Bergmanska sommarkursen fortsätter och jag ger -Sommarnattens leende

Sommarnattens leende
Ingmar Bergman från 1955

   Ett komiskt relationsdrama är kanske inte det första man förknippar med Bergman, men faktum är att hans Sommarnattens leende inget annat är, åtminstone på ytan, än en buskis-light. Och det handlar som sig bör om lust, kärlek och de förvecklingar som dessa kan ställa till med.

   Filmen utspelar sig kring förra sekelskiftet och vi får framförallt följa en advokat (Gunnar Björnstrand), hans unga hustru Anne (Ulla Jacobsson) och den vuxne sonen Henrik (Björn Bjelfvenstam) från ett tidigare äktenskap. Vi får också nöjet att bekanta oss med Petra (Harriet Andersson) som jobbar för familjen och inget hellre vill än att gifta sig uppåt.
   Allting ställs på in spets när advokat Egerman avlägger ett nattligt besök hos sin före detta, en skådespelerska vid namn Desireé (Eva Dahlbäck) som redan har en sanslöst svartsjuk gift karl som älskare, en greve(Jarl Kulle). Denne greves fru (Margit Carlqvist)råkar vara väninna med den förstnämndes unga dito vilket ställer till det. Inte minst då båda sällskap plötsligt av skådespelerskans mor blir bjudna ut till Herrgården en helg, då även Desireé kommer närvara.

  Det är en buskis som sagt. Den är kanske inte så rolig, som ändå underhållande. Jag gapskrattar inte men myser leende i soffan, för relationer är underhållande i alla dess former och när det strular och har sig blir det än mer spännande.
Dock är inte filmen precis så enkel som man kanske vid en första anblick kan tycka. Det är 11 år kvar till den avsevärt mer obehagliga och svåra Persona av samme regissör och olikheterna är fler än åren emellan, men det finns några repliker i Sommarnattens leende som antyder starka känslor under den hårt polerade ytan och skrapar man på den, hittar man en hel del mer än Harriet Andersons svängande rumpa.

   

   Överhuvudtaget så framställs kvinnorna, vilka för övrigt alla spelar sina roller väldigt väl, från början som kurviga förförerskor alternativt oskyldiga flickor, vilket inte var helt unikt i 50-talsfilmen, ej heller för Bergman själv. Dock övergår snabbt kvinnan från att vara bara objektet till att bli den kloka och intrigerande figuren medan mannen får bära fåfängans liksom våpets ok. Det är med brett leende jag hör Jarl Kulles greve Malcolm tjattra på om alla dueller han har varit med i, med alla möjliga vapen, samtidigt som min blick dröjer sig kvar på hans extremt välansade och kammade tangorabatt som slagit rot på överläppen. Det är humor!
   Denna på sina sätt rätt mediokra, men mysiga och mycket skickligt utförda sommarnattsfars får mig att tänka på den ungefär samtida Gentlemen prefer blondes med Marilyn Monroes kurvor i fören. Den var också på ytan ytlig och rumpor svängde, men med granskande ögon kunde man få sig en eller ett par helt andra läsningar än som från början flaggats för.
Samma gäller till viss grad alltså också denna. Och i min rekommendation vill jag säga -Se och se sen om, gärna med andra brillor. För det är den och du värd.
 
   Bergman kunde film och skulle senare komma att visa prov på hur väl han behärskade ångest, men även detta att bringa må-braig trivsel till åskådaren var han också synnerligen duktig på! 

7 starka leende finnjonnor av 10

sommarlurad -igen!

Jag är så naiv va.
Inbillar mig på fullaste allvar att det är sommar. Och sommar betyder i mitt huvud sol.
Värme.
Torrt.
Kesäkuu heter juni på finska. Kesä är sommar och vi är således i sommarmånaden.
Fast inte.
Jag bara envisas med att tro så. Varje år envisas jag och blir istället blöt, så blöt att det faktiskt blir riktigt kul. För naiv som jag är har jag inte ens regnjacka eller ett paraplax.
Naivt=dumt.

Nu är iaf barnen på förskolan. Efter nästan en månad av eländesfeber och vattkoppor är de äntligen båda två helt friska och nu har de en vecka kvar innan ledighet. Jag ska försöka ta igen det missade.
Först torka lite.

Hoppas ni hade en fin midsommar alla och att resten av sommarn blir kalas!

Persona -en något analyserande recension

Persona av Ingmar Bergman från 1966

Filmen är ett visuellt mästerverk som tidigt kom att störa mig något grymt. Störa på ett inte bara negativt sätt.
Framförallt är det de första inledande bilderna som tillsammans med den gnisslande musiken är ordentligt obehagliga. Detta poetiska kollage är i all sin vidrighet ändå vackert och jag blir mot min vilja berörd och vill se det igen.
Och gör det också.
Dock kan jag inte ens efter flera tittningar se någon som helst mening med dessa, varför det hela blir om möjligt ännu mer störande.

Handlingen i sig är relativt enkel.

Skådespelerskan Elisabeth Vogel har slutat prata. Mitt i en föreställning i vilken hon spelar Elektra blir hon plötsligt stum och apatisk. Elisabeth läggs in på sjukhus, men då ingenting annat är fel på henne, skrivs hon ut men blir rekommenderad att tillsammans med sjuksköterskan Alma tillbringa sommaren i ett hus vid havet.
De båda kvinnorna åker dit och kommer varandra nära.

Det är egentligen inte mycket mer än så, men ändå händer det hela tiden massor.
Vid havet mår Elisabeth mycket bättre, men förblir tyst. Istället är det Alma som öppnar sig, då det ju är hon som får sköta snacket. Hon berättar bland annat om en episod i sitt liv då hon och en väninna hade en orgie på stranden med två yngre pojkar medan hennes fästman var bortrest och hur hon efter det blev gravid och gjorde abort. Detta intima avslöjande leder indirekt till filmens vändpunkt då Elisabeth i ett brev som Alma öppnar, skriver till läkaren om hennes nyfunna kunskap om sköterskan.
I en nyckelscen har Alma tappat ett glas och plockar därefter upp skärvorna utom en som hon kallt beräknande lämnar på marken i förhoppning om att Elisabeth ska trampa på det. Vilket också händer.
Därefter eskalerar de två kvinnornas osämja liksom Almas vansinne, något som på ett annat plan för dem ännu närmare varandra. Så nära att det till sist är svårt att skilja dem åt. Och jag undrar om det inte är en kvinna vi hela tiden fått beskåda.

Fotot av Sven Nykvist är genialiskt filmen igenom. Det är som sagt ren poesi att få följa med hans kamera och betrakta och begrunda skeendena. Vi får närbilder så talande att det inte spelar någon roll att halva ensemblen är tyst och hans teknik i montage och klipp är i mina ögon helt felfri.
De båda skådespelerskorna gör också makalösa prestationer och jag blir tagen av både Bibi Anderssons (Alma) fantastiska röst och Liv Ullmans (Elisabeth) uttrycksfulla ansikte om ger en nerv till varje scen som både syns men främst känns.

Bergman har i den här filmen gett sig ut på en resa uppfattar jag det som. Det är ett experiment. Ett visuellt och känslomässigt sådant. Han blandar friskt av det han kan, teater och film.
Vissa scener är så fantastiskt vackra i sin minimalistiska och teatrala scenografi eller koreografi att det starkt liknar målade, om än svartvita, tavlor. Medan han i andra låter Nykvists kamera gå så nära som den bara kan, något som inte är i det närmaste möjligt i teatersalongen och därför otroligt effektfullt i kombination. Vi får följa kvinnornas drömmar och verklighet, rädslor och fantasier. Ofta vet vi inte vad som är vad, eller vem som är vem.

Jag är ett stort fan av David Lynch sedan tidigare, fast inte alls lika bevandrad i den Bergmanska repertoaren. Dock måste jag efter Persona säga att det inte är direkt otydligt att den förstnämnde ett antal gånger, förmodar jag, också sett denna och även inspirerats en hel del inför sin Mulholland Drive från 2001. Båda är de psykologiska och trådlösa dramer med påtagligt rysliga konsekvenser om två kvinnor som blir ett, eller inte.
Kanske kan jag tycka att Lynch lyckas aningen bättre i sitt abstrakta måleri eftersom hans film är för mig helt utan påtagliga ledtrådar och istället bara inbjuder åskådaren att hänga med på den åtminstone senare delens fullständigt galna resa utan varken mening eller mål. Samtidigt upplever jag att Bergman faktiskt levererar några lite väl tydliga uppslag som endast förvirrar ytterligare och lurar mig att tro att jag faktiskt kommer kunna fatta.
Vilket jag inte gör.  För det är inte meningen heller.

Den här filmen är inte för alla.
Men jag skulle ändå önska, min egen stundom pockande ambivalens till trots, att många såg den. För den är väldigt SEvärd. Häftig och snygg. Det är inte en popcornrulle direkt, snarare en FILM. Persona är film som det kan och också gärna ibland ska vara -rörliga bilder som kryper in under skinnet, berättar, döljer fast framförallt berör.
Det är långt ifrån den klassiska Hollywoodmallen med orsak /verkan-styrd struktur och intrig eller med ett slut utan lösa trådar. Den här filmen saknar trådar helt, alternativt är ett myller av dem och alla hänger i så fall fritt från början till slut.
Fast jag tycker ju också att man inte behöver eller måste fatta. Ibland ska du låta filmen göra jobbet, leda dig och bara njuta eller förfäras av färden.
Vissa filmer får en att gråta, andra skratta, denna fick mig att stört fundera. 

Och det är bra så.
Mycket bra faktiskt.

8 finnjonnor av 10.

ph-värde 2 på tenta igår

Jag är fortsatt glad.
Härlig känsla faktiskt.
Har inget på agendan just nu då jag mitt i allt lyckats skriva klart och också lämna in tre hemuppgifter i filmvetenskap och igår gjorde jag italienska-tentan. Med blandad entusiasm. Två senaste veckor har ju Mimmi varit hemma och sjuk (feberfri nu sedan igår, tjohoo!!!) så mitt plugg har blivit lidande, dock skrev jag alltså  igår, och det var svårt, det var det. Men. Det gick oväntat bra.
Till en början.
Sen inte lika så. "Synd att du hoppade över sista uppgiften", som min lärare skrev.
What the!!!???!!!
Jag hoppar inte över nåt, nånsin. Inte min grej. Jag skriver tills jag blöder, men klart blir det och igår hade jag både tid och energi kvar, men FUCK. Slarv. Skit.
I denna sluttenta hade vi tydligen två kortare uppsatser att skriva, men efter den ena, första, trodde jag i min enfald att det var klart och lämnade in. Den andra och sista kom löjligt långt ner när jag senare scrollade och kollade. Så bara morr. Kommer nog förhoppningsvis få G iaf på kursen och slipper tenta om, bra det i så fall. OM det nu går så väl. Men surt. Så surt.
Ja ja. Kan inget göra åt det nu.
Ska vara glad ikväll.
Tänker bra tankar.
Positivt tänkande och den skiten i all ära, men faktum är att mitt mående har med mina känslor att göra. Känslor som styrs av tankar och tankar som jag tänker och också därför till stor del kontrollerar.
Så...
Ja, har skrivit detta förr, och innan det till och med. Men det tål att upprepas. Många gånger räcker det med lite tankestyrning för att livet ska kännas roligare. Testa.
Kan funka.

EM-änka

Alltså.
Visst, det är kul med mästerskap. Det är det och jag gillar ju hockey och friidrott och lite allt möjligt så där annars. Till och med fotboll om jag vaknar på den sidan.
Men.
Det var roligare förr.
Nu är det BARA BOLL här hemma och snubbar som sparkar på den.
Och så min sura gubbe på det.Yey.
Fattar inte varför det måste vara surt. PH:t är verkligen i botten. Surt och tjurigt.
Jag vet att det är nervositet mest, men kom igen va. Två generationer Birro så tjuriga att det börjar regna svavel.
Det är ju lite roligt kanske, fast inte charmigt alls, att de smsar varandra veckor innan ett mästerskap börjar och bara tjurar om Italiens dåliga chanser, orättvisa det ena och fuskande det andra etc. Och jag menar veckor innan. Då kan ni kanske gissa hur det har låtit idag, dagen då Italien spelar första kvalmatchen. Mot Spanien.
Bu huu.
Telefonen går varm och det är en grinig snubbe som ibland tittar upp från den. Han som är så trevlig och glad på TV. Ha ha. Bellman var inte så rolig alla gånger hemma...
Jag försöker för min egen skull att uppmuntra efter bästa förmåga men inget hjälper och snart får det vara. Åkte för några veckor sedan på en weekendresa med Jess för att ladda batterierna inför detta, men känner redan att jag snart måste iväg igen.
Måtte de nu vinna. Italien! Forza! Heja! Om inte annars så för att får tyst på surpupporna Birro!
Vi är realister säger de. Yeah right. Hade det inte låtit så här, precis jämt -även under VM 2006, hade jag kanske köpt det.

Nä, mitt motto idag: Ta ut glädjen i förskott för annars kanske du aldrig får vara glad!
Och det är glädjen som räknas, när man väl dör. Och just nu är jag så glad för jag tror verkligen Italien vinner!
Go go go.

rec av Trick 'r treat som ni inte ska missa ikväll!

Trick ’r treat (2007)

Det är Halloween.
Flera rysliga historier spelas parallellt upp för oss i lite olika tidsordningar. Vi får bland annat se en rektor som vid sidan av seriemördar lite grann, barn som busar med barn, ett gäng snygga tjejer varav en är oskuld ska på fest i skogen och till sist möter vi en ensam skjutgalen gubbe med dolt förflutet som får oväntat och ej helt naturligt besök.
Vi blir några gånger ledsagade med tidigare… och senare…  i nedre hörnet, men från början fattar man ändå inte hur eller ens om de riktigt hänger ihop. Vilket de inte behöver göra, de håller bra som de är, små korta välspelade och läskiga novellfilmer. Bra så.

Men mot slutet blir jag ändå ännu mer förtjust då jag får ett antal aha-liknande upplevelser och det är verkligen i värsta bästa Robert Altman anda allting knyts ihop, plus då det där lilla extra med allt blod om sprutar. Me like!

Allt är väldigt snyggt och smart ihopkomponerat, och huvudintrigen, intrigerna… nej, jag säger inte så mycket mer om innehållet då jag inte vill spoliera er kväll.

Se Trick ’r treat på femman 22:55! Ni blir inte besvikna.

Det är verkligen en troligt bra film. Som sagt ryslig och spännande, men med glimten lite lagom i ögat hela tiden så det inte blir för otäckt, fast ej heller löjligt då det är precis lagom av allting.

SE!!!

8 mycket nöjda finnjonnor av 10

lära Marcus lite bloggteknik

Så snabbt läggs en bild upp :)