post-tarmstress

Min mage är tack och lov på väg att bli återställd. Knappt nån feber längre och det onda har letat sig ner och... ähum ut.
Det var skitjobbigt innan det blev skitjobbigt på riktigt och sen blev det bättre.
Hade så ont ovanför naveln att jag inte kunde ta på magen ens och feber på det fick mig att noja om diverse allvarligare varianter. Åkte istället för att ligga i soffan och gråta en tur till akuten i fredagskväll men vände väl framme nä jag fattade vinken och de timmar som förväntades av mig på träbänk och bestämde att nä, jag dör inte av det här.
Väl hemma tankade jag värktabletter trots avrådan och kunde sen sova hyfsat. På lördagen var det lite bättre där uppe i magen och jag trodde att allt började vara frid och fröjd tills jag på kvällen efter en snabbtur till konsum sket på mig innan jag hunnit hem. Ja sen dess går jag inte långt, om man säger så. Fast nu är jag ganska fast igen invändigt och prover togs idag på vc så vi får se hur gå vidare.
Självklart tog de inte det provet jag önskade, men när gör de som man önskar? Har tjatat om bakterieodling i magsäcken (ett enkelt blodprov i fingret) i nästan 10 år då de flesta i min familj haft en sådan jävlig liten sak som kallas Helico och blivit kvitt sina magproblem och den efter penicillinbehandling, men nej, det ska inte tas på mig förrän efter gastroskopi och jag gör inte gastroskopi.
Ja ja.
Magen mår bättre och jag är smart. Jag hade pluggböcker i väntrummet och kom rätt långt i studierna så nu firar jag med ett blogginlägg om mina tarmar. Tjohoo.

Vad mer?
Nä inget mer.
Ja eller det här då -börjar kunna äta nu med. Bara en sån sak.

Kram.

Haavisto for president -ohämmad reklam

Mår fortsatt vidrigt. Som kattskit helt enkelt och börjar oroa mig för att jag inte ska palla ta mig till ambassaden och rösta imorgon. Sista chansen i andra omgången. Då min favorit Pekka Haavisto som bekant knep andra platsen och därför åter är valbar vill jag såklart stötta honom igen.
Pekka Haavisto för Finland! I tiden! Yeah yeah yeah.
Fast då måste måendet bli annat. Bättre.
Typ nu.

ofrivillig bantning

Kan inte äta. Eller igår fick jag efter mycket om och men ner ett ägg och lite avokado, annars är indiska mumset från häromdagen det jag senaste jag åt. Nu kämpar jag med en knäckemacka men det verkar inte för lovande. Magen är helt till sig, på ett dåligt sätt. Det gör sjukt ont. Hela tiden. Värst iofs när jag svalt något vilket jag ogärna därför gör.
Igår kväll fick jag rätt hög feber med så jag kan ju inte påstå att jag inte har haft det här förr. Det bör ändå inte vara vinterkräkisen även om allmäntillståndet är samma som det var då -känslan av död. För jag kräks ju inte och så har det hållt på flera dar, sen i tisdags, och ingen annan är sjuk. Nej det är något klassiskt magsäcksrelaterat som jag hoppas snart ska släppa greppet om mig.
Nu ska jag plugga film genom att se Apflickorna.

halsbränna deluxe

...var det för några timmar sen. Nu vette 17 vad jag ska kalla den bekanta, arga och onda surheten.
Det är nog maten. Alltid efter indiskt. När min mage redan innan var i olag var det väl inte direkt nobelprisaktigt att börja mumsa meat korma. Men vad gott det var!
Så nästan värt det.
Imorgon blir det dofilus.

God natt alla fina!

finnjonnas comeback

Nu är jag på topp. Kände mig inte alls hip där ett tag, men efter en intervju med sisu-radio nyss känner jag mig som den stolta finnen jag är!

Vi pratade tvåspråkighet och det vet ni, vid det här laget, att jag brinner för. Roligt att prata om sin barndom och erfarenheter och hur man idag väljer att göra med just modersmålet, även om det för mig inte är så mycket till val.
Måste erkänna att det var svårt att plötsligt bli intervjuad på finska, tanken går i många fall snabbare än tungan och vissa ord gömmer sig i ren protest bakom lillhjärnan, men det blev nog bra ändå.
Imorgon ska det sändas.

Nu plugga italienska. Från det ena språket till det femte, he he.

en tanke till kaffet

Barnen lämnade på förskola, maken på jobb (eller han gick dit själv).
Sitter på ett kvarterskondis på väg hem och äter leverpastejmacka och dricker kaffe, då inget liknande hanns med i morgonrusningen bland tårar och frustration.
Just mackan och kaffet känns och smakar bra.
Annat är det med annat.
Ska ta och rensa i de känslorna asap för jag mår inte bra av att tycka att jag bara är ett slappo som inte gör eller på länge har gjort nåt vettigt och absolut inte förtjänar att nu ägna dagarna åt till att lyxplugga i lugn och ro. Ändå tycker jag så.
Eller det känns som jag tycker så.
Och det är helt knäppt!
Vet att jag gjort och hela tiden gör massor, vet ju det, viktiga saker, det viktigaste. Men känslan är en annan.
Trött skulle jag bli om jag inte redan det vore.

Är det någon som känner igen sig i dessa "värdelös-känslor" så här postföräldraledighet?
Är det kanske helt normalt att inte riktigt veta sin plats, vara förvirrad och känna att man sista tiden inte gjort nåt fast man som sagt samtidigt vet att man gjort det bästa -varit med barnen? Och nu känna stress att uträtta något viktigt, vettigt och gärna få multum av uppskattning för det?

Nånstans känns det som att tidigare nämnda syssla, det här med att vara med barnen i dessa tider, framförallt när vi kvinnor gör det, inte är särskilt mycket värt enligt någon. Förutom för barnen! Och kanske mannen som under tiden kan jobba, försörja familjen och vara duktig på det. I det stora hela har mycket känts rätt otacksamt.
Under hela min föräldraledighet har jag varit kluven och känt att kanske borde jag... Nåt annat? Eller inte?
Utifrån har det kommit glåpord och skit (tillräckligt för att det har känts och gjort ont), vissa kvinnor tycker man är ett offer, tycker synd om, andra att man är bortskämd och lat och borde veta bättre än att gnälla när det varit motigt.
Bla bla...
Hursomhelst, vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Kaffet är slut nu och jag ska hem och göra nyttigt.
Typ.
Eller inte.

pluggmorsan

Med Mimmi i famnen hade jag min första italienska lektion ikväll på nätet. Tekniken var på sina håll strulig men det mesta och viktigaste av informationen kom fram och gick in.
Roligt att se sina klasskompisar också om så bara på liten bild, fast so far måste jag säga att obligatorisk webbkamera är grejen! Känns mycket mer på riktigt tycker jag när man får en fejja att relatera till.
Efter lektionen hade vi en dansstund jag och barnen, Marcus var sen tidigare uppbokad på annat håll så vi skrattade och la quaccaraccade järnet så att nu lär de sova gott i natt. Milo är visserligen uppe och myser med papps fortfarande i soffan men snart blir nukkuuuun.

Nu ska jag ligga och njuta min nya frissa lite till innan jag läser några sidor film. Har ännu inte strukturerat plugget så det blir lite det ena och det andra men det ger sig nog mot slutet av denna veckan och sen är det bara att köra.



Strike a pose.



Sen sätta tänderna i.