Var iväg och åt lunchsallad runt hörnet med Marcus tidigare. Inte klokt vad jag är ute och rullar nu! Fast det var så kul. Vi körde slalom längs gatorna och så började det plötsligt snöa lite och trots kyla och ond stackars röv var det härligt att få känna lite blöta flingor mot ansiktet. Jag måste verkligen skaffa mig en badring att ha under rumpen, för som det känns nu är det inte kaxigt. Det finns ju inget kvar där bak, eller jo, men det som finns, finns i fläskväg och är ju så löst och listigt att det sticker iväg upp på sidorna så fort man tänkt sätta sig på det och kvar finns då bara ben. Aj aj.
Har shoppat idag med (blir så när man inte sover). Blev bland annat n klänning, ett par tröjor, BHar och turkosa pumps! Paketet kommer nästa vecka och om det är nåt att ha blir det modevisning här. Livsfarligt med gratisshopping sådär. Kostar ju ingenting nu, men sen... Oftast nöjer jag mig med att låtsashandla, jag fyller i varukorgen och tömmer den sen strax innan kassan. Men idag tömdes inget. Fast Marcus sa att jag var värd allt det, så det är jag. Och Mini behöver lite nytt. Speciellt pumpsen...
onsdag 10 december 2008
IVF tankar
Idag har min nätvän fertilitetsturisten fått tillbaka två små, finfina embryon! Håll alla tummar för att det ska gå hennes och deras väg nu. Tummar hålls även för alla er andra som är mitt i behandlingar, ska snart börja eller precis har avslutat sina!
Jag minns för snart två år sen då jag nyfiket började ramla in på IVF-sidor. Vet inte riktigt varför mer än att jag kände så väl igen mig i kvinnorna där och den längtan och kärlek till ett barn som en sådan behandling ger uttryck för. Trodde aldrig på allvar att jag en dag skulle bli en av dom.
Hade ju mina problem, med sena missfall och friska barn som dog, men gravid hade jag ju åtminstone blivit, hela två gånger och skulle säkert bli snart igen. Dessutom skulle jag ju få cerklage förebyggande och behöva sen ligga nästan hela den eventuellt kommande graviditeten, så nog räckte väl det som problem för en. Eller?
Jag kollade vidare och läste beundrande om dessa kvinnor som behandling efter behandling fortsatte hoppas och längta, om hormoner, spray och sprutor. Det hela lät så läskigt. Fascinerande, men läskigt. Att försättas i klimakteriet, odla ägg, in med nål, plocka ut och stoppa tillbaka! Hjälp! Tur att jag inte skulle behöva gå igenom det. Pust. Lite hederlig gammal sängkammarvals speciellt de rätta dagarna och vi skulle snart äntligen få börja vänta en liten en igen. Eller?
Nästan ett och ett halvt år senare sitter jag beslutsam med första sprutan i handen och laddar inför att köra in den i lilla uppsamlade högen av hull på magen. Jag är 31 och i fejk-klimakteriet, trött och tjurig.
Sängkammarvalserna hade inte burit frukt och som ändå vi dansat! Månad in och månad ut. Nu var det bara att acceptera, gå vidare till nästa steg, börja spraya, spruta och hoppas på detta. Den beundran jag kännt och känner fortfarande för alla andra kvinnor som gjort eller gör samma sak fanns inte med i bilden då. Jag bara gjorde det jag kände att jag måste. Varken mer eller mindre. Vi längtade så innerligt och man går dit längtan bär.
Så länge den gör det.
Ungefär var tionde par i Sverige är ofrivilligt barnlösa. Hur många ensamstående som tillkommer vet jag inte. De räknas inte. I Sverige.
Lagstiftningen vad gäller fertilitetsbehandlingar är otroligt sne i vårt land. Det beror helt på var i landet du bor hur snabbt du får hjälp, ifall du nu överhuvudtaget får det.
Är du ensamstående lyser röda lampan direkt och du får åka till Danmark eller Finland. Där hjälper dom, om du betalar.
Skrev för inte länge sen ett inlägg om detta, med länk till en bra och intressant debattartikel.
Läs om du inte redan gjort. Och har du det, läs igen.
Jag minns för snart två år sen då jag nyfiket började ramla in på IVF-sidor. Vet inte riktigt varför mer än att jag kände så väl igen mig i kvinnorna där och den längtan och kärlek till ett barn som en sådan behandling ger uttryck för. Trodde aldrig på allvar att jag en dag skulle bli en av dom.
Hade ju mina problem, med sena missfall och friska barn som dog, men gravid hade jag ju åtminstone blivit, hela två gånger och skulle säkert bli snart igen. Dessutom skulle jag ju få cerklage förebyggande och behöva sen ligga nästan hela den eventuellt kommande graviditeten, så nog räckte väl det som problem för en. Eller?
Jag kollade vidare och läste beundrande om dessa kvinnor som behandling efter behandling fortsatte hoppas och längta, om hormoner, spray och sprutor. Det hela lät så läskigt. Fascinerande, men läskigt. Att försättas i klimakteriet, odla ägg, in med nål, plocka ut och stoppa tillbaka! Hjälp! Tur att jag inte skulle behöva gå igenom det. Pust. Lite hederlig gammal sängkammarvals speciellt de rätta dagarna och vi skulle snart äntligen få börja vänta en liten en igen. Eller?
Nästan ett och ett halvt år senare sitter jag beslutsam med första sprutan i handen och laddar inför att köra in den i lilla uppsamlade högen av hull på magen. Jag är 31 och i fejk-klimakteriet, trött och tjurig.
Sängkammarvalserna hade inte burit frukt och som ändå vi dansat! Månad in och månad ut. Nu var det bara att acceptera, gå vidare till nästa steg, börja spraya, spruta och hoppas på detta. Den beundran jag kännt och känner fortfarande för alla andra kvinnor som gjort eller gör samma sak fanns inte med i bilden då. Jag bara gjorde det jag kände att jag måste. Varken mer eller mindre. Vi längtade så innerligt och man går dit längtan bär.
Så länge den gör det.
Ungefär var tionde par i Sverige är ofrivilligt barnlösa. Hur många ensamstående som tillkommer vet jag inte. De räknas inte. I Sverige.
Lagstiftningen vad gäller fertilitetsbehandlingar är otroligt sne i vårt land. Det beror helt på var i landet du bor hur snabbt du får hjälp, ifall du nu överhuvudtaget får det.
Är du ensamstående lyser röda lampan direkt och du får åka till Danmark eller Finland. Där hjälper dom, om du betalar.
Skrev för inte länge sen ett inlägg om detta, med länk till en bra och intressant debattartikel.
Läs om du inte redan gjort. Och har du det, läs igen.
dag hundraåtta -en liten gris som är aptrött
Börjar bli dags att gå och lägga sig snart.
Som det känns.
Varit vaken i 5-6 timmar nu och dagen har knappt börjat. Marcus sover på. Är så avundsjuk på att har kan göra det, hur mycket som helst, när han kan. Inte så konstigt kanske med tanke på hur hans schema ser ut och så mitt i jämförelse. Men samtidigt förstår jag inte, jag är ju sjukligt trött, som en liten gris, men kan ändå inte det jag mest vill och önskar, sova. Kanske jag skulle ta och försöka mig på en dagstupplur, även om det egentligen inte är min grej. Eller nä, jag sparar det till natten som kommer och lever på hoppet så länge. Just nu kan jag inte ligga heller och sova sittandes har aldrig varit min grej.
Kanske jag ska ta och pigga upp mig med nåt gott? Sockerchocka eländet till kropp. Har ju lite saker att välja på. Igårkväll var jag och mumsa god fika med Viktoria och fick också massa kakor av henne. Dessutom fick Marcus en hel tårta som tack från Villa Nestor där han var och uppträdde så socker finns i skåpen. Frågan är hur bra det är för tarmarna att börja dagen så. Har iof redan ätit en antydan till frukost för många timmar sen så man kan nästan säga att det är lunchdax för mig nu och varför inte då börja med efterrätten direkt? Ja jag får se.
Ska ta och kolla vidare på nätet först och leta reda på lite leende munnar i hopp om att bli smittad igen. Det är så orättvist, en jobbig förkylning kan sitta i hur länge som helst och bara bli mer långdragen om man inte får sova, men en dålig natt och det räcker för att lyckan som man smittades med igår direkt är som bortblåst.
Bajs.
Som det känns.
Varit vaken i 5-6 timmar nu och dagen har knappt börjat. Marcus sover på. Är så avundsjuk på att har kan göra det, hur mycket som helst, när han kan. Inte så konstigt kanske med tanke på hur hans schema ser ut och så mitt i jämförelse. Men samtidigt förstår jag inte, jag är ju sjukligt trött, som en liten gris, men kan ändå inte det jag mest vill och önskar, sova. Kanske jag skulle ta och försöka mig på en dagstupplur, även om det egentligen inte är min grej. Eller nä, jag sparar det till natten som kommer och lever på hoppet så länge. Just nu kan jag inte ligga heller och sova sittandes har aldrig varit min grej.
Kanske jag ska ta och pigga upp mig med nåt gott? Sockerchocka eländet till kropp. Har ju lite saker att välja på. Igårkväll var jag och mumsa god fika med Viktoria och fick också massa kakor av henne. Dessutom fick Marcus en hel tårta som tack från Villa Nestor där han var och uppträdde så socker finns i skåpen. Frågan är hur bra det är för tarmarna att börja dagen så. Har iof redan ätit en antydan till frukost för många timmar sen så man kan nästan säga att det är lunchdax för mig nu och varför inte då börja med efterrätten direkt? Ja jag får se.
Ska ta och kolla vidare på nätet först och leta reda på lite leende munnar i hopp om att bli smittad igen. Det är så orättvist, en jobbig förkylning kan sitta i hur länge som helst och bara bli mer långdragen om man inte får sova, men en dålig natt och det räcker för att lyckan som man smittades med igår direkt är som bortblåst.
Bajs.
tisdag 9 december 2008
tittut
Varit lite dålig på att uppdatera med magbilder, inte för att någon annan än jag verkat sakna dom, men ändå.
Här kommer två från förra veckan, den 29:e (v 28+6).
På den första kikar Mini fram ur min härliga röda fleecemorgonrock med hjärtan på och även om Mini är en mini fortfarande så tycker jag att magen där h*n bor ser väldigt rund och stor ut framifrån, nästan som en julost. Vet inte om det i övrigt har skett någon tillväxt, men att det är en del som brer ut sig där på sidorna kan man väl iaf lugnt påstå.
På den andra bilden har jag på mig ett gravidlinne i turkosbeige från tiden med älskade, saknade Liten.
Har ännu inte hittat någon klänning att ha på jul och jag vill helst inte ha den fina (min enda) som jag köpte till Dantemagen men aldrig hann bära (förutom på hans minnesstund). Vill ha nåt nytt nu. Nåt som bara påminner om glädje och Mini.
Men det finns ju tid än.
dag hundrasju -smittsam
Min plan funkade. Gick inte och la mig förrän runt tre och läste sen tills jag inte kunde längre och så kom sömnen! Igen och igen och igen. Vaknade först vid elva efter att ha sovit mest hela tiden undantaget ett antal kiss och vändningspauser, men så länge sömnen direkt därefter svepte äver mig igen så är det att betraktas som en väldigt lyckad natt!
Mitt i frukostmackan kom sen min Mackan, guldsköldvinnaren och succékillen, hem. En bra början på denna vår 107:e dag i vila!
Jag känner mig glad. Småfnittrig och busig. Sädär underbart oprovocerat och smått irriterande sorglös och munter. Vill kittla någon som inte vill bli kittlad, men som sen motsrävigt börjar skratta ändå. Vill stoppa fingret i ett öra som inte är mitt och peka i boken någon annan läser och fråga -är du här nu? eller här? Jättestörande men ändå kul och börjar man själv fnissa efter sitt fyndiga tilltag så börjar garanterat den drabbade det också, bara du slutar i tid. (Om det inte är någon trist typ)
Har jätteont ont i huvudet men orkar inte leta reda på alvedon just nu utan fortsätter istället fnittra. Det hjälper! Fnittra åt eländet och eländet krymper.
Mini har ännu inte vaknat och jag funderar på att mellan skratten (skulle nog med lätthet få frikort till ett sanatorium, känner jag nu) svepa lite kallt vatten för att få upp parveln, det blir alltid lättare att andas för mig när h*n tydligt visar sin närvaro. Och just där kom det några stötar! Åh. Min bebis. Tack!
Älskade barn. Mamma ska låta dig sova lite till.
Lycka smittar. Läste om det här. Kan vara det som... För jag känner mig smittad. Den leende munnen där uppe till höger smittade mig. Umgås ju inte särskilt mycket med folk just nu så jag får passa på att suga åt mig av det jag kan och leende munnar är oemotståndliga om man bara låter dom vara det.
Och nu är det din tur.
Du kommer inte undan.
Du är smittad!
:-D
Mitt i frukostmackan kom sen min Mackan, guldsköldvinnaren och succékillen, hem. En bra början på denna vår 107:e dag i vila!
Jag känner mig glad. Småfnittrig och busig. Sädär underbart oprovocerat och smått irriterande sorglös och munter. Vill kittla någon som inte vill bli kittlad, men som sen motsrävigt börjar skratta ändå. Vill stoppa fingret i ett öra som inte är mitt och peka i boken någon annan läser och fråga -är du här nu? eller här? Jättestörande men ändå kul och börjar man själv fnissa efter sitt fyndiga tilltag så börjar garanterat den drabbade det också, bara du slutar i tid. (Om det inte är någon trist typ)
Har jätteont ont i huvudet men orkar inte leta reda på alvedon just nu utan fortsätter istället fnittra. Det hjälper! Fnittra åt eländet och eländet krymper.
Mini har ännu inte vaknat och jag funderar på att mellan skratten (skulle nog med lätthet få frikort till ett sanatorium, känner jag nu) svepa lite kallt vatten för att få upp parveln, det blir alltid lättare att andas för mig när h*n tydligt visar sin närvaro. Och just där kom det några stötar! Åh. Min bebis. Tack!
Älskade barn. Mamma ska låta dig sova lite till.
Lycka smittar. Läste om det här. Kan vara det som... För jag känner mig smittad. Den leende munnen där uppe till höger smittade mig. Umgås ju inte särskilt mycket med folk just nu så jag får passa på att suga åt mig av det jag kan och leende munnar är oemotståndliga om man bara låter dom vara det.
Och nu är det din tur.
Du kommer inte undan.
Du är smittad!
:-D
stämning
Fin finsk julsång så här natten efter extra advent. Garanterat fri från skuttande tomtenissar.
salamimacka och bebisar
Vill inte gå och sova. Vill inte alls. Mycket roligare att sitta här, kika runt bland ingenting och äta rostbröd med salami. Katterna är inne hos sig nu så det är tyst och lugnt förutom Mini i magen som nog efter mycket bök under kvällen lyckats vända sig så lilla huvet ligger neråt och fötterna med all sin tydlighet pekar och sparkar upp. Känner också emellanåt lite småcharmigt krafs ner mot ljumskarna, det nästan kittlar där på insidan och jag tror det är pyttefingrarna som pillar.
Läste precis att Kattmamman äntligen fått sin efterlängtade Minikatt. Det har varit en lång väntan, men nu är h*n alltså här, vilken sort förtäljer dock icke historien än. Stort grattis hursom från mig och Mini!!!
Jag tar en bit macka och funderar vad jag ska göra nu.
Vill inte gå och sova. Eller jo sova skulle vara gott men vågar inte lägga mig och börja vänta på den, sömnen. Kan bli jobbigt om den inte kommer.
Bättre sitta här, kika runt och äta rostbröd.
Tror jag ska stoppa i en till eftr denna.
Läste precis att Kattmamman äntligen fått sin efterlängtade Minikatt. Det har varit en lång väntan, men nu är h*n alltså här, vilken sort förtäljer dock icke historien än. Stort grattis hursom från mig och Mini!!!
Jag tar en bit macka och funderar vad jag ska göra nu.
Vill inte gå och sova. Eller jo sova skulle vara gott men vågar inte lägga mig och börja vänta på den, sömnen. Kan bli jobbigt om den inte kommer.
Bättre sitta här, kika runt och äta rostbröd.
Tror jag ska stoppa i en till eftr denna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)