onsdag 22 augusti 2007

sorg

Mitt på min halvdana jobbdag idag lade sig en tjock stickig filt av olust över mig, en större och mycket stickigare än den jag alltid har som en sjal runt axlarna och jag var tvungen att ta en tur till minneslunden för att gråta och andas lite.
Jag hade suttit där ett tag och tittat på två getingar som idag fick axla rollerna som Dante och Liten på flygtur när en gammal farbror kom och satte sig på bänken brevid. Jag har sett honom förut. Hans fru är också spridd i lunden sedan ett drygt år. Vi brukar sitta tyst på varsin bänk, heja när vi kommer och heja när vi går. Båda gråter vi, tror jag. Jag tyst och gömd bakom solglasögonen och han snörvlande som om han försökte låtsas att det bara vore en förkylning, men då har han varit förkyld länge den gamle farbrorn.
Han sörjer sin livskamrat som lämnat honom ensam kvar och minns det som en gång var och jag sörjer mina barn som aldrig fick bli och tänker på den tid som nu aldrig kommer.
Två sorger. Så lika, fast så otroligt olika.

8 kommentarer:

FJ.MJ sa...

http://fj-mj.blogspot.com/

Linn sa...

Sorg kan som du skrev vara lik och ändå så olik. Oavsett, så är det en tung börda att bära. Likaså svår att förhålla sig till i den ständigt pågående världen runtomkring, som inte alltid har en aning om vad som pågår i ens inre universum. Jag tycker det kan vara skönt att möta någon annan som vågar visa sin sorg, även om den inte liknar ens egen...ett ögonblick av förståelse i en annars så bepansrad värld.
Kram

Mona / Sisu sa...

Ååh vilket inlägg, jag blev förfärligt rörd...! *tårögd* Kikar in här när minnet är bra...vilket dock inte så ofta... =)

Anonym sa...

jättefint inlägg. älskar dig. m.

Sandra sa...

Ja, visst är det skönt att kunna mötas någonstans, att liksom sörja tillsammans, fast ändå på var sitt håll?
Känna att det finns någon mer vars hela värld har stannat, vars jord har slutat snurra, att det inte bara är ens egen?
Skickar dig många varma tankar och hoppas att det som gör ont snart blir bättre.
S

Linda sa...

Jag vet precis hur du känner..Min farfar var min hjälte hans stolthet bar mig hit.Nu talar han bara genom pennan i min hand. han betydde så oerhört för mig.Min mamma dog för 4 år sedan.Hon gjorde allt mot mig som en mor aldrig ska göra. Hon har aldrig bott inne i mitt hjärta men trots allr så var hon min mamma o jag sörjer henne lite ibland när jag har bra dagar. Sorgen når aldrigt så djupt som min farfars den äter sig in o gör hål i hjärtat.. SÅ sorg är väldigt olika
Kram

Bussan sa...

Snacka om ytterligheter när det gäller sorg. Det låter fint på något sätt, att ni sitter där av varsin, helt olika anledning. Respektfullt att ni sitter nära varandra men ändå får gråta ut ifred.

Kram Bussan

Anonym sa...

Du har skrivit väldigt, väldigt vackert....Tack!