inför mors dag

Till alla er fina mammor vars barn inte fick eller kunde stanna.
Det tröstar föga kanske just nu, men en vacker dag kommer tårarna och det gör inte längre bara ont.

Speciellt vill jag krama Dutts mamma idag.

Tack Marie för länken!

jag tror på änglar

Jag tror på änglar!
Jag tror på vackra små fladdrande änglar, ljus av kärlek, tröst, hopp och tro.
Jag tror att alla de barn som inte får bli, som blir men tas ifrån oss blir till dessa vackra fladdrande små varelser, till ljuset som visar oss vägen när mörkret faller och stigen framåt blir luddig, svår att se.
Jag tror på ljuset, lyckan, glädjen, allt det goda som trots det onda lever kvar i fotspåren av de små fötter som inte fick gå, de som gick men stannade för tidigt.
Jag tror men vet också att kärleken är större än döden, än allt det andra som ibland hotar.
Kärleken är just de vackra, fladdrande små ljus som ger oss tröst, hopp och tro och en möjlighet att se.

Idag är det ett år sedan himlen lystes upp av en stjärna så stark.
Lilla Lova hade förlorat kampen mot det onda i hennes sin kropp, familjen förlorade henne och hela världen kommer alltid sakna de steg som inte längre tas.
Men Lova finns kvar.
I mammas och pappas kärlek, i lillebrors minne och i nya lillaysters leende. Lova är en tapper hjältinna, som jag tänder ett ljus för idag.
När det ljuset slocknar lyser Lova vidare.

Mina varmaste tankar till a-m och hela din familj, speciellt idag.

majmånad

Det är något visst med nätterna i maj.
Sedan 2006 vaknar jag alltid väldigt mycket nattetid denna månad och känner olust. Blir ledsen och har svårt att somna om.
Sedan ett par år förstår jag varför.
Maj är Dantes månad.
En natt, eller närmare morgon var det i och för sig, klockan var 04:20 finsk tid föddes Dante.
Och dog.
Han hjärta slog visserligen något slag även utanför min kropp, men för få för att det egentligen kan räknas så han dog när han föddes heter det. Vår älskade förstfödda son kom och lämnade oss en natt i maj 2006.
Fem år har snart gått sen det hände, det är lång tid och tiden tröstar, det gör den, om än inte läker helt. Men just under nätterna varje maj sedan då, händer det igen.
I natt hände det. Jag vaknade hade svårt att andas, visste inte hur vända mig för att få luft lättare.
Sen vaknade Mimmi, älskade lilla barn som nästan alltid sover nätterna igenom och jag gick till henne. Plockade upp och tröstade med ett leende.
Aldrig är det så skönt att ha ett litet gråtande barn som pockar på uppmärksamhet som under nätterna i maj.

bemötande

Fick en kommentar:

Jonna, jag har precis fått veta att en bekant förlorat sin son i v 36. Han dog i magen. Hon fick föda fram honom två dagar efter beskedet. Känns helt ofattbart.

Känner mig handlingsförlamad. Vad kan man göra för att hjälpa i en så svår stund. Vi bor långt ifrån varandra så jag kan inte hälsa på just nu.
Du har ju (tyvärr) erfarenhet av denna typen av sorg. Vad ska jag göra för att "hjälpa/underlätta"?
/Soffi

Jag blir så ledsen. Beklagar verkligen hennes och hennes familjs förlust.
Ofattbart är ett "bra" ord i sammanhanget (om det nu finns någon plats för bra överhuvudtaget) för det är så ofattbart, orättvis och bara fel, fel, fel.
Det är svårt att råda i ett sånt här läge för såklart är behoven helt olika från människa till människa, från mamma till mamma, även om sorgerna påminner om varandra. Men något jag tror är viktigt efter att ha pratat med många som varit med om liknande är att ni i närheten inte låtsas som "ingenting".
Hennes son föddes, han fick aldrig chansen att leva, men han fanns där, länge, levande och sparkande i mammas mage, så levande! och han föddes och för henne och hennes familj kommer han alltid vara en del av den familjen. En mycket viktig del.
Det är svårt att veta vad man som vän ska säga och då är det bra att säga just det.
Jag blev "glad" när jag fick frågor om Dante, när folk vågade prata och fråga om det som hänt för det är ju så påtagligt. Så fråga om sonen, vikt, utseende... och om minnestund eller begravning. Sånt kan betyda så mycket, att också andra ser deras pojke som det han faktiskt är -en pojke. Som tyvärr aldrig fick chansen.
Det var riktigt jobbigt när någon bekant som dagligen sett mig med magen i vädret innan började prata om just vädret (det hade varit varmt) och inget annat när vi träffades första gången. Då skämdes jag. Som om det som hade hänt var nåt skamligt och det skulle vi inte prata om.
Fast det är olika.
Hon kanske inte vill prata om förlusten eller hon kanske vill prata om det sen. Var lyhörd och öppen,. Skicka mail, berätta att du finns där för vad hon kan behöva dig till. Jag orkade inte prata i telefon på ett bra tag men det kändes bra att få mess, på mess på mess och mail från folk som brydde sig.
I början är det svart och det ska få vara det. Tids nog orkar hon börja se sig om efter solen igen.

Var alltid försiktig med (undvik helt!) peppande tal som -det finns en mening med allt etc...
Det var otroligt hur ofta jag fick höra att det var bäst det som skedde, allt har en mening eller det knepiga rådet om att vi skulle på't igen och skaffa ett nytt barn. Eller som jag också fick höra, vilken tur (!?!) att det skedde nu och inte sen, eller det hade varit värre om han hade fått leva ett tag och sen dött.
Alla i princip menar kanske väl men man ska vara försiktig för det kan bli såååå fel och en mamma är skör efter ett sånt trauma som det är att förlora ett barn, oavsett om det händer tidigare eller senare och nu hände det ju när hon var så nära att få honom hem. Så vet du inte vad säga, säg det som sagt så har du i alla fall inte saltat ytterligare i såret (inte för att jag tror du, Soffi, skulle göra det, men ändå).

På http://www.familjeliv.se/ finns det bra forum och grupper (änglarum) för oss som förlorat barn i graviditet. Jag fick tips om den sajten och det är tack vare de underbara kvinnorna där med tyvärr liknande erfarenheter som jag kunde börja se framåt igen så pass snabbt som jag gjorde. Tipsa henne om det ifall hon inte redan hittat dit.

Mina varmaste tankar går till din bekant och hennes familj.

Du verkar vara en mycket fin vän som bryr sig.

Kram.

älskade barn här och där

I förrgår, på kvällen, när jag lagt Milo och bara låg kvar bredvid i kort vila började jag plötsligt gråta. Tårarna rann och rann, fanns inget slut. Bilderna flimrade förbi, som tvångstankar fast i bilder susade den ena efter den andra. Grymma otäcka bilder, som i en mardröm fast inte.
För fyra år sedan fick jag missfall. I 17:e veckan tog det slut, den gången. Inget föll ur mig som ordet antyder, utan jag var tvungen att under en hel dag försöka krysta ut den lilla knappt 20 cm korta bebisen ur mig. Mitt andra efterlängtade barn skulle dö innan hon hade blivit till. Livmoderhalsen hade öppnat sig obemärkt och vattnet hade gått. The end. Fastän hon levde. Hjärtat slog sina slag när läkaren kollade en sista gång.
Det trodde jag inte sa hon och stängde ner skärmen, men utan vatten så här tidigt kommer det inte att slå länge till.
Jäkla envisa hjärta. Jag ville att det skulle ha stannat redan. Ville inte en gång till krysta och föda fram ett (alldeles för litet) barn till döden. Mindes så väl Dantes hjärtslag ett halvår tidigare. Du dunk, du dunk lät det tills jag födde honom och den var det bara du------------------

Det går tid utan att jag tänker på det, men sen plötsligt kommer bilderna. Bilder på hur jag krystar och krystar, på blodet som forsar ur mig, på hur jag svimmar, hur jag blir buren upp i sängen (även om jag var avsvimmad och inte såg det då) och till sist bilden på klonk, det där ljudet när en liten 20 centimeters bebisbörjan slår i stålpottans kant. Kom den? frågar jag förvirrat men vågar inte kika ner. Barnmorskan nickar och letar reda på en sax och de där sekunderna jag sitter där och känner bebis hänga kvar fast i mig, i mamman, är långa och bilderna så otäcka.

I förrgår kom de över mig igen. Och jag grät. Tyst. Länge. Med Milo bredvid och Mimmi i sin vagga.
Den 21 oktober 2010 blev jag drabbad av 22 oktober 2006. Igen. Den där dagen, dagarna, det började ju redan dagen innan finns för alltid i min kropp. Den minns det jag försöker glömma och då gråter jag så det onda spolas bort och det gör det. För nu. Jag kommer gråta igen, men det är inte farligt.
En älskad och efterlängtad Liten fick aldrig stanna, hon flyttade in i mitt hjärta och värmer det därifrån. Milo och Mimmi värmer istället både här och där. Mina underbara små barn som stannade. Har inte ord så starka som kan förklara den tacksamhet och kärlek jag känner för mina små som finns hos mig och när bilderna hade susat klart pussade jag på Milos kind och kände vilken lycka det är jag lever.
Nu sover de igen, båda två och jag längtar till det där knorret som meddelar att nu är någon vaken.

Lovas sommarfoto

Skrev för ett tag sen om en vacker liten flicka som berört mig så. En liten tjej som inte längre fick vara kvar hos sin älskade familj.
Hon heter Lova och var 6 år när hon i slutet av maj i år inte längre ville/orkade bråka med elaka cancermonstret och somnade istället in.
Den här sommaren saknas lilla Lova, hennes familj går sommaren till mötes en för lite. Alltid en för lite.
Förra sommaren, innan allt ont, tog hennes mamma AM en vacker sommarbild som nu är med i en tävling.
Här är bilden.
Och ni får gärna gå in och rösta, liksom jag har gjort flera gånger. Inte för att tycka synd om utan bara för att bilden och den vackra tjejen på den är så fin och full av liv. För kärlek dör aldrig och Lova är kärlek och i ständigt kärleksfulla tankar och minnen hos de som kände henne och just nu njuter hon sin sommar på grönare ängar än vi någonsin sett.
Alldeles för långt borta från sin mamma.

morsdag i glädje och sorg

Bästa morsdagen ever var det igår!

Förra året var iofs magiskt det med. Första gången med ett litet barn i min famn.

Ett levande.

Höll ju Dante där han låg i sin vita låda med rosa rosen på, den där söndagen 2006, men det var väl minst sagt inte så piggt även om det samtidigt på sitt lilla sätt var vackert mitt i all vemod.
Men i år.

Inte bara hade jag världens underbaraste Milo hos mig, jag har ett litet syskon i magen och på det fick jag tårta på sängen och blötaste pussarna av både den redan nämnde underbare älsklingen och hans pappa som hade fixat kalaset.

Tror nog ändå att själva tårtan gillades mest av Milo som inte riktigt kunde fatta sin lycka när det dök upp grädde och grejer i samma sekund som han vaknade och frukosten igår blir nog svår att toppa.

Senare tog vi igen oss på sofflocket framför de dansande teletubbiesarna. Milo i uppenbar sockerkoma :-)

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Mina tankar igår (liksom idag) gick/går samtidigt till världens alla mammor. Överallt. Framförallt de som inte har det lätt. Och de är för många.

Speciellt tänker jag på Anna-Maria (du tappra mammasyster) som för en vecka sedan miste sin förstfödda och enda dotter till cancermonstret.

Jag tänker på lillebror som är kvar och saknar.

På pappan.

Mamman vill jag krama.

Jäkla värld! Gud och hela skiten! Inte en mening, inte något vett, ingenting finns det i att ta en liten flicka på 6 år ifrån hennes familj, vänner och den här världen. Det är bara så förgrymmat fel och orättvist.

Det hjälper inte alls just nu, men mina tankar har du A-M, och de varmaste önskningarna och förhoppningarna om en juni som visar er vidare mitt i det oändligt svåra.

Vackra lilla L***.

Jag tänder ett ljus för dig här nere.

I himlen lyser redan du.

fyra år

Idag är det Dantes födelsedag. För fyra år sedan föddes han. För tidigt. Och dog.
Våran fina lilla pojke.
Älskade Dante, grattis. Eller något.
Mamma älskar dig.

gräva fram det gamla

Att flytta, packa och bläddra i papper för att slänga innebär att man råkar på en massa som man både vill råka på och kanske inte just då alls önskar ta i, som till exempel sitt första barns obduktionsprotokoll och efterföljande epikris från sjukhusvistelsen i Finland 2006.
Sen skulle man ju kunna tro att jag hade mer vett och inte läste precis allt som där stod, men såklart gjorde jag det. Satt och hulkade upprepade gånger som ett litet barn till raderna om hur älskade Dante hade svag puls efter förlossningen men att han efter en minut var helt "pulslös" och därmed förklarades död.
Jag vet såklart allt detta men när jag ser det sådär, svart på vitt bokstavligen, är det som att få dödsbudet för första gången. Mitt fina lilla första barn som jag födde till döden. Det går aldrig ur och över.
Låg och grät några minuter och klappade magen innan jag fortsatte städa, bläddra, slänga och sortera. Hittade då plötsligt min mp3-spelare som i drygt ett år varit borta och som jag nog faktiskt inte sedan BB har använt. Satte på (batterierna funkade!) och första låten som sjöngs in i mina öron var den som jag hörde mitt i snittet, precis innan Milos skrek överröstade allt. Helt otroligt vilken lyckoförnimmelse som genast svepte över mig! Älskade barn vad du gör mamma lycklig hela tiden, varje dag.
Nu är han ute och rullar med Päivi och som jag ska pussa när han kommer hem igen.

Sorg och lycka, det största möjliga i livet har jag hunnit ta del av den senaste timmen och allt på grund av eller tack vare flyttandet. Inte helt illa ändå. Men mycket kvarstår.

Här är låten:

r i p

Man blir ibland så berörd av människor man aldrig mött, människor man bara sett på film, i TV. Människoöden så mörka att ingen sol i världen räcker till för att sänka det tunga.

Skådespelaren Emil Forselius är död.
Han tog sitt liv.
Må han nu få frid.

Liksom efter Johanna Sällströms tragiska död känner jag sorg men även ilska. De lämnade båda små barn efter sig.
Hur tungt är inte mörkret om man gör det?

Jag kände inte honom men en medmänniska är död och jag är så ledsen för hans familj och för de nära honom, de som är kvar.

Marcus fina text idag.

familjerådgivning

Idag hade vi vår terapistund igen. Gick väl bra. Men, så mycket det är som måste upp till ytan och tas itu med.
Skrämmande mycket.
Jag grät mest hela tiden, vilket jag har gjort ofta nu under min hormonkur (läs PMS i pillerform), både av ilska och för att jag blev ledsen. Fick nog ändå sagt det som jag behövde säga även om det kom ut i tårmarinad.
Jag älskar min man, det gör jag verkligen och hoppas innerligt att det går att ordna upp det som behöver ordnas upp oss emellan. Vi är alla värda det!
Fattar bara inte hur det har blivit såhär illa.... nu blir jag ledsen igen. (Sista tabletten idag, så snart ska jag väl börja påminna om människa igen, tills det är dags igen vill säga. Har jag förresten sagt att blödningarna kvarstår? Jo, de gör just det. Jäkla skit.)
Illa. Illa. Jag mår fan illa.
Känner mig ful och dum. Ensam, eländig och otillräcklig.
Behöver förutom trygghet lite uppmuntran, bekräftelse och kärlek och undrar stilla hur svårt det ska vara?
Inte kärnfysik, tycker man ju.

Nu ska jag sova soffa igen. Kändes väldigt bra att mina tuttar åtminstone fick vila natten till idag och favorit i repris önskas.

God natta.

ljus

Det har brunnit ljus här hemma ikväll.
Ljus som värmer.
Ljus som kastar vackert sken omkring sig.
Ljus som påminner om kärleken till de fina två små som inte fick bli mer än så.
(Mamma älskar.)
Minnet gör ont. Än idag gör det det.
Men ljusen värmer.
Och samtidigt.
Samtidigt värmer något annat.
Våran älskade Milo är värme och vackert sken.
(Mamma älskar.)
Hela tiden just nu och just här.
Han är allt gott. Allt vackert och varmt.
Liksom ljusen som har brunnit här hemma ikväll.

21 september 2006

Dantes bf. Hans beräknade födelsedag.
Dagen som var inringad med ett hjärta i min almanacka.
Dagen då (plus, minus 14) vi skulle få ett barn.
Dagen då vi skulle bli föräldrar.
Det blev inte så då.

Kom att tänka på 21 september för en dryg vecka sen. Visste att det var någonting, men kom inte på vad.
Roligt?
Tråkigt?
Ett måste?
Visste inte alls. Kände bara att någonting var det, just då, som skulle hända, eller jag göra.
Men vad?
Hade ont i magen ett tag, mådde lite illa. Kände olust. Och sen slog det mig.
Dante.
Fina lilla Dante.
Hade det gått som det egentligen var tänkt hade vi haft en treåring i dagarna.
Också.
Den 21 september. Ett datum vi längtade till, drömde om.
Men som blev till ont. Gjorde ont.
2006, 2007, 2008 andades jag mig igenom den dagen.
2009 kom och gick den.
Igår var den.
Dagen.
Jag dansade afro och kom hem till älskade Milo.
Tänkte på kvällen -Dante, min fina Dante. Men det gjorde inte så ont.
Stack lite, men ont? Nej inte värst alls.
Jag somnade och vaknade till en ny dag idag och började den med att jaga katt med lillebror, min Milo.

ängeln Dante i fönstret

Jag köpte handgjorda glasänglar från presentshopen på Uleåborgs universitets-sjukhus efter att Dante hade fötts och dött.
Han låg då i kylen på samma avdelning där jag låg. Dock inte i kylen utan i varm säng, men jag behövde inte längre bara ligga så jag promenerade till shopen och köpte änglar instället.
Den här gav jag till min mamma på morsdag medan jag fortfarande var inlagd.
Visst är den fin. En liten pojkängel på ett moln. Våran Dante.
Han hänger nu i fönstret i mormor och morfars sovrum, rummet längst bort. Flera gånger under helgen såg jag Milo med bestämda steg rulla in med sin bil och sedan stå och titta upp mot fönstret och prata. Vad han sa, det vet nog bara de. Men det lät och kändes fint.

att leva med ett monster i källaren

Vi har ingen källare, ändå bor monstret där. Den lever och pockar på uppmärksamhet. Knackar ibland på och tigger om att bli insläppt.
Det blir det inte.
Aldrig någonsin blir det det.
Om jag får bestämma.
Men det händer, om man är oförsiktig, upptagen med annat, leva typ, att man råkar trycka ner dörrhandtaget utan att tänka sig för och öppna dörren såpass att det hinner kika in, skrika oförskämdheter, stoppa ett ludet ben i springan och börja tafsa med seniga händer innan man lyckas dra igen dörren och åter tänka -aldrig mer!
Jag hatar det.
Hatar monstret och vad den gör med oss. Mig.
Jag tycker det ska släpas upp, ut och skjutas. Varför inte?
Men det går inte säger.
Tydligen.

Marcus gör poesi av sitt missbruk, sin törst och hur han lyckas släcka den utan att ta en endaste droppe. Han är modig och stark min M. Han motar monstret med vackra ord, för vackert är det. Visst är det det.
Jag är stoltare över Marcus än jag någonsin skulle kunna uttrycka i ord. Han är en hjälte. Jag älskar honom.
Samtidigt vill jag bara hämta geväret jag inte har och gå ner i källaren som inte finns och sätta en kula i det som väldigt mycket existerar varje dag.
För hur mycket vackert det än skrivs, finns monstret där, stökar, säger elakt och stör min (vår) tillvaro.
Alldeles för mycket stör det.
Behövs inga droppar för att hålla monstret vid liv.
Men vad behövs för att släcka det?

Det måste dö för att vi ska kunna leva.

han vandrar på månen nu

Michael Jackson är död, död, död.
Det känns konstigt. Tomt på något vis. För han bara, trots att det varit så tyst en lång tid, hörde hemma här på jorden där han varit och verkat hela mitt liv och längre ändå. En levande legend ska ju leva.
Hoppas han finner ro och mår bra nu, för min inte helt otippade gissning är att han inte gjorde det under sitt alldeles för korta liv.

Och hans barn? Hur mår de?
Nej fy. Ledsamt är det.

R.I.P

kärlek

Alla mina killar sover, från de håriga till de andra. Ensam sitter jag vid tända ljus och tänker, känner, minns och myser. Känner kärlek. Väldigt mycket kärlek känner jag.
När jag nattade Milo, slogs jag av hur mycket mer jag hela tiden älskar honom. Otroligt egentligen, men hjärtat verkligen svämmar över gång på gång. Jag tittar på honom och det bara skvätter åt alla håll.
Älsklingen min.

Det har varit en jobbig dag för oss alla. Fast samtidigt fin. Marcus ville snabbt somna ifrån den medan jag hellre ville stanna kvar ett litet tag till.
Det är ju Dantes dag.
Hans enda.
Alla andra på året är någon annans så därför jag vill bara sitta här en stund hos min förstfödde. Min lille son som inte fick bli.
Älskade Dante.
Tiden går och avståndet mellan minnet och mig blir längre, men det finns där.
Du finns här. I mammahjärtat bor du och lämnar det aldrig.
Hälsa Liten.

Mamma älskar dig.
En vacker bild, om än sorglig. Den enda på oss två.
2006-05-26

God natt nu.
Imorgon är en annan dag.

(för ett år sedan)

grattis älsklingen!

Idag skulle Dante, vårat första barn, fyllt 3 år om han överlevt. Egentligen skulle han ju ha kommit till hösten men det ville sig annorlunda och han föddes redan idag för 3 år sedan och dog strax efter.
Har under hela maj känt den här dagen. Det blir så varje år. Drömmer och tänker. Kroppen minns fastän jag har så många underbara nya minnen att bolla med och ännu mer fantastiska saker att göra. Men minnet från då, som inte bara gör ont, lever vidare i sin egen takt av sin egen kraft.

Så GRATTIS min älskade lille son, Milos storebror och vårat första barn. Det är din dag idag.

Puss från din mamma.

kärlek och saknad

Ännu ett dygn med bara en pyttedos sömn gånger två. Som det ska vara alltså. Min trötthet står jag ut med och allt annat därikring med, men fortfarande känns det som att jag ska gå sönder en smula när mitt älskade barn gråter så tröstlöst och jag inte kan förstå. Lilla älsklingen. Nu är det i alla fall bättre igen.
För nu.
För ett tag?
Han har ju lite pruttbesvär stackaren. Som sin mamma. Jag försöker göra det jag kan och dricker mitt fänkålste, smeker magen och vaggar honom ömt. Hoppas det hjälper.
Imorgon ska vi tillbaka till BB en sväng och prata lite. De ska kolla så han inte är förkyld. Varit väldigt snorigt och täppt sista tiden och det kan visst vara mjölk som letar sig upp men om inte... Hoppas få tips och råd om amningen också. Igen. För vad minns man från då? Är så rädd att han inte får nog.
Lilla killen.


Att äntligen ha blivit mamma till världens underbaraste levande son, min, är så stort att det inte får plats någonstans. Jag upplever sådan kärlek och tacksamhet i min ömma kropp och i övrigt lallande sinne precis hela tiden att jag tror emellanåt att jag håller på att bli fullständigt knasig och eventuellt kommer spricka närsom.
Men hand i hand med detta vackra och fantastiska finns såklart sorgen. Och saknaden. Det är som det är med alla stora känslor, de liksom lockar fram varandra. Lägg dessutom därtill en stor skopa amningshormoner så förstår ni kanske hur bergochdalbanigt det kan vara just nu.
Det går inte en dag att inte en tanke eller två landar på mina andra små som inte fick bli. I all den kärlek jag känner till Milo Santino påminns jag ständigt om det som jag också känner för älskade Dante och Liten, men som jag aldrig fick visa.
Fast ska jag ta igen nu! Deras lillebror är så efterlängtad och älskad och kommer alltid få veta det! Om och om igen.
Och som jag hela tiden sagt, i allt gott som hänt och händer finns ständigt två små ljus närvarande.
Mina älskade små.

Nu ropar min kärlek på mamma och mamma måste rusa :-)

en tår trillar ner efter en annan

Marcus skriver idag så fint om en tapper liten kärlekssoldat som fick lämna den här världen alldeles förtidigt.
Läs här.
Mina tankar går till hans mamma och pappa. Må ni snart kunna le vid minnet av er pojke utan att hjärtat vill gå sönder helt.

I det bortsprungna landet* här utanför, ovanför, dansar alla små stjärnor som var för vackra för oss vanliga. De springer runt i daggvått mjukt gräs, skrattar och lyser upp vägen framför den som inte ser.



*Tack Kyoko.