslig kväll vi har haft. Men ta i trä, just nu råder tystnad och som tröst mumsar mammsen i sig Lindts touch of sea salt-choklad.
Mimmi har problem med nästäppa (åtminstone tror jag problemet ligger där) och kan därför inte äta på kvällarna (kör med koksalt, nezeril och bröstmjölk i näsan redan). Såklart blir hon som resultat vrålhungrig och tuggar närmast hysteriskt på sina små nävar när hon inte gallskriker av hunger, vilket är mest hela tiden, men äta, det går inte.
Detta är så hemskt. Vad jag än gör skriker hon. Nästan konstant ikväll mellan sju och halv elva. Och jag tror skrikandet gör så hon sväljer massa luft och får säkert ont i magen av det och skriker så ännu mer.
Sen har vi sötaste och trotsigaste pigge-Milo mitt i allt som vill ha mammas uppmärksamhet till varje pris och får han inte det blir det krig på den fronten med.
Men nu är det som sagt tyst.
Säger inte mer eftersom jag igårkväll fick springa 10-15 gånger fram och tillbaka då killen hela tiden vaknade galet ledsen och önskar inte den utvecklingen nu. Fast iofs, igår somnade han åtta mot halv elva idag så kanske kanske kan vi få sova en lång och god natt innan ny dag gryr...
Puuuuuuust.
Blev jag inte galen ikväll (återstår att se), klarar jag allt.
Fast som det tog på krafterna. Helt ärligt, det är ett mindre under att jag just nu ens kan sammanfoga meningar av ord. Sitter en stund till med söndergråtet ansikte och läckande, ledsna bröst (Mimmi tog flaskan till sist och ratade därmed brösten helt) och pustar ut innan kroppen får gå i en stunds ide.
Marcus kom aldrig idag. Tåget var så försenat att han inte hade hunnit med sitt andra härifrån till Stockholm sen.
SJ.
Need to say no more.
Lunchen jag hade förberett för oss fick bli min middag och det var visserligen inte samma sak även om det var samma sak, men så gott!
Bräckt kassler med äppelsenapssås.
Har ingen bild, men så här va.
-Blanda 2 dl matlagningsyogurt med 3 msk senap (gärna fransk), 1 msk honung och ett fint hackat äpple, salta och peppra.
-Skär en bit kassler i små stavar, stek snabbt utan fett i panna och servera med ris eller bulgur kokt i buljong. Klicka på den kalla underbart goda såsen och bara njut den snabba men sååå goda lilla maträtten som doftar 70-80 tal.
Så där. God natt!
Och glöm ej tävla:-)
----> här.
skit med
Känsliga läsare varnas för gnäll. Kanske läge att hoppa över helt om du är väldigt överkänslig
Nästan en timme sen är han, min karl, på väg hem från Göteborg, innan han ska fortsätta mot Stockholm. En timme är jävlar i mig mycket när det bara handlar om några timmars mellanlandning. Fan för tågbajseriet. Det var säkert en snöflinga som hade hamnat snett på rälsen.
Som vanligt orsakar snö i Sverige kaos och jag frågar mig som jag gör varje år -är detta verkligen så svårt att vara förberedd på? Snö? Det har väl alltid kommit?
Andas Jonna.
Spill inte energi på det här.
Energi som du inte har.
Andas.
Det jobbigaste är att jag måste iväg i snömodden för att hämta Milo om någon timme. Något som Marcus skulle ha gjort. Mimmi ska i sitt rossliga tillstånd inte behöva släpas ut en gång till i kylan hade vi tänkt, men killen måste ju hämtas hem och nån måste göra det när pappa är fast och försenad, så det bli jag -vi.
Hur resonerar och känner förresten ni andra föräldralediga föräldrar med storasyskonet på dagis.
När minstingen är krasslig, får den stora stanna hemma då eller kånkar ni iväg ändå?
Om det har varit en dålig natt och båda sover gott på morgonen, väcker ni för att det är dags att gå till dagis eller låter ni sova klart?
Även om natten varit bra men "dagisbarnet" sover -väcker ni för att komma i tid?
Regn och rusk -händer det att ni stannar hemma istället för att ge er ut i det?
Jag tycker det är så svårt.
Tänker att det är bra med rutiner för Milo och det är ju för hans skull han går på dagis. Däreför rusar vi dit i nästan alla lägen. Men ibland vet jag inte riktigt vad som är bäst.
Som i morse.
Han sov dåligt på natten och när min klocka ringde vid 0800 sov han så gott att jag inte ville väcka. Dessutom tenderar han att bli rätt vansinnig om han väcks i förtid vilket jag in i det sista vill undvika.
Hursom så sov han klart, vaknade med ett leende runt nio och ville direkt pussas -ett kmycket bra uppvaknande således. Vi blev ganska sena (ringde såklart om detta innan) och även om jag var stressad upp till tänderna, har inga marginaler alls just nu, så verkade Milo nöjd. Dock inte Mimmi som också ville sova länge så att jag inte hann amma ordentligt innan vi fick rusa iväg. Milo var glad och stannade utan problem eller tårar på dagis medan jag började gråta så fort jag vänt på klacken. Kände mig helt slut. Och Mimmi var ledsen.
Från nästa vecka blir det ju bara en gång jag behöver lämna själv, tisdag och onsdag är ju Marcus hemma på morgonen så det blir nog lättare.
Men just nu alltså.
Jag orkar inte.
Är så ledsen bara.
Fryser och har ont överallt.
Bläää.
Bläää.
Bläää.
Skit.
Fast jag dricker gott kardemummakaffe och det piggar upp. Lite.
Appropå det. Vilket kaffe som helst funkar, man häller önskad mängd malen kardemumma i filtret och så -voilá.
Nästan en timme sen är han, min karl, på väg hem från Göteborg, innan han ska fortsätta mot Stockholm. En timme är jävlar i mig mycket när det bara handlar om några timmars mellanlandning. Fan för tågbajseriet. Det var säkert en snöflinga som hade hamnat snett på rälsen.
Som vanligt orsakar snö i Sverige kaos och jag frågar mig som jag gör varje år -är detta verkligen så svårt att vara förberedd på? Snö? Det har väl alltid kommit?
Andas Jonna.
Spill inte energi på det här.
Energi som du inte har.
Andas.
Det jobbigaste är att jag måste iväg i snömodden för att hämta Milo om någon timme. Något som Marcus skulle ha gjort. Mimmi ska i sitt rossliga tillstånd inte behöva släpas ut en gång till i kylan hade vi tänkt, men killen måste ju hämtas hem och nån måste göra det när pappa är fast och försenad, så det bli jag -vi.
Hur resonerar och känner förresten ni andra föräldralediga föräldrar med storasyskonet på dagis.
När minstingen är krasslig, får den stora stanna hemma då eller kånkar ni iväg ändå?
Om det har varit en dålig natt och båda sover gott på morgonen, väcker ni för att det är dags att gå till dagis eller låter ni sova klart?
Även om natten varit bra men "dagisbarnet" sover -väcker ni för att komma i tid?
Regn och rusk -händer det att ni stannar hemma istället för att ge er ut i det?
Jag tycker det är så svårt.
Tänker att det är bra med rutiner för Milo och det är ju för hans skull han går på dagis. Däreför rusar vi dit i nästan alla lägen. Men ibland vet jag inte riktigt vad som är bäst.
Som i morse.
Han sov dåligt på natten och när min klocka ringde vid 0800 sov han så gott att jag inte ville väcka. Dessutom tenderar han att bli rätt vansinnig om han väcks i förtid vilket jag in i det sista vill undvika.
Hursom så sov han klart, vaknade med ett leende runt nio och ville direkt pussas -ett kmycket bra uppvaknande således. Vi blev ganska sena (ringde såklart om detta innan) och även om jag var stressad upp till tänderna, har inga marginaler alls just nu, så verkade Milo nöjd. Dock inte Mimmi som också ville sova länge så att jag inte hann amma ordentligt innan vi fick rusa iväg. Milo var glad och stannade utan problem eller tårar på dagis medan jag började gråta så fort jag vänt på klacken. Kände mig helt slut. Och Mimmi var ledsen.
Från nästa vecka blir det ju bara en gång jag behöver lämna själv, tisdag och onsdag är ju Marcus hemma på morgonen så det blir nog lättare.
Men just nu alltså.
Jag orkar inte.
Är så ledsen bara.
Fryser och har ont överallt.
Bläää.
Bläää.
Bläää.
Skit.
Fast jag dricker gott kardemummakaffe och det piggar upp. Lite.
Appropå det. Vilket kaffe som helst funkar, man häller önskad mängd malen kardemumma i filtret och så -voilá.
tisdag 9 november 2010
kaffe så gott
Kardemummakaffe och kaka vid datorn. Ah så ljuvligt.
Mimmi sitter i sittern och Milo ritar i sin stol. Det är med andra ord plötsligt väldigt lugnt och därav min lilla stund här.
Jag är verkligen rent vidrigt trött. Satt tidigare och somnande ett par gånger sittandes upprätt när Mimmi sov och Milo satt i knät och pillade på handleder. Fan vet om det är vädret eller det i kombination med allt annat.
Det är verkligen så skönt när Marcus är hemma och vänder men så när han åker igen får jag nästan panik. Ensam hemma igen med två visserligen underbara små, men att sköta precis allt själv dag som natt och samtidigt vara tillgänglig med kropp och själ precis hela tiden tär på den här kroppen just nu. Spelar ingen roll att det finns massor av ensamstående som gör sånt jämt (heder åt dom!), jag blir trött ändå. Tydligen. Liksom ryggen min. Alltid någon att bära på. Helst båda samtidigt. Piuh.
Men sen plötsligt händer det. Båda är tysta och nöjda en stund. En liten. Någon ananstans än på mig. Och jag kan dricka mitt underbart goda kaffe. Och äta havrekaka med chokladränder på.
Sista veckan nu. Nästa blir normal. Helt fantastiskt att åter bli två om vardagen. Jag längtar och jag vet minst en till som gör det.
Ikväll är det poesikonsert med Marcus och Wayne i Göteborg. Gammal hemmaplan således för karln min. Kul!
Nu efterfrågas mina handleder igen. Måste gå :)
Mimmi sitter i sittern och Milo ritar i sin stol. Det är med andra ord plötsligt väldigt lugnt och därav min lilla stund här.
Jag är verkligen rent vidrigt trött. Satt tidigare och somnande ett par gånger sittandes upprätt när Mimmi sov och Milo satt i knät och pillade på handleder. Fan vet om det är vädret eller det i kombination med allt annat.
Det är verkligen så skönt när Marcus är hemma och vänder men så när han åker igen får jag nästan panik. Ensam hemma igen med två visserligen underbara små, men att sköta precis allt själv dag som natt och samtidigt vara tillgänglig med kropp och själ precis hela tiden tär på den här kroppen just nu. Spelar ingen roll att det finns massor av ensamstående som gör sånt jämt (heder åt dom!), jag blir trött ändå. Tydligen. Liksom ryggen min. Alltid någon att bära på. Helst båda samtidigt. Piuh.
Men sen plötsligt händer det. Båda är tysta och nöjda en stund. En liten. Någon ananstans än på mig. Och jag kan dricka mitt underbart goda kaffe. Och äta havrekaka med chokladränder på.
Sista veckan nu. Nästa blir normal. Helt fantastiskt att åter bli två om vardagen. Jag längtar och jag vet minst en till som gör det.
Ikväll är det poesikonsert med Marcus och Wayne i Göteborg. Gammal hemmaplan således för karln min. Kul!
Nu efterfrågas mina handleder igen. Måste gå :)
lördag 9 oktober 2010
drömma hus
Har slötittat på husannonser nu på förmiddagen. Visst skulle det vara trevligt med lite trädgård, mycket lite. Är inte alls förtjust i gräs och mylla och visst att Marcus envisas med att erbjuda sina gröna fingrar till tjänst om en eventuell gräsmatta skulle bli aktuell, men nja, en liten trädgård -om något.
Nu är det ju så att jag samtidigt känner att aldrig mer flytt och så trivs jag väldigt bra i lägenheten som just nu är vårt hem.
Men så har vi ju det här med allt strul.
Jag börjar bli förgrymmat trött på Hyresbostäder och deras gapande apati. Igår efter platt- och rökincidenten ringde jag dit och frågade vems ansvar det är att det finns fungerande brandvarnare i lägenheten och fick svaret att det var deras. Tjejen jag pratade med lovade att de skulle komma på eftermiddagen och byta ut eller kontrollera felet för vadå vänta över helgen? Det kan ju börja brinna även när kontorstiden är över. Hursomhelst så kom ju såklart ingen, trots löftet.
En annan sak som vi har önskat få åtgärdat är att det i somras (juni) plötsligt ramlade ner en 10 x 5 cm stor murbruksbit och lite grus från balkongen (eller facaden) ovan rakt ner på våran, några decimeter från Milo där han stod. Såklart ville vi att de skulle kolla så inte mer var på väg att ramla ner men då var det semestertider och svårt att få till något, men nu? Vad skyller de på nu? Ingen aning, inget blir iaf gjort och det trots att man ringt ett par gånger och undrat. Får väl vänta att det ramlar ner nåt mer som kanske gör skada så rövarna lyfts på kontoret.
Dessa saker tillsammans med lite annat och en konstant ickefungerande hiss som är vår enda väg in och ut från lägeneheten när vagnen och barnen är med, vilket är oftast gör att man blir trött. Eftersom vi inte har något riktigt trapphus, bara en smal och brant spiraltrapp som en andra (nöd)utgång, (vid brand till exempel, fast utan brandvarnare lär vi ju iofs inte behöva den) så är vi, framförallt jag väldigt beroende av hissen och nog ska väl den kunna fungera mer än några dagar i taget? Det är ju bl a därför vi flyttade hit, för hissen, fast vi trodde ju naivt nog att den var fungerande. Har pratat med hiss-snubbarna och enligt dom är allt konstgjord andning eftersom hissen och systemet är så gammalt och dåligt, men Hyresbostäder har inget intresse av att göra något åt saken, mer än att skaka på axlarna och säga att ingen annan klagar. Kanske för att ingen annan har två barn i barnvagn, kanske för att ingen annan mål i mun och vill vara "besvärlig" eller för att vi helt enkelt är så gnälligt bortskämda och tycker att vi har rätt till ett säkert boende och en önskan att kunna ta oss ut och in i vårt hem när det passar oss för den sjukt höga kostnaden vi ändå månadsvis betalar. Jag vet inte.
Men ibland alltså, som nu, tittar jag på husannonser och drömmer om den där lilla lilla trädgården, med en gräsmatta och någon planta, utan hiss, Hyresbostäder och tjafs.
Ps. Problemet med Hyresbostäder verkar vara på konstorsplan, kvartersvärdar och andra fixare har gjort det de skulle bra och effektivt. Vill bara ha det sagt.
Nu är det ju så att jag samtidigt känner att aldrig mer flytt och så trivs jag väldigt bra i lägenheten som just nu är vårt hem.
Men så har vi ju det här med allt strul.
Jag börjar bli förgrymmat trött på Hyresbostäder och deras gapande apati. Igår efter platt- och rökincidenten ringde jag dit och frågade vems ansvar det är att det finns fungerande brandvarnare i lägenheten och fick svaret att det var deras. Tjejen jag pratade med lovade att de skulle komma på eftermiddagen och byta ut eller kontrollera felet för vadå vänta över helgen? Det kan ju börja brinna även när kontorstiden är över. Hursomhelst så kom ju såklart ingen, trots löftet.
En annan sak som vi har önskat få åtgärdat är att det i somras (juni) plötsligt ramlade ner en 10 x 5 cm stor murbruksbit och lite grus från balkongen (eller facaden) ovan rakt ner på våran, några decimeter från Milo där han stod. Såklart ville vi att de skulle kolla så inte mer var på väg att ramla ner men då var det semestertider och svårt att få till något, men nu? Vad skyller de på nu? Ingen aning, inget blir iaf gjort och det trots att man ringt ett par gånger och undrat. Får väl vänta att det ramlar ner nåt mer som kanske gör skada så rövarna lyfts på kontoret.
Dessa saker tillsammans med lite annat och en konstant ickefungerande hiss som är vår enda väg in och ut från lägeneheten när vagnen och barnen är med, vilket är oftast gör att man blir trött. Eftersom vi inte har något riktigt trapphus, bara en smal och brant spiraltrapp som en andra (nöd)utgång, (vid brand till exempel, fast utan brandvarnare lär vi ju iofs inte behöva den) så är vi, framförallt jag väldigt beroende av hissen och nog ska väl den kunna fungera mer än några dagar i taget? Det är ju bl a därför vi flyttade hit, för hissen, fast vi trodde ju naivt nog att den var fungerande. Har pratat med hiss-snubbarna och enligt dom är allt konstgjord andning eftersom hissen och systemet är så gammalt och dåligt, men Hyresbostäder har inget intresse av att göra något åt saken, mer än att skaka på axlarna och säga att ingen annan klagar. Kanske för att ingen annan har två barn i barnvagn, kanske för att ingen annan mål i mun och vill vara "besvärlig" eller för att vi helt enkelt är så gnälligt bortskämda och tycker att vi har rätt till ett säkert boende och en önskan att kunna ta oss ut och in i vårt hem när det passar oss för den sjukt höga kostnaden vi ändå månadsvis betalar. Jag vet inte.
Men ibland alltså, som nu, tittar jag på husannonser och drömmer om den där lilla lilla trädgården, med en gräsmatta och någon planta, utan hiss, Hyresbostäder och tjafs.
Ps. Problemet med Hyresbostäder verkar vara på konstorsplan, kvartersvärdar och andra fixare har gjort det de skulle bra och effektivt. Vill bara ha det sagt.
måndag 2 augusti 2010
upp och ner
Fick mig lite nålar idag igen och inte för att de direkt har hjälpt men ändå som sagt, de gör ju inte saken värre i alla fall. Hade rätt ont i vänster rumphalva med imorse och trodde där ett tag att det nog trots allt skulle bli till att tillbringa resten av tiden i stolen med hjul, men faktisk, medan höger är lika ond som den varit så är vänstervärken relativt borta nu (ta i trä) och det efter en rejäl nål mitt i smärtan. Så nog ska vi tro på nålarna. Ett tag till.
Mitt humör är väldigt varierande. Ungefär som vädret. Sol ena sekunden och sen en störtflod. Vissa stunder blir jag riktigt orolig för jag kan verkligen likt Titanic sjunka. Djupt. Tar mig som tur är upp igen men sen rasar det åter. Är massor i görningen just nu, både i kropp och knopp, men hoppas verkligen detta får sig ett slut nästa vecka. Orkar inte dippa mer för det här är ju en underbar tid, egentligen, och underbarare blir det. Samtidigt som jag är beredd på nästa skjuss av hormoner och vet att det kan bli känslosamt åt alla möjliga håll även efter en förlossning.
En sak som jag funderar på att göra sen. I förebyggande syfte. Inte äta eller dricka vissa saker alls till en början eller åtminstone minska intaget drastiskt (lök, bönor, mjölk, kaffe etc), för att om möjligt ge Plutt en bättre magstart än Milo fick, för en bebis med ont i magen rimmar illa med redan rätt trött mamma och kan jag hjälpa henne så kan jag, ska åtminstone försöka. Vi får se hur det går, minns väldigt väl min ingen-mjölk-vånda från Milos koliktid tills jag hittade oatleys glass och något säger mig att det kan bli en hel del av den varan nu framöver, liksom deras andra mjölkfria produkter.
En kul grej idag. Jag och Jessica -mest eller egentligen bara den förstnämnda medan den andre mer var med som sällskap och bärhjälp- skulle handla några potäter på lyxkonsum som inte ligger alltför många krycklängder härifrån och vi bestämde oss för att innan ta en kaffe på fiket därinne. Det blev en varsinn latte för 20 kr och en liten chokladbit på visserligen lite väl hård stol (note to self: medhavd kudde nästa gång) fast fasiken så trevligt det var. Lyxkonsum säljer alltså billig fika (kaffe för en tia) och ligger som sagt inom kvarteret. Kanon för mig som inte längre kan (eller mycket motvilligt) orkar ta mig hela vägen till stan några extra meter bort och lyckas jag kombinera fika med matvarushopping (om än mycket lite av den senaste varan då vi just nu har fullt av grejer i skafferiet efter gårdagens Lidl-tur med svärmor) så är det ju som att få två flugor på smällen. Mycket bra!
Mitt humör är väldigt varierande. Ungefär som vädret. Sol ena sekunden och sen en störtflod. Vissa stunder blir jag riktigt orolig för jag kan verkligen likt Titanic sjunka. Djupt. Tar mig som tur är upp igen men sen rasar det åter. Är massor i görningen just nu, både i kropp och knopp, men hoppas verkligen detta får sig ett slut nästa vecka. Orkar inte dippa mer för det här är ju en underbar tid, egentligen, och underbarare blir det. Samtidigt som jag är beredd på nästa skjuss av hormoner och vet att det kan bli känslosamt åt alla möjliga håll även efter en förlossning.
En sak som jag funderar på att göra sen. I förebyggande syfte. Inte äta eller dricka vissa saker alls till en början eller åtminstone minska intaget drastiskt (lök, bönor, mjölk, kaffe etc), för att om möjligt ge Plutt en bättre magstart än Milo fick, för en bebis med ont i magen rimmar illa med redan rätt trött mamma och kan jag hjälpa henne så kan jag, ska åtminstone försöka. Vi får se hur det går, minns väldigt väl min ingen-mjölk-vånda från Milos koliktid tills jag hittade oatleys glass och något säger mig att det kan bli en hel del av den varan nu framöver, liksom deras andra mjölkfria produkter.
En kul grej idag. Jag och Jessica -mest eller egentligen bara den förstnämnda medan den andre mer var med som sällskap och bärhjälp- skulle handla några potäter på lyxkonsum som inte ligger alltför många krycklängder härifrån och vi bestämde oss för att innan ta en kaffe på fiket därinne. Det blev en varsinn latte för 20 kr och en liten chokladbit på visserligen lite väl hård stol (note to self: medhavd kudde nästa gång) fast fasiken så trevligt det var. Lyxkonsum säljer alltså billig fika (kaffe för en tia) och ligger som sagt inom kvarteret. Kanon för mig som inte längre kan (eller mycket motvilligt) orkar ta mig hela vägen till stan några extra meter bort och lyckas jag kombinera fika med matvarushopping (om än mycket lite av den senaste varan då vi just nu har fullt av grejer i skafferiet efter gårdagens Lidl-tur med svärmor) så är det ju som att få två flugor på smällen. Mycket bra!
söndag 1 augusti 2010
nedräkning: ensifrigt
Om 9 dagar är det dags. Då smäller det som man säger, eller gör man? Hursomhelst så är det då vi äntligen ska få träffa vårt älskade lilla barn som bott i magen sen förra året. Jag längtar efter henne, det gör jag. Älskar så det gör ont.
Min kära lilla dotter, lillasyster till Milo, Liten och Dante -du är så välkommen att det inte finns ord att uttrycka det och snart ses vi.
Just nu sitter jag och andas mig igenom helvetiska förvärkar. Det är inte sant vad ont det kan göra utan att det är något som händer (hoppas jag). Förbannar Eva som prompt skulle käka av äpplet och Gud för att han var en surgubbe som inte visade någon förståelse för sötsuget Eva antagligen hade och gav efter för, jag menar hallå, det var ju inte en toblerone direkt hon tog en bit av.
Lilla Plutt och jag är i vecka 37+0 idag och jag känner mig rätt trygg med tanken att det blir den tionde som jag snittas. Visst leker jag med andra tankar som att tidigarelägga det hela, flera gånger varje dag faktiskt, men nu är det bara 9 kvar och ensifrigt känns nära. Mycket nära. Även fast inget egentligen har lättat. Snarare tvärtom. Vill ändå tro att nålarna gjort så att jag fortfarande någorlunda bra kan ta mig runt med bara kryckornas hjälp och att jag kanske utan dom (nålarna) hade varit tvungen att sitta i en rullande stol eller rent av ligga ner nu. Är någorlunda van med smärtan där bak vid det här laget och trots gnälliga gråtatacker och ajajajande så ser jag ett slut på det och har förlikat mig med tanken att det kommer göra ont i 9 dagar till. Men bara 9 dagar. Och vad är det? Inte många om man jämför med.. säg 348.
Men så har vi dessa förvärkar. My oh my alltså. Vad ska man göra? Inlägget skulle inte handla om dom men jag kan inte skriva annat då de riktigt har börjat bråka med mig. Jag vet de är vanligt så säg -vad gör ni åt dom? Bad är inget alternativ och bricanyl har jag tagit. Vad mer finns? Jag är inte, än, direkt rädd att något ska hända eftersom det är den tionde som gäller (det är ju så vi har bestämt) men just nu känns det inte särskilt skoj därnere.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla kvinnor som inte föder med planerat snitt, vad det måste vara spännande så här på slutet. Skitjobbigt såklart också, men samtidigt, varje kraftig förvärk kan ju vara starten på att lilla livet ska komma, typ nu. Måste vara magiskt att klocka värkar med partnern (som man förhoppningsvis har) och kanske emellanåt ringa förlossningen för råd och sen till sist få rådet eller ändå åka in för att kanske föda fram det älskade efterlängtade barnet.
För egen del är jag väldigt nöjd med min planerade operation (den 10:e, har jag sagt det?) och skulle inte vilja ha det på annat sätt, men ibland tänker man ju hur det kunde ha varit om inte... ja lite väl många om och nu är det som det är och det är jättebra! Den tionde smäller det och dit är det bara 9 dagar kvar!
Nej, nu ska jag inta liggläge, kanske hjälper. Imorgon ska jag till sjukhuset igen, så vi får se vad som sägs eller görs då.
Förutom allt gnäll här ovan, har det varit en bra helg med svärpäronbesök. Mycket trevligt att prata med svärmor om diverse viktiga och andra mindre just sådana, men desto roligare saker och på kuppen få avlastning med det ena och tredje. Har mest suttit i fåtölj och det har varit bra så. Fast nu är det som sagt färdigsuttet.
Kram och puss på pannan.
Min kära lilla dotter, lillasyster till Milo, Liten och Dante -du är så välkommen att det inte finns ord att uttrycka det och snart ses vi.
Just nu sitter jag och andas mig igenom helvetiska förvärkar. Det är inte sant vad ont det kan göra utan att det är något som händer (hoppas jag). Förbannar Eva som prompt skulle käka av äpplet och Gud för att han var en surgubbe som inte visade någon förståelse för sötsuget Eva antagligen hade och gav efter för, jag menar hallå, det var ju inte en toblerone direkt hon tog en bit av.
Lilla Plutt och jag är i vecka 37+0 idag och jag känner mig rätt trygg med tanken att det blir den tionde som jag snittas. Visst leker jag med andra tankar som att tidigarelägga det hela, flera gånger varje dag faktiskt, men nu är det bara 9 kvar och ensifrigt känns nära. Mycket nära. Även fast inget egentligen har lättat. Snarare tvärtom. Vill ändå tro att nålarna gjort så att jag fortfarande någorlunda bra kan ta mig runt med bara kryckornas hjälp och att jag kanske utan dom (nålarna) hade varit tvungen att sitta i en rullande stol eller rent av ligga ner nu. Är någorlunda van med smärtan där bak vid det här laget och trots gnälliga gråtatacker och ajajajande så ser jag ett slut på det och har förlikat mig med tanken att det kommer göra ont i 9 dagar till. Men bara 9 dagar. Och vad är det? Inte många om man jämför med.. säg 348.
Men så har vi dessa förvärkar. My oh my alltså. Vad ska man göra? Inlägget skulle inte handla om dom men jag kan inte skriva annat då de riktigt har börjat bråka med mig. Jag vet de är vanligt så säg -vad gör ni åt dom? Bad är inget alternativ och bricanyl har jag tagit. Vad mer finns? Jag är inte, än, direkt rädd att något ska hända eftersom det är den tionde som gäller (det är ju så vi har bestämt) men just nu känns det inte särskilt skoj därnere.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla kvinnor som inte föder med planerat snitt, vad det måste vara spännande så här på slutet. Skitjobbigt såklart också, men samtidigt, varje kraftig förvärk kan ju vara starten på att lilla livet ska komma, typ nu. Måste vara magiskt att klocka värkar med partnern (som man förhoppningsvis har) och kanske emellanåt ringa förlossningen för råd och sen till sist få rådet eller ändå åka in för att kanske föda fram det älskade efterlängtade barnet.
För egen del är jag väldigt nöjd med min planerade operation (den 10:e, har jag sagt det?) och skulle inte vilja ha det på annat sätt, men ibland tänker man ju hur det kunde ha varit om inte... ja lite väl många om och nu är det som det är och det är jättebra! Den tionde smäller det och dit är det bara 9 dagar kvar!
Nej, nu ska jag inta liggläge, kanske hjälper. Imorgon ska jag till sjukhuset igen, så vi får se vad som sägs eller görs då.
Förutom allt gnäll här ovan, har det varit en bra helg med svärpäronbesök. Mycket trevligt att prata med svärmor om diverse viktiga och andra mindre just sådana, men desto roligare saker och på kuppen få avlastning med det ena och tredje. Har mest suttit i fåtölj och det har varit bra så. Fast nu är det som sagt färdigsuttet.
Kram och puss på pannan.
onsdag 28 juli 2010
eländes elände, nädå
Var ute på en vagnpromenad med Milo tidigare. Eller promenad är väl att ta i men jag klarade att släpa mig några meter i alla fall, över vägen och in på en gård där killen fick springa "lös" medan jag satt på en stol i solen och klappade uppmuntrande. Det var mycket skoj och jag kände att mina mammaaktier steg något.
Det är inte kalas nu hemma. Det var det inte för ett år sen heller om jag minns rätt. Kanske är något med sommaren som triggar igång eländet, jag vet inte, vet bara att jag skulle behöva lite lugn, en del tröst och så en hel säck med uppmuntran och det är svårt när vi verkar vara två med liknande behov.
Ska iväg snart på nålning och funderar på att kolla möjligheten att tidigarelägga snittet. Vill inte det egentligen, men en del av mig undrar hur jobbigt det ska få bli. Sover knappt på nätterna, ligger och stortjuter mig igenom många av nattens timmar för att det gör ont, för att det är jobbigt i allmänhet med det mesta runt omkring (men aldrig Milo) och så får jag värkar för att jag tjuter och tjuter därför ännu mera.
Gud, jag vet. Är patetisk. Men vad göra? Ser tack och lov ett ände på detta, men varje timme är en kamp just som det känns nu och då är det långt till ändet även om det inte är det.
Egentligen.
Det är inte kalas nu hemma. Det var det inte för ett år sen heller om jag minns rätt. Kanske är något med sommaren som triggar igång eländet, jag vet inte, vet bara att jag skulle behöva lite lugn, en del tröst och så en hel säck med uppmuntran och det är svårt när vi verkar vara två med liknande behov.
Ska iväg snart på nålning och funderar på att kolla möjligheten att tidigarelägga snittet. Vill inte det egentligen, men en del av mig undrar hur jobbigt det ska få bli. Sover knappt på nätterna, ligger och stortjuter mig igenom många av nattens timmar för att det gör ont, för att det är jobbigt i allmänhet med det mesta runt omkring (men aldrig Milo) och så får jag värkar för att jag tjuter och tjuter därför ännu mera.
Gud, jag vet. Är patetisk. Men vad göra? Ser tack och lov ett ände på detta, men varje timme är en kamp just som det känns nu och då är det långt till ändet även om det inte är det.
Egentligen.
måndag 26 juli 2010
beverkning av kryckor -depp
Var och blev nålad idag igen. Känner ingen skillnad. Än. Men det kommer. På onsdag är det åter dags och då tror jag att jag kommer kunna gå hem utan att helt vara beroende av käpparna. Vad tror ni om det.
Känner mig låg och ledsen just nu. Blir väl så på kryckor. Hoppas på morgondagen mycket. Det som inte är bra idag kan bli det då. Jag kommer visserligen inte börja tjäna pengar eller kunna bidra till hushållet på ett mer konkret sätt, men annat kan bli bättre och tids nog kan också jag ge mer.
Hatar att känna mig som en snyltare, en belastning. Vet att jag inte är det, att jag inget kan göra åt det som är. Men ändå. Känner jag mig så skyldig, har dåligt samvete och så blir jag arg. På mig för att jag kä
nner så fastän jag inte borde och andra som får mig att känna så.
nner så fastän jag inte borde och andra som får mig att känna så. Dammsög idag. Kände mig duktig där jag haltade runt med krycka i ena handen och slang i andra.
Jätteduktig.
Och korkad, så här med facit i hand, men skit i samma, jag mådde pyttelite bra just där och då när jag släpade omkring, hade ont fan men kände mig som den duktiga flickan jag någonstans någongång var.
Blomman på bilden är jag.
Nädå. Det är bara en blomma. En trött sådan. En gång var den mycket vacker och blommade för fullt.
Måste köpa en ny, blir ju inte gladare precis av att ha en sån på hyllan.
lördag 24 juli 2010
sjukhus och galningar
Stod inte ut med smärtan imorse, ja eller redan igårkväll egentligen hade jag fått nog när jag kröp omkring på alla fyra för att lite snabbare och lindringare ta mig fram, men ringde hursom gråtande sjukhuset i förmiddags och åkte in. Fick akupunktur, det enda andra de hade på menyn var morfinsprutor och nej inte det, även om en del av mig ångrar att jag inte insisterade på en cocktail, för det gör lika ont nu.
Fast nästa vecka har det kanske släppt. Vi säger så. Ska gå varannan dag och få nålar och hon som stack in dom idag var mycket duktig och sa att det var lätt på mig eftersom jag var så öm redan så hoppet finns att det ska lätta snart. För annars gör det nog inte det förrän sen och festen den 10:e känns långt borta just nu.
När jag skulle hem råkade jag på en fullständig galning till busschaufför som tydligen fick någon kick av att stå och vifta med nävarna mot en 163 cm lång (kort) höggravid kvinna med kryckor. Hur ynklig är man inte då? Sina säkert 190 cm till trots var han fan inte större än en pissmyra (sorry alla pissmyror). Trodde ärligt ett tag att jag skulle åka på stryk där och då. Är fortfarande rätt paff efter händelsen, fast nu mer arg än rädd och ledsen som då.
Ringde i alla fall direkt efteråt och anmälde det obehagliga fanskapet, som inte bara stod och hotade mig utan också utsatte både mig och min bebis för livsfara genom att efter själva viftandet och gormandet rivstarta bussen och köra som den galning han tydligen var medan jag fortfarande stod och svajade i "korridoren" med mina käppar. Ett under att jag tog mig till en stol helskinnad.
Vad jag gjorde?
Jo jag knackade med kryckan (hur knackar man annars när man är helt beroende av stöd?) mot bussdörren så han skulle öppna där bak eftersom han tidigare börjat köra fastän han mycket tydligt sett mig halta mot bussen. Ett haltande som övergick i desperat galopp (som inte alls var bra för mig eller mitt tillstånd) när jag insåg att han fullständigt sket i att jag var på väg. Fan att man inte ens vid sjukhuset kan få ha lov att gå lite långsamt.
Observera att jag inte var sen, utan valde att i regnet stå under tak utanför sjukhuset några tiotal meter från hållplatsen och pusta ut eftrsom bussen fortfarande stod stilla på andra sidan rondellen där den släpper av ankommande och då skärmen visade 5 minuter kvar innan avgång.
Nu kommer Jessica.
Fast nästa vecka har det kanske släppt. Vi säger så. Ska gå varannan dag och få nålar och hon som stack in dom idag var mycket duktig och sa att det var lätt på mig eftersom jag var så öm redan så hoppet finns att det ska lätta snart. För annars gör det nog inte det förrän sen och festen den 10:e känns långt borta just nu.
När jag skulle hem råkade jag på en fullständig galning till busschaufför som tydligen fick någon kick av att stå och vifta med nävarna mot en 163 cm lång (kort) höggravid kvinna med kryckor. Hur ynklig är man inte då? Sina säkert 190 cm till trots var han fan inte större än en pissmyra (sorry alla pissmyror). Trodde ärligt ett tag att jag skulle åka på stryk där och då. Är fortfarande rätt paff efter händelsen, fast nu mer arg än rädd och ledsen som då.
Ringde i alla fall direkt efteråt och anmälde det obehagliga fanskapet, som inte bara stod och hotade mig utan också utsatte både mig och min bebis för livsfara genom att efter själva viftandet och gormandet rivstarta bussen och köra som den galning han tydligen var medan jag fortfarande stod och svajade i "korridoren" med mina käppar. Ett under att jag tog mig till en stol helskinnad.
Vad jag gjorde?
Jo jag knackade med kryckan (hur knackar man annars när man är helt beroende av stöd?) mot bussdörren så han skulle öppna där bak eftersom han tidigare börjat köra fastän han mycket tydligt sett mig halta mot bussen. Ett haltande som övergick i desperat galopp (som inte alls var bra för mig eller mitt tillstånd) när jag insåg att han fullständigt sket i att jag var på väg. Fan att man inte ens vid sjukhuset kan få ha lov att gå lite långsamt.
Observera att jag inte var sen, utan valde att i regnet stå under tak utanför sjukhuset några tiotal meter från hållplatsen och pusta ut eftrsom bussen fortfarande stod stilla på andra sidan rondellen där den släpper av ankommande och då skärmen visade 5 minuter kvar innan avgång.
Nu kommer Jessica.
måndag 12 juli 2010
ett öga rött
Ha ha. Vet ni vad?
Idag är mitt ena öga sprucket. Typ. Eller inte sprucket kanske men det gör jäkligt ont i själva bollen, globen, när man blinkar eller tittar åt något håll och så är det massor av ilskna blodkärl som pryder från irisen och ut, ja ni ser själv.
Normala ögat och så det onda.
Lite spruckna blodkärl sådär gör inget såklart men jag är aningen trött på att ha ont på alla möjliga små ställen.
Nästan roligt faktiskt när man tänker efter.
-Det gör ont att bita, gapa och svälja (tanden är inte bättre än).
-Det gör ont att titta och blinka.
-Det gör ont att gå, sitta och ligga (sammandragningar i ett). Tjohoo vilket vrak jag är :-).
Tur jag är en sådan lättsinnad och glad typ annars hade jag nog börjat gnälla vid det här laget, he he.
Päivi är och går med Milo så jag ska leta sköna skor. Måste lindra tillvaron lite. Och mina fötter (som fortfarande är såriga, såklart, vad trodde ni) är det jag i största och tydligaste mån kan ta hand om nu när allt annat falerar med mig. Hade jag varit en bil, skulle jag haft körförbud och antagligen varit på väg att rosta sönder för länge sedan.
Hah. Kom precis på en väldigt bra sak mitt allt mitt lilla elände. Jag var på toa helt av egen maskin tidigare. Så antibiotikan biverkar iaf och det gör mig extra glad denna muliga måndag i juli.
Ha en varm och skön dag men låt oss för sjuttsingen hoppas på lite regn nu!
Idag är mitt ena öga sprucket. Typ. Eller inte sprucket kanske men det gör jäkligt ont i själva bollen, globen, när man blinkar eller tittar åt något håll och så är det massor av ilskna blodkärl som pryder från irisen och ut, ja ni ser själv.
Normala ögat och så det onda.
Lite spruckna blodkärl sådär gör inget såklart men jag är aningen trött på att ha ont på alla möjliga små ställen.
Nästan roligt faktiskt när man tänker efter.
-Det gör ont att bita, gapa och svälja (tanden är inte bättre än).
-Det gör ont att titta och blinka.
-Det gör ont att gå, sitta och ligga (sammandragningar i ett). Tjohoo vilket vrak jag är :-).
Tur jag är en sådan lättsinnad och glad typ annars hade jag nog börjat gnälla vid det här laget, he he.
Päivi är och går med Milo så jag ska leta sköna skor. Måste lindra tillvaron lite. Och mina fötter (som fortfarande är såriga, såklart, vad trodde ni) är det jag i största och tydligaste mån kan ta hand om nu när allt annat falerar med mig. Hade jag varit en bil, skulle jag haft körförbud och antagligen varit på väg att rosta sönder för länge sedan.
Hah. Kom precis på en väldigt bra sak mitt allt mitt lilla elände. Jag var på toa helt av egen maskin tidigare. Så antibiotikan biverkar iaf och det gör mig extra glad denna muliga måndag i juli.
Ha en varm och skön dag men låt oss för sjuttsingen hoppas på lite regn nu!
tisdag 20 april 2010
neggovarning utfärdas
Ni får ursäkta men det känns inte bra alls.
Jag vaknade med bättre rygg men anar för varje rörelse hur dahen kommer sluta.
Marcus är iväg och cyklar.
Milo är glad.
Och Stella har antagligen urinvägsinfektion.
Akilles verkar nöjd och kurar under täcket och jag försöker trött, ledsen och stressad att få tag i veterinär. Det är familjens status just nu. Så där hippt även om det visst kunde vara värre. Jag har inte marginaler att spela med så allt utöver känns som hundra kilo på axlarna.
Nu började Milo dammsuga här bredvid. Bästa killen. Man kan ju onekligen inte låta bli att le mitt i eländet när man tittar på hans förhavanden. Sötnosen.
Har varit i kontakt med flyttfirma och det verkar som att vi kan få flytt och städ för runt 10 000 kr. Pengar hejdå! Men det hade vi ju nästan räknat med så ja, vad ska man säga. Känns ändå just när man skriver ner summan att de där hade man ju kunnat hittat på roligare saker med. För att inte tala om att packningen som fortfarande är vårat jobb. Vårat och vårat. Jag kan ju knappt packa in mig i kläder på morgon och Marcus verkar inte särskilt... ja intresserad för att vara helt ärlig. Har varit och skaffat pappkassar och soppåsar så det är egentligen bara att börja. Men såklart. Han har annat med. Och så cyklingen. Jag vet, jag bara gnäller men kan tycka att det finns andra sätt att motionera just nu som gynnade alla, säg en vagnpromenad med Milo så jag fick vila under tiden. Som sagt jag gnäller och är nog bara avundsjuk för att jag inte kan och får röra mig värst alls.
Min mamma och pappa kommer iaf i veckan. Känns mycket bra!
Och nu när jag gjort en U-sväng och skriver bra saker så fortsätter jag med att om det går så ska vi till Gröna Lund på lördag. Kan ju blir jätteroligt! Mamma och pappa ska med så det ska inte bli något kånkande alls för mig och där finns ju bänkar att sitta på och sen ska vi till hotellet där jag äntligen ska få spaa lite. Och nej inga pooler för mig, har till och med badkarsförbud med bara mig själv som sällskap, så att sätta mig i en bakteriehärd som en gemensamm bubbelvariant är -big no no.
En annan mycket kul grej är att vi fick Linas matkasse igår och att vi denna vecka ska göra supergoda grejer som fänkålsrisotto, sunda tacos, bön och kronärtskockssoppa mm. Låter det inte kanon så säg. Eller säg inte. Det ÄR kanon, då vi är de som ska äta av det. Min rygg tillåter mig ännu att stå så det ska nog gå bra att tillaga detta smarriga.
Kom precis på. Massa recept väntar på att bli publicerade. De kommer.
Så till ännu en fantastisk grej. Den bästa faktiskt. Jag är i vecka 22+2 idag och alltså har Plutt officiellt passerat barngränsen. Tjohooo. Jag väntar ett barn. Något jag såklart gjort från första början men är glad att gränsen för när man räknar ett foster som barn även i Sverige ändrades (efter gamla riktlinjer hos WHO) härom året från v 28 till 22! Heja heja.
Sen till sist. Solen skiner.
Underbart.
Nu ska jag bara få tag i vetris och boka tid för stackars Stella.
Hep, hälsar en något lugnare finnjonna.
Jag vaknade med bättre rygg men anar för varje rörelse hur dahen kommer sluta.
Marcus är iväg och cyklar.
Milo är glad.
Och Stella har antagligen urinvägsinfektion.
Akilles verkar nöjd och kurar under täcket och jag försöker trött, ledsen och stressad att få tag i veterinär. Det är familjens status just nu. Så där hippt även om det visst kunde vara värre. Jag har inte marginaler att spela med så allt utöver känns som hundra kilo på axlarna.
Nu började Milo dammsuga här bredvid. Bästa killen. Man kan ju onekligen inte låta bli att le mitt i eländet när man tittar på hans förhavanden. Sötnosen.
Har varit i kontakt med flyttfirma och det verkar som att vi kan få flytt och städ för runt 10 000 kr. Pengar hejdå! Men det hade vi ju nästan räknat med så ja, vad ska man säga. Känns ändå just när man skriver ner summan att de där hade man ju kunnat hittat på roligare saker med. För att inte tala om att packningen som fortfarande är vårat jobb. Vårat och vårat. Jag kan ju knappt packa in mig i kläder på morgon och Marcus verkar inte särskilt... ja intresserad för att vara helt ärlig. Har varit och skaffat pappkassar och soppåsar så det är egentligen bara att börja. Men såklart. Han har annat med. Och så cyklingen. Jag vet, jag bara gnäller men kan tycka att det finns andra sätt att motionera just nu som gynnade alla, säg en vagnpromenad med Milo så jag fick vila under tiden. Som sagt jag gnäller och är nog bara avundsjuk för att jag inte kan och får röra mig värst alls.
Min mamma och pappa kommer iaf i veckan. Känns mycket bra!
Och nu när jag gjort en U-sväng och skriver bra saker så fortsätter jag med att om det går så ska vi till Gröna Lund på lördag. Kan ju blir jätteroligt! Mamma och pappa ska med så det ska inte bli något kånkande alls för mig och där finns ju bänkar att sitta på och sen ska vi till hotellet där jag äntligen ska få spaa lite. Och nej inga pooler för mig, har till och med badkarsförbud med bara mig själv som sällskap, så att sätta mig i en bakteriehärd som en gemensamm bubbelvariant är -big no no.
En annan mycket kul grej är att vi fick Linas matkasse igår och att vi denna vecka ska göra supergoda grejer som fänkålsrisotto, sunda tacos, bön och kronärtskockssoppa mm. Låter det inte kanon så säg. Eller säg inte. Det ÄR kanon, då vi är de som ska äta av det. Min rygg tillåter mig ännu att stå så det ska nog gå bra att tillaga detta smarriga.
Kom precis på. Massa recept väntar på att bli publicerade. De kommer.
Så till ännu en fantastisk grej. Den bästa faktiskt. Jag är i vecka 22+2 idag och alltså har Plutt officiellt passerat barngränsen. Tjohooo. Jag väntar ett barn. Något jag såklart gjort från första början men är glad att gränsen för när man räknar ett foster som barn även i Sverige ändrades (efter gamla riktlinjer hos WHO) härom året från v 28 till 22! Heja heja.
Sen till sist. Solen skiner.
Underbart.
Nu ska jag bara få tag i vetris och boka tid för stackars Stella.
Hep, hälsar en något lugnare finnjonna.
fredag 5 mars 2010
gnäll från tredje våningen
Jag måste backa lite.
Kommer inte bära Marcus till Skandia imorgon och just nu verkar det som om just det skulle behövas plus lite till för att säkra hans framträdande där.
Hans onda har blivit ännu värre.
Och det är ett helvete.
Han mår såklart inte bra, kan ju knappt ta sig fram pga smärta i rygg och ben för att inte tala om vad det gör mot humöret som lite lätt uttryckt inte är det bästa efter veckor av konstant ont. Så visst skitjobbigt för honom. Jag förstår det. Men fan vad jobbigt det börjar bli för mig med!
Och det är min blogg så jag kommer använda mig av den för att pysa ut egognäll, så det så.
Det känns som att jag får vara den som på nåt sätt ska försöka styra den sjunkande skutan framåt, fixa med lägenhetsvisningar, nycklar till nya, val av tapet där, besök på förskolor, måste komma ihåg att ringa om uppsägning av ditten, kontakt med datten och mitt i det jobba i en strulig miljö och hela tiden samtidigt se till att Milo har det bra. Har det bäst! Sötaste, lilla älsklingsungen som är i sitt esse. Går överallt, upptäcker ännu mer, smakar på mest och klättrar på det som blir över. Hans höjdpunkt är nu och det känns så hemskt att jag inte orkar eller hinner med. För jag har visserligen inte SÅ ont, lite foglossning dör man inte av, men magen tynger, cerklaget värker och allt det tillsammans med att se sin stora älskling ha så ont gör mig orolig och ledsen. Marcus diskar och fixar bäst han kan, vi hjälps åt så gott det går. Men det går fan inte bra just nu.
Har sagt att det är hans tur att försöka få lite hjälp, avlastning från något håll eftersom det alltid annars är min sak att styra med det också. Är det inte mina kära föräldrar så är det mina kompisar, min moster, kusin eller min nånting annat som ställer upp och jag kommer behöva deras hjälp tids nog så..
Fast det lutar nog åt att vi kommer åka till Gävle i veckan ändå. Om vi kan. Om Marcus orkar. Jag kan och vill inte åka själv med Milo och mage men vet att det skulle vara så mycket skönare för alla inblandade (oss tre iaf) med ett par dagar där. Så jag hoppas vi kommer iväg för här hemma tar och gör vi slut på varann. Sakta men säkert.
Så. Färdiggnällt för nu.
Till roligare saker.
Solen skiner och det är underbart väder idag! Jag ska snart ut med världens bästa Milo och njuta järnet i mina nyfilade fötter som är lena som hans stjärt.
Jag mår kanske inte så bra alls, men mina fossingar... där kan vi prata om två som mår som prinsessor just nu. Och det är inte fy skam! Verkligen inte.
Mer fotvård åt folket!
Kommer inte bära Marcus till Skandia imorgon och just nu verkar det som om just det skulle behövas plus lite till för att säkra hans framträdande där.
Hans onda har blivit ännu värre.
Och det är ett helvete.
Han mår såklart inte bra, kan ju knappt ta sig fram pga smärta i rygg och ben för att inte tala om vad det gör mot humöret som lite lätt uttryckt inte är det bästa efter veckor av konstant ont. Så visst skitjobbigt för honom. Jag förstår det. Men fan vad jobbigt det börjar bli för mig med!
Och det är min blogg så jag kommer använda mig av den för att pysa ut egognäll, så det så.
Det känns som att jag får vara den som på nåt sätt ska försöka styra den sjunkande skutan framåt, fixa med lägenhetsvisningar, nycklar till nya, val av tapet där, besök på förskolor, måste komma ihåg att ringa om uppsägning av ditten, kontakt med datten och mitt i det jobba i en strulig miljö och hela tiden samtidigt se till att Milo har det bra. Har det bäst! Sötaste, lilla älsklingsungen som är i sitt esse. Går överallt, upptäcker ännu mer, smakar på mest och klättrar på det som blir över. Hans höjdpunkt är nu och det känns så hemskt att jag inte orkar eller hinner med. För jag har visserligen inte SÅ ont, lite foglossning dör man inte av, men magen tynger, cerklaget värker och allt det tillsammans med att se sin stora älskling ha så ont gör mig orolig och ledsen. Marcus diskar och fixar bäst han kan, vi hjälps åt så gott det går. Men det går fan inte bra just nu.
Har sagt att det är hans tur att försöka få lite hjälp, avlastning från något håll eftersom det alltid annars är min sak att styra med det också. Är det inte mina kära föräldrar så är det mina kompisar, min moster, kusin eller min nånting annat som ställer upp och jag kommer behöva deras hjälp tids nog så..
Fast det lutar nog åt att vi kommer åka till Gävle i veckan ändå. Om vi kan. Om Marcus orkar. Jag kan och vill inte åka själv med Milo och mage men vet att det skulle vara så mycket skönare för alla inblandade (oss tre iaf) med ett par dagar där. Så jag hoppas vi kommer iväg för här hemma tar och gör vi slut på varann. Sakta men säkert.
Så. Färdiggnällt för nu.
Till roligare saker.
Solen skiner och det är underbart väder idag! Jag ska snart ut med världens bästa Milo och njuta järnet i mina nyfilade fötter som är lena som hans stjärt.
Jag mår kanske inte så bra alls, men mina fossingar... där kan vi prata om två som mår som prinsessor just nu. Och det är inte fy skam! Verkligen inte.
Mer fotvård åt folket!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)