läskigt -känsliga läsare varnas

delad glädje-dubbel, delad sorg-halv

Imorgon är stora testdagen. Den där dagen då det anses säkert att kissa på sticka och våga lita på resultatet. Antingen visar sig ett fint plus värt att talas om på pinnen eller så blir det inget. Jag ska i vilket fall som helst ringa till Linköping och meddela dom resultatet.
Imorgon vet vi med säkerhet om Mini fastnat. Vi kan ännu inte veta om h*n kommer stanna men just nu räcker det med vetskapen att h*n bara är kvar där, inbäddad i väggen, skyddad, förhoppningsvis.

Blir det ett fett plus så kommer jag outa mig som gravid i morgon. Och jag kommer då vara i v 4. En vecka som de flesta inte ens vet om att de ännu är gravida i. Läskigt? Javisst. Skitskrämmande. Alla väntar ju till minst v 12. Från barnmorskan fick jag rådet på inskrivningen med Dante i magen att inte berätta för någonn förrän efter ultraljudet i v 18. Jag förstod det inte riktigt då, men hon tänkte väl att om det skulle visa sig vara nåt fel (som om allt efter det skulle flyta på riskfritt) så behöver man ju inte berätta för folk om sitt "misslyckande". Jag tog upp rådet med min terapeut och på något sätt kom vi tillsammans fram till att man får väl berätta för de som man vill dela glädjen och den eventuella sorgen med också ifall sådan skulle uppstå. Och just så resonerar jag nu. Skulle det gå åt skogen redan i tidiga veckor (missfallsrisken är ju ändå oroväckande stor de tre första månaderna) så kommer jag isåfall vilja dela även det med er. Precis som de andra jag väljer att berätta för om min ev Mini i magen. Jag har idag ingen förståelse alls för barnmorskans urbota dumma idé om v 18. En idé som bara spär på tanken att en förlust innan skulle vara något skamfyllt och sådant man gör bäst i att tiga om.
Jag vägrar tiga! Vägrar skämmas! Jag vet att det inte finns några garantier. Det finns det aldrig. Inte ens när man väntat till v 18 med att berätta. Jag vet det inte mindre för att jag väljer att glädjas så snart tillfälle ges. Om den ges. Jag hoppas så.
Imorgon vet jag.
Och ni.

spökar det?

Plåtade nyss sötnosen Akilles som som snodde en blöt gammal kycklingfilé från slasken och började mumsa. Fick på köpet med något knepigt på bilden. Vad är det där? De där vita tentaklerna? Jag var helt still och det var ingen annan i närheten. Mysko. Spöken? Vad vet jag? Vill inte veta. Har tidigare fått med nåt skumt i minneslunden och det är väl ok. Men hemma vill jag vara ifred. Tror jag. Om det nu inte är mina små som har nåt att säga mig...

hata regn

Om någon undrar så har jag ännu inte ringt tandläkaren, men jag har tänkt göra det och sist jag kollade var det tanken som räknades.

Idag är värsta vädret. Regn och grå himmel är aldrig kul men med regn kryper de där hemska varelserna upp och fram och jag klarar inte av dom. Jag gör inte det. De där fruktansvärda vidriga krypen. Daggmaskarna. Börjar hyperventilera när jag skriver ordet. Fy fan vad hemska de är. Jag dör en smula om jag råkar titta ner på backen och en blöt sladdrig sak ligger där. Eller ligger förresten? I min värld ligger de inte alls. De jagar mig, mobiliserar sina styrkor i pölarna runt omkring för att attackera. Fy fan. Jag kan inte med dom. Är på riktigt orolig att hjärtat ska stanna varje gång jag tvingas vandra genom regnet, ifall blicken skulle landa på en sån där. Försöker att inte titta. Men då är jag istället orolig att jag trampar på en eller att de fastnar i byxbenen eller på skorna och börjar klättra upp. Iiiiiuuuuhhhh!
Tänka på annat tänka på annat tänka på annat tänka på annat...
Blommor.
Sol.
Glass.
Dumlekaka.
Katt.

råttan i påsen...

...är ingen myt längre även om det var en mus. Iiiiuh! Säger jag bara. Tur man inte äter så mycket chips. Fast med schlager imorgon hade ju ett antal riskerat att åka ner. Nu får det blir snacks av annan art istället.
Lets dance sågs ikväll med trevligt sällskap i form av bror och Lisa. Sliskdanny åkte ut. Helt ok. Även om bonden snart börjar göra lite pinsam danskarriär ala brandeby... God mat åts också, rökt sik med pressad potatis, sparris och romsås. Mums filibabba! Nu ska jag fixa nattamackor åt en älskling som snart kommer hem.
God natt.

titta hit med, här spökar det också

I aftonbladet läser jag om spöken idag och kan bara nicka instämmande. Skrev ju om det i slutet av förra året, min encounter vid minneslunden med något oidentifierbart och icke för ögat synligt men väl för kameralinsen alltså och tänkte igen dela med mig av dessa bildbevis (mycket bevis idag). Fortfarande har jag inte kommit fram till eller blivit delgiven en förklaring på vad det är som ryker där eller vad bollarna bildats av. Väljer än så länge tro att det är något bra i alla fall (det var ju mina vackra små barn jag skulle titta till och allt med dom är bra förutom att de dog då typ), men har ni andra ideér så shoot.

Spännande är det hursomhelst fortfarande.

spöken, finns dom?

Nu ska jag berätta något som hände förra lördagen i minneslunden när jag var där och tittade till mina små. Eller det hände väl egentligen ingenting, men något fastnade på bild (se nedan). Något som först mest kändes spännande och nästan lite hoppfullt, men som idag skrämmer mig lite. I alla fall när det blir mörkt. Är väldigt mörkrädd av naturen så minnet och synen av oförklariga flygande ljusbollar mitt i det mörka är inte direkt min melodi av lugn och ro och vaggar mig inte in i den önskade tryggheten efter solens nedgång. Men hursomhelst.
Jag var ju där själv. Hoppas jag. Klockan var runt fem på eftermiddagen så det hade redan mörknat rejält. Lunden ligger lite avside med så man kan säga att det var skitmörkt helt enkelt. Jag hade kameran med mig för jag trodde i min enfald att jag skulle få några fina bilder i alla ljusens sken, men så blev det alltså inte. Det är en kass kamera jag har med andra ord.
Istället fick jag på en av bilderna se ett rejält rökmoln, uppkommen ur ingenstans, och på några andra dessa svävande små ljusklot eller bollar eller ringar eller vad det nu är.
Observera att det inte var särskilt kallt i luften så det är alltstå INTE min utandningsluft som syns, testade fota den ett flertal gånger och inget påminde det minsta av molnet. Lekte också med tändaren pch dess låga men inget knepigt fastnade på fotona. Det var inte snö eller regn i luften och vinden stod helt stilla (tände mina ljus hur lätt som helst) och ingen annan, åtminstone synlig eller levande, fanns i min närhet.
Så vad är det som syns?
Konstigt nog blev jag inte så rädd som jag så här i efterhand hade trott. Att jag ens gick dit själv i mörkret är lite av ett mysterium i sig, men på nåt sätt kände jag mig trygg och skyddad, trots (eller kanske tack vare) rökgästen. Men nu en vecka efteråt och utan att ens vara i närheten av en naturlig förklaring till "det" på bilderna tänder jag ett antal extra lampor vart jag än är.
Bara ifall.

Här är ett par bilder jag hittade på nätet häromdagen. Ingen aning om vart det är tagna eller om det är på skoj men de påminner lite väl mycket om "det" mina för att inte vara lite kusligt...
http://www.rit.edu/~andpph/ppic-work/images/back-yard-orbs-plus-6560.JPG
http://www.farshot.com/images/stories/Articles/Orbs-lagrange1.jpg

orbs och lite annat spookie

maskväder

Jag kan inte se en daggmask. Det går inte. Tycker de är så vidriga att ord inte räcker till för att beskriva det. Jag är rädd för dom. Livrädd! De är små sladdriga monster som inget hellre vill än att äta upp mig. Tror de ligger och lurpassar vart jag än går. Är beredd på attack hela tiden. Måste titta upp för att inte råka se en, för det kan jag inte!
Händer det ändå, är det så jag nästan dör. Och jag pratar inte om att nästan dö-dö utan om att bokstavligen sluta existera-dö! Mitt hjärta försöker rymma ur kroppen, lungorna blir till russin och mina muskler spänner sig krampaktigt som för att krama det sista livet ur mig. Alltså dö-dö.

Jäkla regn.