lördag 28 februari 2009

nervig, trött mamma och oro

Gick väl sådär i natt med.
Han vill helt enkelt inte trots att han verkar helt slut lilla mannen. När han väl motvilligt somnat i min famn och jag lagt ner honom i sängen i sängen jag byggt bredvid mig, sover han en kort stund för att sedan plötsligt vakna med ett skrik. Han somnar oftast rätt snabbt om igen för att ett kort tag efter åter skrika. Och så håller det på. Precis som att han har ont :-( Äter gör han varannan timme ungefär och det verkar smaka gott fortfarande, men mot morgontimmarna är han så täppt att jag är rädd att han inte får någon luft alls och då kan jag inte ens för en stund blunda, så vi är inte pigga klubben någon av oss. Marcus försöker sova ute i v-rummet halva natten för att ta morgonpasset så jag kan sova lite, vilket jag aldrig kan ändå.
Vår vagn (chassit) är nere i entrén. Tyvärr. Hissen är så liten att inte ens marknadens minsta får plats. Annars hade det nog varit en idé. Kanske borde man köpa en till, billig, begagnad och ha som innevagn?
Just nu har han iaf för en stund funnit ro i sin vagga. För första gången sedan igår.
Bara han inte är sjuk. Hatar den där krypande, obehagliga känslan som flåsar i nacken och viskar -att kanske är det något fel på honom, att lilla förskylningen inte är något litet utan början på något värre. Vet att jag (vi, Marcus är faktiskt värre) antagligen har tendens att måla han med horn på lite väl många väggar, alldeles för ofta, vilket inte känns bättre direkt. Vill ju kunna lita på det som känns. Men vi får faktiskt komma ihåg att som det är nu så har han blivit kollad flera gånger och en liten förkylning är det enda som har konstaterats. Alltså är det upp till oss att välja vad göra. Fortsätta oroa oss eller ta fram den där tilliten och helt sonika bara välja den. Såklart blir läget ett annat om han får feber eller slutar äta eller annat, fast som det är nu som sagt...

Pust.
Och jag som tyckte att det vara oroligt att var gravid.

fredag 27 februari 2009

just det


Brynäs har säkrat sin plats i slutspelet. Heja!
Tack vare en ny liten supporter tror ju jag.

en fredagshälsning

Blev något skuldsatt inatt igen vad gäller sömnen. Han ville bara inte, så vad göra? Vi vaggade omkring i sovrummet (hade kört ut Marcus i vardagsrummet för att åtminstone han skulle kunna försöka sno någon timme), sjöng och vyssjade. Små stunder sov han, de flesta i min famn. Känns så ledsamt att jag ännu inte orkar hålla honom så länge. Mammas baby vill ju bara vara nära. Vi låg sen i vår säng tätt bredvid och jag smekte honom på kinden och han somnade lite där med. Inte jag.
Idag har killen varit desto tröttare.
Vi tog en promenad i eftermiddags. Bara han och jag. Häftigt och läskigt. Allt och alla blev plötsligt till potentiella hot. Hur skrämmande är det inte egentligen att skjuta det dyrbaraste man har i livet en meter framför sig på gator med bilar susande förbi i hög fart, för att inte prata om alla mötande människor. Hade velat ha en vattenpistol så jag kunde ha släckt alla cigg som pyrde överallt men fick istället väja så gott jag hann. Han gillar verkligen att ligga i vagnen. Sov som en stock. Det blev en kort tripp, men skönt att komma ut lite och bra för mig att träna både kroppen och knoppen.
Bilder från häromdagen. Krokig michelinjonna i enda jackan som precis kan dras igen stödjer sig mot Nitron och däri ligger älsklingen.
God natt och massa sömn önskar jag er.

torsdag 26 februari 2009

tre veckor!

Idag är det 21 dagar sedan han kom till världen, vårat guld! Helt otroligt vad tiden går. Men det gör den ju när man har roligt och roligt är det, trots gråt, oro och en mamma i semikoma. Jag ska ändå inte klaga så mycket på tröttheten, betalade inatt faktiskt av en hel del på sömnskulden jag dragit på mig, då älskade sonen sov ljuvligt gott och bara villa äta var tredje timme. Underbart.

Idag var vi till sjukhuset på hörseltest.
Dumt nog.
Den enda vakna hjärncellen i mitt huvud samarbetade tydligen inte och därför kom vi aldrig på tanken att man kanske inte ska (kan) kolla hörseln på en förkyld liten minimänniska. Nu gick det som det gick. Inte alls. Inga utslag någonstans och ny tid om två veckor. Även om det inte är helt ovanligt med det resultatet om förskylning eller annat är i vägen kan man ju inte låta bli att oroa sig. Läkarens ord om att det inte är många som föds döva eller med hörselnedsättning lugnade föga, det enda man hörde var just döv och hörselnedsättning. Våran lilla kille. Men han sov gott hela trippen, märkte knappt av att vi var där och väl hemma igen fortsatte jag att sjunga falskt för honom och tyckte mig också se reaktioner på det. Inga stående ovationer, men en subtil och kärleksfull uppskattning i alla fall. Vill jag tro.

Nu ska jag kolla en snabbis på tröjor. Amnings och vanliga. Det närmar sig inköp.
Tack för alla tipsen!

Supertack också för era kommentarer som jag hoppas ni förstår är väldigt uppskattade! och inte alls icke önskvärda som ett missförstånd här nedan gjorde gällande.

Kram!

onsdag 25 februari 2009

semla

Så heter det ju. Semla. Men det blir imorgon istället. Pizza räckte gott nog ikväll.
Nu ska jag vara mat och sen ska vi sova.

kvällsgott

Snart blir det pizza och sen en... ja vad 17 heter de? Dessa gräddbullar? My god.
Mos i hjärnan som sagt.
Men ja ni vet, bulle under och så grädde och så en liten hatt på. Laskiaispulla på finska ifall det hjälper någon. Hursom, mamma har gjort egna och det är sådana man vill ha. Mumma. Måste passa på att mumsa i massa gott nu när jag ändå ammar och behöver (nåja) all energi jag kan få.
Appropå mumsa. Mammas guld, mitt godis, mitt älskade lilla barn sover så sött. Inga problem alls tydligen. Får ta och kolla efter vad det är jag åt igår och i förrgår (bra tips!) ifall det är någon röd tråd jag kan hitta till det misstänkta magknipet i natt.

amningströjor?

Min mamma och pappa a.k.a mumma och muffa (uttalas på finska) är här och genast sover en liten älskling gott, så gott. Borde jag med göra men det går liksom inte, satsar istället stenhårt och något dumdristigt på i natt.
Jag fick fina foton som brorsan tog i söndags och gud så vacker han är, vårat barn! Får jag dessa på mail med, kan ett av de bli det första ni får se på skönheten.
Mamma hade även med sig bilder på mig från att jag var nyfödd och jag måste säga att mammafrågan därmed är utredd. Vi är (var) väldigt lika! Roligt är att Milo Santino samtidigt är otroligt lik pappa sin med, så man kan verkligen hoppas att han fått det bästa från oss på andra områden också.

Det här med kläder.
Var hittar man bra och relativt (eller mycket) billiga amningströjor på nätet? Vet att jag fick bra tips på nätbutiker i vintras då jag skulle handla julklänning för magen, men tyvärr är det mos i hjärnan nu så jag hittar inget vettigt alls.
Som någon påpekade, vilket jag inte är sen att nicka mitt medhåll till, så är HMs amningströjor (bortsett linnena som jag gillar) halvt knepiga. Hålet där maten ska ut ur är grymt liten, även för ett mindre mejeri och löser man det som jag, genom att i ren frustration klippa upp tröjan lite blir den ovälkomna biverkningen att tutten skvalpar på utsidan även när den inte ska, ett trist faktum. Så nej, HM kan mycket men inte det här.
Tack på förhand!

om lite annat och förkylning

Och jag som bara hade glömt att ta bort widgetten :-).
Nu är den i alla fall väck så ni (ett litet fåtal) får försöka hitta andra obehagliga tecken här.
Nej, men på riktigt.
Klart man ska vara ärlig, men kanske inte överallt, hela tiden. Framförallt när man läser, tolkar och antar utifrån någon annans ord på eget bevåg och kanske är helt ute och cyklar i de tolkningarna. Då finns det tillfällen ärlighet och jag-måste-säga-vad-jag-tycker lämpar sig bättre.
Vad gäller att leva i nuet så kan jag lova att jag är väldigt mycket där hela tiden.
Just nu.
Och har så varit länge, även om det var ett annat då.
Rent allmänt tycker jag det luktar lite illa när man har (ilskna och alltför "ärliga") åsikter om andras sorger och bekymmer som man ju inte vet någonting om, -om vad de bör göra och vad inte... och alldeles för ofta om vad de gör för fel. Hur välmenande dessa råd än egentligen är så gör det oftast mer skada än nytta.
Låt bara vara. Framförallt om det handlar om någon som inte är den närmaste av vänner eller om personen ifråga inte uttryckligen bett om hjälp.


Nu:
Vi är väldigt trötta här hela bunten. Ingen sömn alls blev det i natt. Milo Santino vaknade var tionde, tjugonde minut genom hela natten, skrek en stund och somnade sen om igen, vilket var mer än oroliga mamman och pappan kunde göra.
Liten älskling.
Han hade ont magen och var väldigt täppt i näsan, så det fick bli ännu en tripp till vårdcentralen idag där vi fick träffa en läkare. Och visst är han lite förskyld, kärleken och i ena örat var det rosa och svullet, kanske ont med :-(. Ingen feber dock, så det är bara att hoppas att det stannar vid det här och inte blir värre.
Nu har vi pulat in lite koksaltlösning i de pyttiga små borrarna och gett magdroppar för andra dagen i rad. Hoppas det lättar något. Så hemskt det är att se sin lilla son skrika av ont som man inte kan göra något åt. Tröttheten är en grej och visst hade det varit gött att sova en stund, men jag och hans pappa med mig sitter gärna uppe och vakar över honom dygn efter dygn, bara han slipper det onda.

Nu ska jag lägga mig och försöka somna en kortis även om jag gissar att sömnen just där och då, nu, sprang ifrån mig.


Läs Marcus onsdagskrönika HÄR.

tisdag 24 februari 2009

en glupsk liten grabbhalva

Så var första turen med barnvagn avklarad. Det tog sin lilla tid att få ner åbäket men väl ute kändes allt super! Vi turades om att köra och bytte hela tiden diplomatiskt efter en viss sträcka. Den är så lätt och fin vår tjusiga Nitro i grönt och Milo Santino verkade verkligen gilla att åka i den, han sov hela vägen till BVC och hem. Lite kinkigt blev det när alla kläder skulle av och han skulle på vågen och huvudet skulle mätas, något som inte var roligt alls. Desto roligare var det för oss att få veta att han och vi med honom numera är bärare av 3 360 fantastiska gram! Som han växer vår älskling och jag kan härmed helt lägga oron för min mjölk på hyllan, en annan vill säga. Det finns tydligen massor och han äter den uppenbarligen också.

Nu ska vi sjunga finska ramsor och gosa om bara pappa släpper honom.



Till Katarina i kommentarerna:
Vilka veckor är det jag räknar och du så kraftigt stör dig på? Och på vilket sätt låter jag genom detta vår son för alltid växa upp i skuggan av syskonen?
Jag blir uppriktigt ledsen över sådana påståenden, hur ogenomtänkta och fel de än är.

babyspår




Han lämnar redan små spår efter sig våran älskade Milo Santino. Små spår om att det är en ny liten människa som gjort entré i vår värld och vårt liv.
En strumpa här, två där och kräklappar överallt.
Vi vägrar städa undan.
De små högarna påminner oss om att det här verkligen är på riktigt nu, att det händer oss, hela tiden och för alltid (får vi hoppas).
Snart ska en liten kläs. Det blir mammas gamla bruna sparkdräkt och en ny vit tröja under ytterkläderna.
Sedan ska vi ut.
För första gången.
Alla tre.
Kameran är redo.


Måste börja med att tacka för alla tips om allt möjligt som poppar upp här! De är så välkomna! Jag är en förvirrad men lycklig liten novis på området och behöver alla råd jag kan få för att sedan hitta min egen väg och mina egna sätt. Så stort tack!

Vi har förresten lyckats få en liten älskling att sova ett par rätt långa stunder i sin egen vagga genom att lägga ett mjukt täcke under honom som bullar upp lite på sidorna och genom att ha på radion inne i sovrummet. Minikillen verkar gillar ljud. Hittills har både P1 och P4 funkat bra, en hockeymatch häromkvällen sovs igenom mycket intensivt. Dock hjälper dessa knep inte under natten då det fortfarande är bäst mellan päronen som gäller.

I eftermiddag ska vi på vår första vagntur hela lilla tvåbenta familjen. Till BVC bär det av. Ska kolla med tanten där vad hon tror nattsnuvan beror på och vad bäst göra (har med tveksamt resultat testat bröstmjölk). Jag tror i alla fall inte det är katterna, för snorigheten kör igång i enda rummet där katterna inte är välkomna i och dessutom sa barnläkaren att allergier inte börjar så här tidigt, så vi får verkligen hoppas att det är så! Min misstanke faller på torra luften.
Vad gäller bärsjalsproblematiken så jobbar vi på den. Igår satt han däri otvivelaktigt tillfreds med tillvaron ett bra tag, men jag får ändå inte riktigt till det så att mina armar förblir fria. Det blir liksom för löst och då vågar jag inte låta honom bara vara där utan att hålla händerna skyddande bakom huvud och nacke. En gång tyckte jag det blev för hårt och han satt, om än sovande och till synes helt nöjd, ihopklämd och knarrade lite olustigt med andningen. Eller kanske det kan vara så? Han skulle väl säga (skrika) till om det var obekvämt? För som sagt verkade det vara väldigt mysigt fastän han såg ut som en korv. Svårt det där... Men vi ska fortsätta träna senare idag.
Det är förresten en olivgrön moby wrap vi har.

Någon kanske undrar ifall det rör sig något annat än bebis i mitt huvud just nu. Och föga överraskande -nej det gör det inte :-D

Milo Santino tackar också ödmjukast för gratulationerna på hans namnsdag i söndags. Lite kul att det var Milos dag samma dag som var våran 40+0 dag... hmm. En grej kanske att ha med i tilltalsnamnsdiskussionen framöver.

Kram och ha en superfin vinterdag! Något det verkar vara här utanför.

måndag 23 februari 2009

pömsen men glad och så byråkrati

Sovit en stund.
Känner mig alltid hundra gånger tröttare precis när jag jag vaknat och ett bra tag eftråt än vad jag var när jag aptrött somnade.
När känner man sig pigg egentligen?
Fast pigg är faktiskt rejält överskattat. Jag är hellre glad och lyckligt trött än det motsatta.

Skulle behöva gå och handla lite saker snart. Någon dag. Förutom att få köpa lite diverse onödiga men kul grejs till lille mannen här bredvid behöver jag kläder. Som jag skrivit har jag inget att ta på mig, mer än ett par amningslinnen och några tunna mammablusar. Har ju nätet såklart, men har inte hittat något än och vet inte min storlek heller. Magen har fint sjunkit undan. Fina magen. Saknar den fortfarande ibland. Men med underbara lilla killen utanför behöver jag den inte mer. Magen är borta alltså, men rumpa och höfter kvarstår, liksom de övriga lite allmänt uppsvällda kroppsdelarna. Ingen idé att handla massor av nytt med tanke på att kroppen kanske förändras fortfarande, men några tjockare tröjor (amningsvänliga?) och ett par brallor kanske, så jag slipper mina mjukisar från tvångvilans tid.
Ska ju ut snart, med barnvagn. Promenera. Massor! Och då kan (bör) jag ju inte hasa omkring i pyjamasliknande utrustning med oknäppt jacka i snön. Om inte annars så för att inte bli kall. Amningsbarnmorskan från i lördags gav mig bannor över mitt linnval. Man ska tydligen ha BH nu. Utan bygel, men med stöd och så klart något varmt däröver för att skydda mot mjölkstockning och andra hot. Hade tänkt att linne kanske räckte för min mjölkfyllda men ändå rätt blygsamma och fasta byst, men nej. BH gäller. Och det var viktigt! Så det får det bli alltså, en ny BH. Eller gärna flera. Har ju en sedan innan men med en ilsken bygel som gör ont och inte alls var att rekommendera.

Idag har anmälan-om-fastställt-faderskap-lapparna anlänt. Ännu en ny viktig grej att göra. Snart. Eftersom vi inte är gifta så måste alltså socialstyrelsen fastställa (hur de nu kan göra det för jag tror inte det handlar om några DNA prover?) att Marcus verkligen är pappan, för som ogift, endast förlovad, kan jag ju lättfotat ha vandrat över till grannen eller någon annan och blivit på smällen, något som såklart en äkta ringmärkning av vänsterhandens ringfinger effektivt hade skyddat emot. Bah.
Undrar som sagt hur de fastställer? Räcker det för oss att hänvisa till RMC som vet lika mycket om inte mer än vi om vilka som är guldklimpens föräldrar?
Ja, ja det blir spännande hur som. Ett möte måste vi tydligen ha med dom. Inom en vecka! Lite onödig stress mitt i allt, men det får ju inte vara enkelt något.

söndag 22 februari 2009

strejk

Idag hade vi fyllt 40 hela veckor, min Mini och jag. Och egentligen var beräknade förlossningsdagen igår, den 21 februari.
Känns fortfarande fullständigt ofattbart att han faktiskt redan är här hos oss, vår son, vårt älskade vackra barn! Som tyvärr just nu verkar strejka vaggan.
På nätterna ska han prompt ligga bredvid (men inte nödvändigtvis sova) och hur underbart det än är att ha honom så nära kan jag inte slappna av då. Har aldrig tänkt vara en samsovarmamma i den bemärkelsen att vi skulle sova i samma säng, för jag kan inte sova så. Vågar inte. Fina vaggan med andningslarmet känns mycket tryggare. Men vad gör vi? Han vägrar ju annat. Iofs fortsätter min sömn vägra i samma takt så på så vis har det inte varit något problem. Men det kan ju bli det. För sova bör man, lite. Hela dagen idag fortsatte han strejken och låg istället mest hela tiden i min famn eller på soffan bredvid. Hur slumrar man själv till då? Går på toaletten? Lagar mat? Äter den? Brorsan Toni och hans Cissi var här så mina armar fick lite avlastning och magen mat. Tack snälla för det! Men nästa gång vi är själv? Hur gör vi?
Jag har inte fattat bärsjalen riktigt än, vilket är synd för han är nog ett typiskt bärbarn och jag en sådan mamma. Armarna räcker ju bara så länge. Men jag får nog ordning på den tids nog.
Han har i alla fall verkat må bra idag trots sömnbristen. Både min och hans. Ont i magen emellanåt, men annars bra. Det täppta i näsan var visserligen där inatt med, men inte nu under dagen. Knepigt.

Shit vad trött jag är.
He he.
Underbart.
Har längtat efter detta länge och det är precis vad jag fantiserade om fast mycket bättre och en aning värre.
Ja inte värre som i illa, men värre som i svårare, tuffare, större... Fast det är väl så det är. Allt är ju nytt. Livet har precis börjat om från början. Ruta ett. Vi får se dessa fyra första veckor (eller år) som en slags övningskörning inför de riktiga som komma skall. Testa och lära.
Det häftigaste är ändå att kärleken som svämmade över redan för länge sedan bara fortsätter växa och fylla helt nya kärl att åter översvämma.
Fantastiskt.

Nu ska jag försöka sno en halvtimmes sova.
Inatt är det Oscarsgalan.
Ifall...

lördag 21 februari 2009

det har löst sig

All glädje över att efter månader av microlaxbroende äntligen kunnat utan hjälpmedel gå på toaletten fastnade med skiten i halsen. (Ja eller skiten fastnade såklart i rören.)
I en hel timme gjorde jag allt i min makt för att försöka lösa problemet. Utan resultat. Det kändes inte jättekul att gå och väcka min käresta och be honom komma och pula med mitt bajs som tydligen hamnat på tvären, men gjorde det till slut ändå.
Hans första fråga: -Vad har du gjort?
Mitt svar: -Bajsat, vad tror du? suck.
Men inte heller hans åtgärder hjälpte. Ringde motvilligt jouren som råkar vara Securitas och informerade om mitt skitiga ärende. En snubbe skulle skickas för att rensa upp.
Men då plötsligt hände det! Likt trissvinsten som aldrig i och för sig kommer. Efter ett fortsatt småspolande och Marcus vill-inte-veta-vad-han-gjorde-grejande så sjönk skiten i alla fall dit det skulle. Ringde jouren och avbokade snubben och nu har vi åter en toa som funkar.
Ett tag.
Och jag kan glädjas över det faktum att jag är på väg att vinka adjö till en mindre rolig biverkning från graviditeten.
Jippiee!


Appropå något helt annat än skit.


Vår älskade lille son Milo Santino är frisk och mår bra! Vi träffade ju idag en sköterska, snälla barnmorskan Marie som var med vid hans förlossning och en läkare som alla tog sig en titt på vår guldklimp och han verkade tip top! Vägde hela 3 190 gram, nyäten men ändå! Så mat finns och äter gott det gör han. Visserligen är han lite rosslig (om nätterna främst) men det kan vara damm och annat skit eller bara lite ofarligt, vanligt snor för sjuk var han inte. Han var så tyst och lugn hela resan dit, väl där och hem min lilla älskling, tittade nyfiket runt och charmade alla. Kändes nästan lite fånigt att vara tillbaka på BB en dryg vecka efter hemkomsten, men vi är tydligen inte de enda föräldrarna (gissade väl det, men skönt att höra) som hamnar där av oro och det är alltid bättre med en koll för mycket än för lite.

Nu sover han. Blev inte mycket av den varan i natt. Framförallt för mig och det kanske är så det ska och kommer att vara. Jag får se till att inte hänga upp mig så mycket vid dag och natt och jobba med min sömnfobi för att försöka få till det när han väl slumrar på dagarna.
Som nu.
Käk finns och sötnosen äter.
Som det ska vara alltså!



Hoppas ni har en finfin lördag med massa härlig (nåja) musik ikväll!

Kram!

fredag 20 februari 2009

kärlek och saknad

Ännu ett dygn med bara en pyttedos sömn gånger två. Som det ska vara alltså. Min trötthet står jag ut med och allt annat därikring med, men fortfarande känns det som att jag ska gå sönder en smula när mitt älskade barn gråter så tröstlöst och jag inte kan förstå. Lilla älsklingen. Nu är det i alla fall bättre igen.
För nu.
För ett tag?
Han har ju lite pruttbesvär stackaren. Som sin mamma. Jag försöker göra det jag kan och dricker mitt fänkålste, smeker magen och vaggar honom ömt. Hoppas det hjälper.
Imorgon ska vi tillbaka till BB en sväng och prata lite. De ska kolla så han inte är förkyld. Varit väldigt snorigt och täppt sista tiden och det kan visst vara mjölk som letar sig upp men om inte... Hoppas få tips och råd om amningen också. Igen. För vad minns man från då? Är så rädd att han inte får nog.
Lilla killen.


Att äntligen ha blivit mamma till världens underbaraste levande son, min, är så stort att det inte får plats någonstans. Jag upplever sådan kärlek och tacksamhet i min ömma kropp och i övrigt lallande sinne precis hela tiden att jag tror emellanåt att jag håller på att bli fullständigt knasig och eventuellt kommer spricka närsom.
Men hand i hand med detta vackra och fantastiska finns såklart sorgen. Och saknaden. Det är som det är med alla stora känslor, de liksom lockar fram varandra. Lägg dessutom därtill en stor skopa amningshormoner så förstår ni kanske hur bergochdalbanigt det kan vara just nu.
Det går inte en dag att inte en tanke eller två landar på mina andra små som inte fick bli. I all den kärlek jag känner till Milo Santino påminns jag ständigt om det som jag också känner för älskade Dante och Liten, men som jag aldrig fick visa.
Fast ska jag ta igen nu! Deras lillebror är så efterlängtad och älskad och kommer alltid få veta det! Om och om igen.
Och som jag hela tiden sagt, i allt gott som hänt och händer finns ständigt två små ljus närvarande.
Mina älskade små.

Nu ropar min kärlek på mamma och mamma måste rusa :-)

torsdag 19 februari 2009

mat

Ja vad tror ni, doftade han lika underbart som tidigare?
-Japp, det och så mycket mer och bättre ändå!

Jag somnade och sov en stund jag med, tills det var matdags igen.
Det börjar som alltid med ett gnyende från vaggan, som eskalerar, blir högre och tills sist går över i ett skrik om MAT, NU! Han är så söt när han öppnar munnen och börjar röra lilla huvudet från sida till sida så fort jag lutar mig ner. Mjölkpatrullen har anlänt verkar han tänka och då är det tuttjakt på högsta nivå som gäller och han slutar inte vifta förrän han hittar det han ska.
Han åt intensivt och länge. Och somnade sen. Mätt och belåten. Något som jag med är nu.
Måste äta. Massor. Känns nästan som att jag är på träningsläger. Det går nog åt en hel del nu när man agerar frukost, lunch och middag och ett antal mellanmål däremellan dygnet runt. Men vad härligt det är! Jag som tidigare hatat all form av träning kan inte få nog nu.


Beställde förresten böcker förra veckan som kom idag Första året av Katerina Janouch och Växa och upptäcka världen -om barns utveckling under den första tiden. De verkar väldigt bra båda två. Har inga hjärnceller till övers för annan läsning just nu, eller de jag har ligger i frivillig dvala alternativt strejkar för bättre villkor. Det är bara mitt barn som gäller just nu och så får det vara.

Ha en fin kväll!

fjorton dagar -två veckor ny!

Lilla älsklingen Milo Santino fyller två hela veckor idag!
Och mamma är så trött, så trött... Fast massor gladare!
Ska gå och sova bredvid honom nu.
Pussa lite.
Lukta.

onsdag 18 februari 2009

tretton dagar -kär och galen

Idag hade vi en liten badstund med mormor, Milo Santinos första, som till en början inte alls var så uppskattad. Desto roligare var det att få komma upp och värma sig i sköna badlakanet efteråt.
Det är så fantastiskt stort att få följa en liten älsklings alla första-gångs-grejer och just nu är det många sådana. Hela tiden händer nytt. Han är ju så ny, vår lille man.

Igår var ju BVC-sköterskan här och vägde vår son. 2 900 gram pekade vågen på. Ungefär som födelsevikten alltså, vilket hon verkade vara väldigt nöjd med och vi likaså även om jag stundvis trott att han redan börjat sin vandring mot 4 kilo med tanke på hur mycket mat han äter/dricker. Men då kommer ju en hel del ut också, inte att förglömma, så två och nio känns väldigt bra! Han var så snäll och fin. Tyckte hon med. Perfekt. Lite partisk är jag allt, men vad ska jag göra, vår gosse är ju det, helt perfekt. Vackrast och trots det bara vackrare för var dag!

I eftermiddags, post-badning, blev jag ivägschasad ut på promenad. För att köpa en babyborste. Milos Santinos lilla mörka hårburr hade blivit burrigare ändå och så kan man ju inte ha det enligt mormor, så jag fick snällt gå iväg. På väldigt stela ben och fötter vankade jag gata upp och gata ner på babyborstjakt. Utan resultat. Babyborstar finns tydligen ingenstans i stan.
Eller?
Frisk luft och lite motion är ju i och för sig inte fy skam och det åtminstone fick jag ju i mig, vilket väl egentligen var målet med utflykten och det är ju bra att passa på när jag har en trygg "barnvakt" här hemma.
Men vad jobbigt det är att ! Alltså gå-gå, när man ska göra det mer än några meter. Herregud så tung jag blivit och benen i samma takt fullständigt förslappade. Höll på att snubbla på gatstenar och osynliga kanter överallt för jag glömde bort (orkade inte) att lyfta fötterna i den takt det behövdes. Det blir onekligen ett spännande projekt att gnissla igång maskineriet nu under våren när jag på riktigt får och kan börja göra det.
När jag fick sms att bebis vaknat vände jag leende på de ömma klackarna och började speedhasa mig hem till mitt barn som ville ha mat. Åh, vad ljuvlig han var! Är! Helt sanslöst vad man kan längta efter och sakna sitt barn på bara en liten timme. Min älskling. Kan inte pussa på honom nog. Han är så verklig. Levande. Varm och fin. Det är en liten men stor och helt ny ask i hjärtat som öppnats och ut strömmar en helt enorm och aldrig sinande ström av kärlek för honom, mitt älskade barn.
Som jag älskar honom!
Kärlek!
Sådan otrolig kärlek jag just nu konstant känner. Har som ett tjockt lager av den skönaste bomullen runt hela mig som värmer och smeker, medans jag, däri, bara ler och myser.
Jag är inte en poet, ej heller författare så jag vet inte riktigt hur i ord uttrycka det otroliga och fullständigt galet underbara som i och runt mig känns och finns, vilket visserligen inte är så viktigt heller. Jag känner, det räcker och jag visar honom, det är nog.

Ja.
Ni fattar.

Nu ska jag hinna handla nåt nytt på nätet att ha på mig (inget passar) innan guldet vaknar igen.

Kram!

tisdag 17 februari 2009

tolv dagar -händer mycket nu

Idag har lilla killens navelstump ramlat bort! Det sista som fanns kvar av förbindelsen mamma-barn-i-magen är historia. Väck. Nu återstår "bara" en liten minimänniska i sig som inte alls är bara utan så mycket mer. Mest! Min son Milo Santino.
Med posten kom lappar från skatteverket, vår älskling har fått ett personummer. Ett helt eget. Navelstump mot ett personnummer.
Tiden fortsätter att gå. Fort fort.
Han sover nu. En liten stund i taget. Sen är det blöjbyte, mat och blöjbyte, lite ögonkontakt och så åter sömn. Hoppas vi. Han växer när han sover och även om det är mys värre med liten krabat så ska han ju växa. I eftermiddag får vi veta vad som hänt sen sist. Hoppas på många gram plus.
Lilla killen.
Ska bli stor.

måndag 16 februari 2009

elva dagar -fik och längtan

Varit iväg och fikat med pappa Marcus en snabbis. Mormor var hemma och vaktade vårt älskade barn som sovit så sött hela tiden. Skönt att komma iväg och få gå runt kvarteret och dricka en cafékaffe på tu man hand, men herregud vad vi saknade den lille! Småsprang nästan, så gott jag nu kan det med denna stela kropp, hela vägen hem men han bara sover på. Så lugnt och stilla. Finaste bebisen.
Väldigt skönt att ha mamma här som stöd. Det går väldigt bra med allt, just nu, måste jag säga. Han sover och äter och pruttar på med jämna mellanrum. Jag får dagligen lite mer styrka och kan snart helt själv komma upp med honom i famnen. Längtar dit! Men tills dess är jag nöjd att jag får lite assistans från M eller M.

Imorgon kommer BVC-sköterskan hit och vi ska väga och mäta och göra det man nu gör på första kollen. Spännande värre. Jag tror och hoppas hans vikt är på väg upp ordentligt nu för även om han är liten än så bullar vackra kinderna ut som vore han en rejäl 3-kilos kille. Och mat äter han ju. Ordentligt. Så glad att det fungerar så pass bra. Gör ont såklart (på mig), men inte jättefarligt längre och vem har inte vant sig vid lite smärta vid det här laget? Faktiskt skönt att det vandrat från vissa ställen till andra. Tuttarna fick ju tillsammans med tårna, vara oförskämt oberörda under tvångsvilan.

Nu ska jag fortsätta vänta på att älskade Milo Santino (vilket namn ska vi välja som tilltalsnamn?) ska vakna. Känns som julafton varje gång det börjar vankas vakentid och jag får åter se hans vackra ögon.
Längtar efter honom så. Hela tiden han inte är i famnen.
Vår älskade lille son.
Kärlek är han.

söndag 15 februari 2009

tio dagar -herregud var tar tiden vägen?


Vår prins är hela tio dagar idag!
Alldeles nyss i magen, sedan nyfödd och nu inne på sin andra vecka. Oh my, oh my.
Såklart är han fortfarande ljuvligast i världen. Vackrast, finast och bara bäst! Min lille son. Vår älskling. Tror mammas mjölk är godast också för nog ser han ut att ha tjockat på sig lite. Undrar om inte 3 kilos gränsen redan är historia? Det får kommande bsök på BVC utvisa.

Vi har haft ett bra senaste dygn också, med mat på någorlunda regelbundna tider, skrik som tagit slut och massa vaken tid med mycket ögonkontakt, prat och en mammas falsksång som bara ett barn kan älska.
Jag förstår om ni är nyfikna på hur han ser ut och tro mig, jag vill egentligen inget annat än att tapetsera hela världen med bilder på honom.
Men samtidigt... det är så nytt än. Så heligt allting. Vill bara ha honom för oss själva. Ett tag till i alla fall. Sen får vi (ni) se.
Nu får bara vi. Och som vi tittar. Ligger han i vaggan och jag bredvid, bläddrar jag i kameran, fram och tillbaka. Är han i knät och jag försöker kolla på TV en minut slutar det med att jag stirrar ner och Marcus får återberätta vad som händer på skärmen. Kan helt enkelt inte få nog av detta underverk vi skapat!

Ikväll kommer mormor och morfar. Känns bra! Får se om vi kan få videokameran att fungera också så vi får lite rörliga bilder på vår skönhet.

Just det. Måste tacka lite till.
Stort tack till alla er som skickat godis (skum och geléhjärtan var supergott!), blommor, smycken (Nina, berlocken var så vacker!), kläder och mjukisdjur till oss. Ni anar inte hur uppskattat det är! Eller det kanske ni gör, men då får ni höra det igen!

Tack också för allt fortsatt stöd här i kommentarerna!

Nu ska jag fortsätta dricka mitt anis/fänkål/kumminte och hoppas på underverk för båda våra magar.

Skön söndag på er!

lördag 14 februari 2009

kropp pch så

Flera har undrat över min kropp. Ja eller mer dess funktion, fast snarare kanske icke funktion såhär "efteråt". Den är seg alltså. Som en riktigt gammal kvinnas. Men jag kan i alla fall glatt meddela att jag idag den 14 februari 2009 varit på konsum helt själv. Till fots! För första gången sedan augusti 2008. Jihaa. Jag tog den promenaden (åh vad gott det smakade med lite frisk luft igen efter många dagar inomhus) under lilla älsklingens tupplur. Ja han sover faktiskt än och har inte skrikit alls så mycket idag!!! Hoppas det håller i sig. Vi hade en sådan underbar mor son stund där vi bara tittade på varandra under jättelång tid. Helt fantastiskt. Jag höll på att gå åt. Han är så vacker och de där ögonen, nyfikna och nya. Min lilla son!
Fast nu var det min tur till konsum det skulle handla om.
Gick iaf dit. Med lista och allt. Tog en dragvagn som jag la sakerna i (massa gott och trevligt) och drog runt ett tag men märkte inte förrän vid kassan att jag ju inte kunde bära allt det där hem. Frågade då ifall jag kunde låna vagn för att frakta varorna hem och visst kunde jag det. Sedan skulle jag betala. Men oj, ingen plånbok. Så det var bara att lämna grejerna där, tillika vagnen, bege sig hemåt och sedan återvända med pengarna. Pust.
Nu är jag iaf här. Hemma. Sjukt slut. Yr och svag. Men en utflykt fick jag. Två gånger dessutom. Och kroppen hängde med, både dit och tillbaka. Inte mycket att kaxa om men ändå.
Nu ska jag gå och lukta på min son igen.

Hej hopp.

Trevlig alla hjärtans på er alla!

nio dagar -smekveckan över?

Sitter just nu med en liten gudomligt doftande älskling i sjalen. Han sover äntligen, mot mitt bröst. Lugnt och stilla.
Annat var det igårkväll...
Efter tuppluren på em var det skrik nonstop resten av kvällen. Och visst. Bebisar skriker. Men vad ont det gör i hjärtat. Det låter aldrig kul när små barn gråter, men när det är ens eget, då går man ju sönder. Förtvivlan kom som ett tåg (ej SJ) och maktlösheten med den. Även skuldkänslorna var och knackade på.
Vad gör vi för fel? Vad är det för fel? Har han ont? Var? Varför förstår vi inte vad han menar? Vad kan vi göra? Hjälp?
Men inget hjälpte. Förutom bröstet i korta stunder. Men att amma varje timme och oftare ändå gör inte onda bröstvårtor gladare, ej heller misstänkt gasig babymage trevligare. Min lille kille, som han grimaserade.
Sen somnade han till sist, efter ett någongång och sov rätt bra med bara ett antal kortare pauser, allt medan mamma och pappa oroligt vakade bredvid.
Jag tar all sömnlöshet och andra biverkningar i världen bara mitt barn slipper ont.
Hoppas idag inte bjuder på repris.
Lilla älsklingen. Så värnlös. Mamma ska skydda. Alltid!
Nu sover han.
Lugnt och stilla.

fredag 13 februari 2009

åtta dagar -vi lär oss

Mycket amning blir det. Bra det. Ont med. Fast det onda grimaserar jag bort och smeker sedan min underbare lille sons runda kind som tuggar, tuggar, tuggar på så duktigt. Kan inte ta eller se nog på honom, så vacker är han! Liten kille. Mammas nyföding. Ungefär som mamma själv. Jag går runt och känner efter med foten före innan jag tar nästa steg. Försiktigt, långsamt. Allt är helt nytt och heligt. Till och med att plocka ut skinkan från gamla kylen känns som en salig handling.
Jag är trött. Väldigt trött. Förstår nu snacket om tröttheten som kommer sen.
Den kom. Synd att jag inte kunde lagra sömn under mina 165 dagar i tvångsvila, det hade behövts. Men jag klagar inte. Inte än :-). Det är för otroligt och underbart allting just nu. Trots ständiga värken som inte lämnat min sida, snarare kallat in lite förstärkning och sömnlösheten som går att läsa i mina ögon. Det här är värt allt. Min lille Milo Santino är värd allt! Alltid!

Idag testade vi bärsjalen. Det blir nog kanonbra tids nog. Han verkade iaf trivas däri, nära mamma. Problemet kom när han skulle ut. Hur gör man? Massa pedagogiska bilder i lilla medföljande om knytning och instoppning av baby, men sen då? De måste ju ut. Får träna lite till.

Han sover nu, min älskling. I sin fina vagga.
Måste in och titta.

torsdag 12 februari 2009

saknad

Fånigt är det. Men när jag ser bilderna på vår fina mage sticker det till i hjärtat. Saknar den. Inte så mycket som jag längtat efter den lille personen som tittade ut därifrån, men ändå.
Kan inte fatta att de här bilderna från dagen innan (v 37+3) bara är en dryg vecka gamla. Känns som en evighet sen.
Min mage.
Det var så intensivt allting. Från första början. Från spray och sprutor till äggplock och återföring. Och sen satt han där. Fast i mig. Länge. All rädsla, smärta och oro hela tiden att det skull ta slut för tidigt.
Men samtidigt -sådan glädje. Att äntligen få vara gravid och bära ett litet liv som faktiskt kanske, kanske skulle få stanna och levande till mig komma.
Och nu är han här! Han är ju faktiskt det. Sover i sin vagga.
Andas.
Lever.
Men magen är borta.
Fina magen.
Lite sorgligt är det mitt i alla hormoner.
Hur mycket jag än längtat och haft mig efter livet däri och älskat densamma så saknar jag vår tid, när vi så tätt hängde ihop. När han följde med vart jag än hasade. Kan inte förstå att det är den där lilla underbara varelsen i vaggan som en gång bodde där, i enrummaren och buffade trygghet i min onda kropp.
Nu buffar han på utsidan.
Samma trygghet mitt i en annan oro.


Mamma älskar dig så mycket min Mini!

dag sju -vårt älskade barn fyller en vecka!

Imorse klockan 08:44 för en veckan sedan kom han! Vårat kärleksbarn, så älskat, så efterlängtat!
Milo Santino (vi har ännu inte bestämt oss vilket av de tu han ska kallas) ligger i sin vackra vagga och sover. Han är hemma! Vi är hemma.
Det var verkligen som att komma hem på alla möjliga sätt, för första gången och på riktigt, när han äntligen lades i min famn då för en dryg vecka sedan. Hans första skrik fick mitt mammahjärta att explodera i tusen lyckofanfarer och lika många färger. Jag grät i kapp med honom och när han lades på mitt bröst grät jag ännu mer.
Det är en vecka sedan idag. Sju dagar. Dagar av oändlig skönhet och värme.
Vi är hemma nu.
Lär känna varandra.
Lär oss leva.

Pappa Marcus bar tidigare runt vår son på exklusiv visning av nya hemmet och han verkade gilla det han såg. Katterna hängde försiktigt och nyfiket med tills det kom något ljud från lille mannen, då blev det läskigt och flykt under sängen ett faktum. I varje vrå av mitt hjärta och i det hemmet som nu är fulländat finns minnet och närvaron av två vackra små pytteänglar som vakar och skyddar. Det känns verkligen så. Vi är trygga nu.

Fick häromdagen brev från Vilma 10 år. Brev och teckningar. Så fina de var! Och som de gjorde mig glad! Tusen tack snällaste Vilma!
På en av de vackra teckningarna svävade tre änglar bland molnen, Dante, Liten och hennes lillasyster Thea som inte heller fick stanna. Nedanför var en leende Milo! Jag ska rama in den bilden och hänga på väggen så vår son kan se.
Tack igen Vilma! Också för nappen som snabbt blev en favorit!

Tack igen till er alla andra med som lyckönskat och tänkt på oss. Har inte hunnit lägga ut alla kommentarer än, men jag läser och myser.

Puss.

Ps. Hur mycket bajs kan det egentligen komma ur en liten kropp på knappt 3 kilo? Men det verkar ju fungera bra iaf. Både det som ska in och det som ska ut.

onsdag 11 februari 2009

dag sex -äntligen hemma

Vår älskade lilla son är drygt sex dygn "gammal". Stora killen enligt personalen på BB och visst, det finns ju mindre, men för oss är han så himla liten, om än det största i livet!
Helt ofattbart att komma hem. Med honom. Började gråta innan avfärd från BB för jag hade och fortfarade har svårt att förstå att han är vår, att det här är på riktigt, att vi ska få leva ett liv med den här underbara lilla varelsen. En liten, liten levande minimänniska fick åka hem med oss! Vi är mamma och pappa och har en liten son här hemma att älska och ta hand om!
Förstå det, den som kan.
Jag gör det som sagt inte.

Kärleken är verkligen så enorm. Nästan att den hotar att göra sönder något i hjärtat på mig, men allt förblir intakt.
Och jag bara fortsätter.
Fortsätter att älska.
Mer, mer, mer...

Vi har varit hemma i tre timmar och lika många senapsgula bajsblöjor senare är det lika kul att byta dom. Vi gör det tillsammans. Nästan tjafsar om vem som får torka och sätta på ny. Snart ska fler inhandlas och med all säkerhet bytas!
Life is good!

Kram.

tisdag 10 februari 2009

fem dagar -jag är verkligen en mamma..


...med ett litet levande barn i famnen.
Lycka.

måndag 9 februari 2009

kärlek

Tror alla mina inlägg just nu skulle kunna ha den titeln.
Kärlek.
Så känns det.
Far och son ligger här tätt intill. Liten på stor.
Bilden är ljuvlig, sann och verklig.
Kärlek.
Just så känns det.

Marcus krönika igår--> HÄR

fyra dagar -världens lyckligaste mamma

Hej kära vänner!

En snabbis från BB-sängen eftersom uppkopplingen helt plötsligt och oväntat fungerar. Kul.
Känns som en evighet sen vi hördes av...


Mycket har hänt och livet börjat. Så känns det. Allt innan har varit som en trevlig förrätt, men det är inte förrän nu man börjar äta det riktigt goda, det jag väntat så innerligt på.

Bredvid mig vilar en underbar liten minimänniska. En son. Min. Vår!
Han är precis så vacker som ryktet säger. Liten uppnäsa, rosa plutmun och stora, nyfikna mörka ögon som tittar på mig så jag smälter. Han är det bästa ur Marcus och mig.
Milo Santinos (har ej bestämt vilket som ska bli tilltalsnamnt än) matchvikt är idag 2 760 gram. Han har vänt och är på gång uppåt igen, glupsk som han är och mamma har lyckligtvis mat så det räcker och blir över.
Hela lilla familjen på tre ska hem om någon dag. Det känns skönt även om vistelsen här varit trygg och skön. Massa underbar personal som tar så väl hand om oss.

Nu ska jag äta innan liten kille vill ha mer. Sedan blir det till att vila och kurera 21 cm långa såret på min stackar mörbultade mage.

Tusen tack igen för allt stöd och alla tankar! Ni anar inte vad det betytt.

Kram och så hörs vi en sväng snart igen!

lördag 7 februari 2009

Mamma till Milo Santino Totti Birro

Pappa Marcus som sköter datorn hemifrån helt kort.

Ryktet om att Milo Santino Totti Birro är värlens vackraste son är helt sant.

Mamma Jonna vilar ut på sjukhus och mår bra. Vår son mår också bra.

Jonna vill tacka alla som tänkt på henne och på oss under hela den här resan. Som ju egentligen börjar nu...

Nu ska pappa Marcus sluta skriva här och åka tillbaka till sin lilla familj.

Kram till er alla.
/Marcus

torsdag 5 februari 2009

Rapport från morbror

8.44 i morse födde Jonna en 49 cm lång och 2,915 kg tung pojke och inte vilken pojke som helst, utan världens vackraste enligt säkra källor.
Operationen gick som planerat och alla mår bra. Babyn sover, Jonna surfar på morfin och efter vad jag nyss fick höra försöker Mackan göra i ordning en extra sovplats bredvid mamma och lillkillen.
Imorgon får jag äntligen träffa honom.
Tack för mig leverpastej,

/ Nyblivna morbrorn Aleksi

dag hundrasextiofem -födelsedag!

Snön har målat allt vitt dagen till ära.
Det är vackert ute, stillsamt och ljust mitt i det mörka.
Jag vaknade efter att inte ha sovit, mer än några drömfyllda ögonblick av slummer, vatten och flykt.
Dubbelsuschade mig ren och torr.

Snart åker vi.

Lugn är jag.
Just nu.

Mini kickar och meddelar -färdig!
Snart är min efterlängtade älskling här.
Längtar så.

Ha en bra dag nu där ute. Inne. Borta. Hemma.
Så hörs vi sen.

onsdag 4 februari 2009

tick tack -förberedelser

Har fått tider att hålla mig till nu. Jag vet alltså ungefär på minuten när mitt barn ska födas. Galet, galet...

Magen är i uppror. Inte den Mini är i, där verkar det vara relativt lugn uppladdning på gång, men i den andra, där är det uppror. Känner mig nervös, överlycklig, stressad, orolig, glad och rädd exakt samtidigt. Är med andra ord helt ur balans, men det ska man väl vara också, så här nära inpå det största i livet?!
..................................................................................
Hursom helst börjar det arta sig. Finaste vaggan är bäddad och skötbordet står där det ska stå. Nu ska bara de små plaggen i lådorna också.
Hjälp liksom.
Letar febrilt efter flytvästens visselpipa, men flytvästen finns inte där. Gäller att simma, lugnt och stilla in mot land. Och jag flyter faktiskt, det gör jag. Flyter på bra än så länge.

dag hundrasextiofyra -sista dagen?

Eller? Nej kanske näst sista. Vaknar ju imorgon med även om den dagen aldrig kommer avslutas med mage, men dock i vila.

164 dagar är snart vilade och bara en dag, denna, kvar. Och så en natt. Och så några timmar. Och sen...

Pappa skruvar som bäst på skötbordet. Mamma lagar mat. Marcus jobbar hos sig och kikar med jämna mellanrum in och erbjuder sin hjälp medan jag bara sitter här och är. Hade önskat jag också kunde göra något konkret, som att skruva eller städa, bara för att få tiden att gå och för att ge tankarna en chans att fly för en stund.
Mini har vridit och vänt sig ordentligt sista dygnet och verkar ganska tydligt vara på gång. Det glädjer mig att mitt barn vill ut och äntligen träffa mamma.

Nu ska jag fortsätta rippa låtar som jag lärt mig att en viss handling heter.


Jag måste också få passa på att tacka er alla som läser och kommenterar! Känns otroligt bra att ha erat stöd i det här. Jag blir så stolt och glad över att ha de finaste och mest empatiska läsarna i bloggrymden!
Ett STORT och innerligt tack till er alla!

Puss.

tisdag 3 februari 2009

dan före dan före...

Om någon timme är vi bara dagen före...
Idag tog jag en lång skön dusch med massa lukta-gott och lödder. Jag smorde in magen och Mini med detsamma. Långsamma, varsamma rörelser. Min fina mage, Minimagen.
Det känns onekligen lite vemodigt. Och även om jag redan igår eller för ännu längre sedan egentligen hade kunnat sagt hejdå till smärtan och hejnu till älskade bebis som jag längtar så innerligt efter är det lite trist att lämna det här rultande stadiet. Och min mage... med livet däri. En klassisk äta-kakan-ha-den-kvar situation. Finns ju inget val och jag vet att det bästa av det två (förhoppningsvis) väntar, men ändå.
Fina magen...
Idag hade vi en stund i alla fall. Under varma rinnande vattnet löddrade vi duschkräm och hade oss, blev rena och släta. Jag rakade dessutom benen, så gott det gick ska tilläggas och armhålorna. Filade fotsulorna och klippte tånaglarna. Kletade sedan bodylotion överallt jag kom åt och avslutade med några droppar parfym. Jag började förbereda mig för festen helt enkelt. Den största och viktigaste man kan tänka sig. Den bästa i mitt liv! Vill vara redo, ha mjuka lena fötter och gottluktande hud.
Festen...
På torsdag förmiddag blir det fest. Exakt tid får jag veta imorgon.

Idag har vagnen och vaggan anlänt och ännu mera små kläder. Helt galet otroligt allting. Men härligt ändå. Vi har provkört i lägenheten, livrädda och lyckliga.
Imorgon är det sista dagen att fixa. Och som det ska fixas. Kattklor ska klippas, skötbord monteras, tvättmaskin lagas och MINIdator köpas. En hel del kvar att göra alltså.
Men nu, snart, är det sova och hosta bort det sista slemmet (snälla sen får det vara slut...) som gäller.

Hoppas ni har haft en finfin tisdag och dan före dan före...

Många kramar från mig och finaste magen så läses vi imorgon igen.

dag hundrasextiotre -i övermorgon

Nu håller det på att pressas in i skallen på mig. Väldigt sakta men lika effektivt som en välslipad vass finsk kniv trycks informationen om att i övermorgon (övermorgon?) är det tänkt att jag ska få möta mitt lilla levande barn, in i medvetandet.
Hjälp. Blir ju skitskraj. Vad händer sen? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?
Och nästan genast börjar jag låtsas om nåt annat.
*bingo bingo bingo*

Har precis bokat tid för katternas pedikyr. De ska får sina klor klippta inför det som ska ske i övermorgon (övermorgon?). Alla ska vara så redo som vi bara kan.
I Gävle packar pappa bilen med vagn och vagga. I eftermiddag finns de här. Hos oss.
En vagn och en vagga.
I vårat hem.
I väntan på.
Det är roligt alltihopa, tro inget annat. Att förbereda. Men samtidigt lite läskigt och så abstrakt, overkligt, svårbegripligt.
Vad gör jag? Varför?
På A svarar jag -ingenting, sitter och tittar på.
På B svarar jag -övermorgon, i övermorgon...
*bingo bingo bingo*

Nu ska jag ta en dusch.


Här och här kan ni läsa mer om Marcus stora bloggvinst!

måndag 2 februari 2009

och vinnaren är...

...Marcus så klart! Heja heja heja!!!
Du är värd alla priser i hela världen älsklingen, förutom de jag ska ha. He he.

Läs Marcus fotbollsblogg HÄR!

Nu ska mamma och jag fortsätta äta laxmacka och jordgubbssoppa medan finska korven puttrar i ugnen.

vem vinner?

Marcus är på gala i Stockholm medan mamma och jag bänkar oss nervöst vid skärmen.
Vem tar hem Stora bloggpriset?
Följ spänningen du också på aftonbladets webTV.

ännu lite mera oss

Man kan ju kolla ett klipp från fotograferingen också om man känner att man absolut inte kan få nog :-)
Klicka HÄR!

superduperglad

Det svänger visst väldigt fort. Gäller att hålla i sig.
Kom på att vi i fredags fick två avier som vi helt hade glömt bort, så när jag hittade dom i väskan sprang Marcus lite snabbt iväg och kom sen hem med två stora paket till mig!

Den ena var ett survivalkit från Jämtland, med massor av nödvändiga och fina saker i, som till exempel sötnos-bodyn jag blev helt förälskad i. Stort tack Heléne och Elias!
Känns som att jag har mitt eget lilla babyshower här. Äter morotskaka, skrattar och klämmer på paket. Underbart! Kan inte bli bättre.

Andra paketet var från Yasemin B och tidningen Föräldrar och barn -att vara GRAVID på vars framsida jag och Mackan poserar så fint. Fick flera exemplar samt foton på oss. Och vi är verkligen såååå fina! Blir jättestolt och glad! Lite tårögd faktiskt. Tror Mini kommer vara så stolt h*n med en vacker dag över mamsen och papsen.
Artikeln i tidningen blev riktigt bra, med massa bilder på linslusarna och den finns ute i butik från imorgon. Köp! Oavsett ni är gravida eller inte. Antagligen har ni väl hört om och av mig så det räcker och till och med rinner ut ur öronen vid det här laget, men köp den ändå! Har bläddrat lite lätt och det passar sig så bra att det i detta nummer finns ett planerat snitt special med Sussie och Mattias (tack till er!). Ska snart bädda ner mig och läsa, lära och ladda inför mitt. Perfekt ju!
Roligt också att som kontrast till min något stilla graviditet läsa om cirkusartisten Anna-Carin som i vecka 39 fortfarande hängde upp och ner i linor från taket. Skulle vara kul att om ca 30 år kika in hos våra bebisar (ja eller formally known as) och se om hennes jobbar sittande still bakom ett skrivbord och min som bergsklättrare eller något annat extremt aktivt, he he.
Solen skiner idag och jag kan inte gå ut, men då får jag fixa ett eget sken härinne. Just så blir det. Mini och mamma ska skina och det gör vi redan!
Kram.



dag hundrasextiotvå -gnällspikar

Halvfebrig och eländig idag med, fast tydligt ändå på bättringsvägen. Svettas som en gris just nu så jag hoppas febern snart är ett minne blott.

Eftersom jag vaknade på den sk fel sidan, i fel säng, med alldeles för mycket ont i kroppen är jag på helt fel och extremt smårtjurigt humör denna måndagförmiddag.
Fick sms från babyproffsen att footsacken till babyskyddet (babybarnstolen) vi köpte förra veckan inte finns i samma färg (fast jag blivit lovad det) och att de istället hade beställt en annan till oss, ganska matchande och det smset gjorde mig inte gladare precis. Vill ha exakt matchande! Väldigt löjligt men lika viktigt. Vill ju allt kring Mini ska vara perfekt, är det för mycket begärt kanske? Nu är det ju försent att beställa nytt babyskydd i annan färg för oss, så mitt hopp ligger hos andra "proffs" i landet, men det verkar vara lika kört där.
Bajs.
Sen är tvättmaskinsåbäket trasigt. Igen. Marcus satte på den innan han gick iväg på möte och nu låter den som kriget, men inget händer. Den har varit trasig länge nu och snål-Ståhls skickar hit reparatörer som skruvar lite och sen funkar den ett par tvättar för att go mental igen kort därefter. Ska nog skriva några väl valda ord till dom. Är så trött på den här u-lägenheten. Dyrt och dåligt.
Usch.

Men annars är det bra.
Mamma kommer redan idag och det är kul. Måtte jag inte smitta ner henne bara...
Tre dagar till snitt. Galet galet. Börjar blir nervig. Drömmer om långa sprutor, knivar och slakt.

Nu ska jag äta lite morotskaka från igår och bli snäll och glad igen. Hörs sen.

söndag 1 februari 2009

söndagsfrågor

Maja:
hej finnjonna. jag undrar vad du ska frossa i för gott efter förlossningen?
-Blev faktiskt idag riktigt rejält sugen på sushi. De där bitarna med lax på. Har bara vågat veg under graviditeten. Ska riktigt snart köpa mig en tolva lax att frossa i!

Anonym:
Har du någon gång under din graviditet haft hjälp av insomningstabletter eller sömntabletter. Sover själv dåligt och är i v29.
-Tar numera sen en tid en lergigan varje kväll. Ofarliga för bebis och hjälper att somna, eller åtminstone lugnar lite innan läggdags. Annars vet jag att propavan som mer är riktiga sömntabletter också kan tas. Men personligen gillar jag inte dom alls.
Finns också andra bra (bättre) metoder, CD-böcker, avslappningsskivor, rutiner etc. Men sova måste man så prata med din läkare om inget "naturligt" hjälper.

Vit magnolia:
Känns det inte lite konstigt när ni spenderat så lång tid på vänta och hoppas, och snart byts det till att ni har en bebis?

-Väldigt konstigt. Kan inte riktigt ta in det än så jag kommer nog vara i chock första tiden om nu allt går bra. Vilket det SKA göra.

Mila:
Jag skulle vilja fråga en sak - du skrev mycket om doftljus för ett tag sen, jag undrar om du har något tips på var man köpa doftljus, på ica maxi här i linköping är utbudet rätt så tråkigt.

-Doftljus är super! Köper från Lagerhaus. Gärna värmevarianten. Jasmin och lavendel är mina favvos just nu

Ulrika:
Du inser väl att ungefär 1 miljon människor världen över inte kommer kunna andas ut ordentligt tills vi hör ifrån dig ;-)? Ni måste lova att uppdatera så fort ni bara orkar.

-1 miljon vet jag inte :-) Men ni som läser, hur många eller få, är väldigt viktiga och jag håller på att klura ut ett sätt att komma åt bloggen så fort som möjligt med goda nyheterna på torsdag.

Anonym:
Vad gör jag om jag känner att jag vill skicka en liten present till Mini när H*n kommit??? Har Mini ngn adress??

-Mini bor just nu på Mammasmage 1, i Bästastistan. Sen kommer h*n ha samma adress som vi. En adress som är lätt att klura ut med hjälp av nätet...
Tack för tanken!

Gävlebo:
haha, nämen! DEN lisa? och aleksi? känner du dem? vad roligt och.. jätteotippat! :D

-Ja, jag känner dom! Han är min minsta lillebror. Känner du också dom? :-D

Johanna: (appropå babybox som glömdes att hämtas ut)
Undrar om man får komma och hämta den efter fem månader?

-Det skulle jag tro. Dock kanske det inte är så mycket att ha sen... några nybörjarblöjor, en napp, ett par tvättservetter och så blöjhinken då. Men samtidigt så vill man ju ha den om man varit inställd på det, så åk dit och fråga. Eller ring.

Mette:
En "dum" fråga. Varför har du så ont? Är det som värkar eller?

-Ja, har massor av förvärkar sedan en tid som gör ont. Sen är min kropp rätt söndervärkt av stillasittande/liggande under så lång tid att nästan allt annat från andning till minsta rörelse gör ont. För att inte tala om foglossning, cerklageslitage etc... gnäll gnäll... :-)

Therese:
Vilken underbar mage och vilken snygg tröja *avis*. Får man fråga var du hittat den? (se bild)

-HM. På nätet.

Maggan:
är du född i Finland ,behärskar du finska språket ,om du är uppvuxen i Sverige,hur svårt är det att hålla finskan kvar?
-Jag är född i Sverige. Mitt modersmål, första språket, är dock finska. Gick i finsk klass de första 6 åren vilket hjälpte mycket. Pratar fortfarande bara finska med familjen. Men visst, ibland kan det kännas knaggligt att samtala med släkten om "svårare" saker.

Vilket IKEA åker du till?
-Linköping.

Linda:
...och jag undrar om Mini blir tvåspråkig??

-Ja, gärna trespråkig :-). Språk är bra, en gåva, och kan jag ge mitt barn den gåvan är jag lycklig. Och h*n med.
Att jag varit tvåspråkig har bara varit positivt på alla sätt. Tror att om man som liten lär sig (något som ofta sker automatiskt) fler språk, utvecklar man samtidigt ett "språköra" som gör det lättare för framtida inlärning av allt möjligt.

AnnicaP:
Vad händer om du fortfarande är sjuk på torsdag? Kan de snitta ändå?

-Förkylning är inget hinder för snitt. Min oro är hostan efteråt. Så jag häller i mig varmt nu.

Anna:
kan du inte berätta lite mer detaljerat om planeringen för torsdagen. När åker ni dit osv. Kan du blogga därifrån? Ja, jag förstår att du inte kan det under själva snittet, men...kanske efteråt, instruera pappa Marcus... Ni måste lägga in bilder på underverket, vi kan inte vänta tills ni kommer hem! Har ni kollat så att Marcus får sova över?

-Pappan (Marcus) ska få sova över i mån av plats och jag hoppas på två nätter minst. Vi blir uppringda på onsdagen om tid, men antagligen på förmiddagen.
Får se hur jag kan göra med bloggandet dagarna efter. Har ju förhoppningsvis fullt upp med annat, men skriver gärna en rad eller två däremellan om det går. Har sneglat på minidatorer och har ju ett mobilt, ännu oanvänt, bredband här som väntar på att användas...

Sarah:
...o nu när jag ändå passar på att kommentera kan jag fråga dig hur gammal ( ung? ) du är?
-32 år gammal och ung är jag.


Har ni fler frågor i dagarna, ska jag försöka svara på dessa redan på onsdag denna kommande vecka.
Snart sovdags.
Imorgon är det bara tre små dagar kvar...
Helt otroligt.

Kram och god natt.

medicin







Precis när det blivit dags att sänka febern kom min älskling hem med alternativmedicin som jag måste erkänna gör susen och det direkt!
Hade beställt en take-away latte och nån kaka, men 3 kartoger med överraskningsgott kom verkligen som en härlig överraskning och jag ler mig friskare för varje minut!
Nu måste jag fortsätta provsmaka och kurera mig.
Hörs sen.

dag hundrasextioen -färdigbakad bulle...

...som någon skrev. Och det är just vad jag har i "ugnen" idag!
Av buffarna att döma så vet h*n också att det nu i princip är fritt fram, men ett tag till lilla älsklingen. Ett litet tag till.
Det vi vill Mini ska göra dessa sista fyra dagar är att fetta till sig och fortsätta träna på andningen så den kommer igång som den ska när det blir dags att testa färdigheterna.
Anldningen till att man numera väntar med planerade snitt i de flesta landsting till ca en vecka (runt två förut) innan beräknat datum är just andningen. Man har märkt att "snittbebisar" har svårare att få igång den, eftersom de inte utsätts för den nyttiga stressen resan genom muttan innebär. Samtidigt så är ju allt väldigt kontrollerat med planerade snitt och man blir kvar längre tid på BB så man kan se att allt börjar och fortsätter som det ska.
Jag ska snittas 16 dagar före BF främst för att mitt cerklage sitter så högt uppe så det inte finns plats för Mini att lägga sig ner så som bebisar gärna gör mot slutet utan att slita på bandet. Dessutom ligger moderkakan för och vad jag har förstått så finns risken att den börjar blöda om bebis ändå försöker borra ner sig och det vill vi inte.
Känns väldigt bra att snart få ha älsklingen hos sig, här på utsidan. Tryggare på något vis. Eftersom min erfarenhet av kroppen lämnar en del övrigt att önska så är inte förstroende till den helt på topp. Visst kommer oron hänga sig kvar, men på ett annat lite mer kontrollerat sätt.

Jag är fortsatt sjuk idag men ändå relativt pigg just nu. Hostan är jobbig, framförallt för stackars mage, men ilgult slem börjar leta sig upp och det borde väl tyda på någon typ av slut på det hela? Febern ligger dock tacksamt och kletar i lakanet och kudden efter alvedonintaget i morse. Fantastiskt att det faktiskt fukar så. Två alvedon och kroppen börjar svettas ut eländet. Egentligen är ju febern bara bra, och till viss del min kompis som slåss mot bakterier och ev. infektioner som attackerar. Men ibland får man väga det ena mot det andra och just nu orkar inte min kropp med febern någon längre stund, så kudden får den.

Jag anar solen sticka fram ett envist sken bakom hustaken. Härligt.

Hoppas ni får en bra dag och kan njuta av det eventuella skenet och söndagens lugn.

magshow




Fina magen i vecka 36+6. Bäraren är som synes inte den piggaste fisken i vattnet, men glad ändå.
Många tårar har dock fällts under dagen, det ska villigt erkännas. Har varit sååå förgrymmat eländig och orolig ut i tåspetsarna emellanåt fastän allt jag läst säger att feber och hosta inte ska vara farligt för bebis. Men när det där jobbiga ifallet kryper in, kryper logiken ut och jag grips av ren panik, vilken i kombination med feber och elände blir allt annat än skoj.
Just nu går jag på värkisar så det känns rätt ok. Ska ner i bingen igen och svettas ut de sista dropparna och hoppas sen få sova. För såklart har det inte gått under dagen.
Imorgon är det v 37+0 och Mini räknas som fullgången! Så ofattbart underbart och nästan helt osannolikt.
Men faktiskt så sant.
Min bebis i magen är färdig imorgon!
God natt.