onsdag 18 februari 2009

tretton dagar -kär och galen

Idag hade vi en liten badstund med mormor, Milo Santinos första, som till en början inte alls var så uppskattad. Desto roligare var det att få komma upp och värma sig i sköna badlakanet efteråt.
Det är så fantastiskt stort att få följa en liten älsklings alla första-gångs-grejer och just nu är det många sådana. Hela tiden händer nytt. Han är ju så ny, vår lille man.

Igår var ju BVC-sköterskan här och vägde vår son. 2 900 gram pekade vågen på. Ungefär som födelsevikten alltså, vilket hon verkade vara väldigt nöjd med och vi likaså även om jag stundvis trott att han redan börjat sin vandring mot 4 kilo med tanke på hur mycket mat han äter/dricker. Men då kommer ju en hel del ut också, inte att förglömma, så två och nio känns väldigt bra! Han var så snäll och fin. Tyckte hon med. Perfekt. Lite partisk är jag allt, men vad ska jag göra, vår gosse är ju det, helt perfekt. Vackrast och trots det bara vackrare för var dag!

I eftermiddags, post-badning, blev jag ivägschasad ut på promenad. För att köpa en babyborste. Milos Santinos lilla mörka hårburr hade blivit burrigare ändå och så kan man ju inte ha det enligt mormor, så jag fick snällt gå iväg. På väldigt stela ben och fötter vankade jag gata upp och gata ner på babyborstjakt. Utan resultat. Babyborstar finns tydligen ingenstans i stan.
Eller?
Frisk luft och lite motion är ju i och för sig inte fy skam och det åtminstone fick jag ju i mig, vilket väl egentligen var målet med utflykten och det är ju bra att passa på när jag har en trygg "barnvakt" här hemma.
Men vad jobbigt det är att ! Alltså gå-gå, när man ska göra det mer än några meter. Herregud så tung jag blivit och benen i samma takt fullständigt förslappade. Höll på att snubbla på gatstenar och osynliga kanter överallt för jag glömde bort (orkade inte) att lyfta fötterna i den takt det behövdes. Det blir onekligen ett spännande projekt att gnissla igång maskineriet nu under våren när jag på riktigt får och kan börja göra det.
När jag fick sms att bebis vaknat vände jag leende på de ömma klackarna och började speedhasa mig hem till mitt barn som ville ha mat. Åh, vad ljuvlig han var! Är! Helt sanslöst vad man kan längta efter och sakna sitt barn på bara en liten timme. Min älskling. Kan inte pussa på honom nog. Han är så verklig. Levande. Varm och fin. Det är en liten men stor och helt ny ask i hjärtat som öppnats och ut strömmar en helt enorm och aldrig sinande ström av kärlek för honom, mitt älskade barn.
Som jag älskar honom!
Kärlek!
Sådan otrolig kärlek jag just nu konstant känner. Har som ett tjockt lager av den skönaste bomullen runt hela mig som värmer och smeker, medans jag, däri, bara ler och myser.
Jag är inte en poet, ej heller författare så jag vet inte riktigt hur i ord uttrycka det otroliga och fullständigt galet underbara som i och runt mig känns och finns, vilket visserligen inte är så viktigt heller. Jag känner, det räcker och jag visar honom, det är nog.

Ja.
Ni fattar.

Nu ska jag hinna handla nåt nytt på nätet att ha på mig (inget passar) innan guldet vaknar igen.

Kram!

44 kommentarer:

Anonym sa...

Nog är du både poet och författare!!!!
(Speedhasa!!!! Hehe!!)
Ah, denna kärlek som man aldrig vänjer sig vid, den växer sig större o större. Ibland tror jag att jag inte klarar mer, då kärlek och oro går hand i hand. Då sköljer en ny jättevåg med kärlek över en igen!!! Lycklig dyker jag i!
Jag vill iallafall läsa mer o mer av vad du skriver!!! Linda

Jessica och Isola sa...

Isolas borste är från Maxi, vanlig Esska! :)

Anonym sa...

Det där med att känna sig stel och konstig i kroppen känner nog alla som fött barn igen. Det är så mycket som förändras under graviditeten, ligament som töjs, bäcken som luckras upp och så vidare. Efter varje barn har jag gått som en anka (och det har inte berott på stygn i underlivet).
Du har ju dessutom legat stilla i ett halvår. Ta det JÄTTEFÖRSIKTIGT tycker jag, så här i början. Tids nog är du en sprinter igen! :-)

Anonym sa...

Hej Jonna . Tycker att du ska sluta att räkna dagarna nu, det är lite olycksbådande faktiskt.Allt gick ju bra ,och lev ett normalt liv nu. Mvh Heidi.

Ann-Katrin sa...

Hur tar katterna det? Nyfikna? Reserverade? Skrämda? Avundsjuka? Bevakande?

Mill sa...

Babyland vid Bauhaus har mjuka fina borstar i gethår för ca 80 kr...

bloggberta.blogg.se sa...

Vill bara gratulera till sonen. Jag, helt okänd för er men dock en änglamamma till Kevin såg din man på TV för några månader sedan. Han var med i TV 4 morgonprogram och han var så förvånad att så många brydde sig om er graviditet. Han sade också något om att det ni vågade bli försöka igen var "kanske lite knäppt" eller liknande (kommer inte riktigt ihåg. Själv förlorade jag Kevin 9 dagar gammal, jag var då 42 år (har två vuxna barn också med samma far) 44 år gammal blev jag mor till Victor, i dag 11 år gammal. Jag är så glad för er skull. Vågar man, kan man faktiskt vinna.

Anonym sa...

Oj, vad du är ute och far;-) Du är tuff du, jag tordes inte lämna min förstfödde en sekund från det han föddes tills han var flera månader. Inte ens till min egen trygga mamma, usch så hemsk jag var. Jag är fortfarande världens sjåpigaste morsa fast grabbarna är sex och åtta år:-) Du verkar ju helcool, vad skönt det måste vara!

Annelie sa...

2900. Sån liten plutt har min dotter aldrig varit utanför magen :-)

Mari sa...

Det är ju så att när man får barn så upptäcks en kärlek man inte visste fanns. En djupare och starkare kärlek man aldrig känt! Och helt kravlöst oxå...helt underbart!! Blir så rörd när jag läser dina ord, det är så fint och så likt det jag själv känner för min dotter!!! Kram på er!

Katarina sa...

Precis så där känner man!!! Visst är det underbart! Sitter med min lilla dotter på brösten och sniffar bäbis nu! Stora tjejen, 2 år sover sött.
Kram

Åsa Andersson sa...

Ja, jag förstår dej så väl! Blir varm i hela hjärtat när jag läser dina inlägg. Du skriver väldigt fint, fortsätt så! Hälsa din man att han också skriver alldeles fantastiskt! Som en värme-boost rakt in i hjärtat... Stor kram till er alla!

Mette sa...

Visst kan du skriva och beskriva, så man riktigt känner hur stor kärlek du har till din son,En riktig lejoninna,tycker jag mig känna här.Bra att du motionerar så du kan gå promenad med sonen och ha på dig de fina blå skorna när våren kommer.
Kram Mette

Anonym sa...

Jag tycker det är ok att du skriver från hjärtat istället för att försöka få till nåt krystat "poetiskt" som Marcus, gud vad jag blir full i skratt ibland när jag läser hans snirkliga försök till metaforer (senast om bark som lossnar hahaha). Bättre med dej som inte försöker! Lycka till med att lyfta fötterna!

Anonym sa...

hårborste finns på Apoteket!
trasselelin

Maria sa...

Det går inte med ord beskriva hur mycket ens barn betyder för en. Jag förstår dig precis! Man bara smälter om och om igen!

stina sa...

hej och grattis!

sa de inte till er på bb att på dag 3 och dag 10 (ca) så är det grejer som händer i barnets tarmar? det är en del av att kroppen lär sig fungera ordentligt. helt normalt ju, jag upplevde samma sak. man blir så störd på folk som ska tycka och tänka hela tiden, ville bara säga (flera dagar för sent dock) att det var inget farligt, de har ont i magen i början. inte så konstigt egentligen... :)

all lycka, stina

Åse Ohlsson sa...

Hej Jonna !!

Du är verkligen underbar i ditt berättande man både ser , luktar o känner om det gäller kakor mat eller er kärlek till lillgubben , UNDERBART . Jo du är verkligen en POET o FÖRFATTARE som förmedlar såå fina tankar o känslor SÅ DE SÅ .
Ja man älskar dom så man blir uppslukad av de små liven .

Varma Kramizar från ÅSE

Anonym sa...

Apoteket, kan det finnas babyborstar där måntro?

Anonym sa...

Här kan man köpa babyborste: www.barniallt.se
Hade hoppats kunna tala om vart i stan du kan hitta det, men kommer inte på något ställe utom Babyproffsen(heter de så?) ute på Ingelsta.
Men vid det här laget har du kanske redan fått en hel drös babyborstar i din brevlåda...?*ler*

Det är så vackert allt du skriver och tro mig, du förmedlar kärleken till din son alldeles utmärkt trots att du inte är författare eller poet...!:)
kram/Mia

Emelie ♥ sa...

Hittade du någonting på internet då? :-) Något fint att ha på dig?
Föressten.. har ni bestämt om sonen ska heta Milo eller Santino än? :-)

Kram Emelie

Anna-K sa...

O, vad ni verkar ha det underbart lilla killen o du, men glöm inte "lille" Marcus! Må så gott alla!

Anonym sa...

Hälsa Marcus att det var jättebra att han sa ifrån mot rasismen i Lennart Ekdahl ikväll! Har letat mailadress men hittar inte. men, det är ju inte bara invandrarkillar som sagt hora etc till svenska tjejer, det är ju en rasistisk vandringsmyt.

Anna sa...

Jag har följt din blogg väldigt länge nu. Tycker du skriver helt fantastiskt fint.
Men de senaste två veckorna, sedan Milo Santino tittat ut, så har jag varje dag nästan hoppats på att INTE hitta några nya blogginlägg ifrån dig här på sidan. Hoppats på att du faktiskt kan koppla bort datorn för ett tag och vara i din bäbisbubbla och nyblivenmammabubbla. Det hade gjort mig så glad! Även om jag har älskat att läsa din blogg.

Sen tycker jag nästan att det är dags att sluta räkna dagar för din del. Försök slappna av helt och hållet. Skit i vilken dag det är eller hur många dagar som har gått. Eran kärlek är hos er nu.
Återgå till det verkliga livet .. och skriv något här, någon gång ibland. Så som du gjorde tidigare .. innan du blev liggandes.
.. men framför allt, sluta räkna dagarna.

Carina sa...

Hej Jonna (och Marcus)

Först vill jag säga: Grattis till er underbara son!! Jag är så otroligt glad för er skull.

Jag har bara följt din blogg en dryg månad, men jag har blivit så berörd av din och Marcus kamp för att få ett levande barn. Och tänk att nu sitter ni där med högsta vinsten. Det är så underbart!
Jag är själv mamma till två fantastika ungar, en son på fem och en dotter som just idag blir 16 månader. Kärleken är så stark att man nästan slutar andas ibland, och med kärleken föds också oron.

Jag minns så väl hur jag gick i korridoren på BB med min tre dagar gamla son på axeln, han grät och jag grät för att amningen inte funkade. Det kändes som att jorden höll på att gå under för att jag inte kunde ge mitt älskade barn mat. Man är så skör och rädd som nybliven mamma, det känns verkligen som om allt har stannat till och inget kommer bli som förr igen. Men så ska det ju vara.

Jag minns också när min dotter föddes, och hur mitt hjärta nästan sprängdes av kärlek. Dubbel kärlek, för samtidigt som jag grät lyckotårar över min vackra, fantastika flicka så längtade jag vansinnigt efter min fina lilla kille som var hemma med mormor. Jag som var så orolig över hur jag skulle kunna älska ett barn till lika mycket som jag älskade min förstfödda. Det är enkelt, hjärtat har hur mycket rum som helst för kärlek till sina barn!

Åh,vilken underbar tid ni har framför er nu! Sniffa bebis är nog det mest ljuvliga som finns i denna värld
Jag brukar säga att jag har aldrig gråtit så mycket som sedan jag fick barn, men jag har heller aldrig skrattat så mycket heller. Livet blir liksom så fullt av ytterligheter. Livet blir sant och verkligt när barnen finns här.

Många kramar från Carina

Åza sa...

Hej Jonna!
Hittade din blogg i kväll. Ville bara gratulera till din lilla kille. Har tänkt på dej fantastiskt mkt under din resa, men har saknat ord för att uttycka hur berörd jag varit av ditt öde. Speciellt eftersom jag själv "spottat ut" tre bäbisar i snabb följd. Jag som aldrig skulle bli gravid, och om jag någonsin skulle bli det så var jag dömd till ständiga missfall. Men nu gläds jag över att du äntligen har skitont i bröstvårtorna, lider av tröstlös trötthet och fått den allra största och bästa av gåvor. Det finns inget negativt med barn. Ha det så bra och lycka till. Din kille har dragit en vinstlott när han fick dej som mamma.
Många kramar Vildblommor Åza

monica wirebratt sa...

Jag storgrät när jag läste era bloggar idag! Så mycket känslor på en och samma gång!
Tack för att vi får dela er glädje, känner riktigt i näsan hur gott han luktar i håret, Santino

Johanna sa...

Poet eller författare eller inte spelar ingen roll!

Har inte er mataffär babyborstar?

Vi firar vår sons tvåårsdag idag, och allt blir bara bättre och bättre!

Kram!

Anonym sa...

Härligt att vikten går uppåt,kommer ihåg när mitt första barn föddes(snart 40 år sedan)så bajsade hon så mycket så det tog tid innan vikten gick upp.
Fortsätt njut och sniffa på honom,doften av bebis är så ljuvlig.

Floria sa...

Poet eller författare är bara en titel, känslorna sprutar ur dina ord, så jag förstår precis - tror jag - hur du menar. Det känns som om du är ärlig i vad du skriver, och det gör att din blogg är så härlig att läsa.

Anonym sa...

Först vill jag tacka för att ni så generöst delar med er av "hela" ert liv. Det är underbart att få varit med på ett hörn under er resa.

Sedan vill jag berätta mitt första "bada-barn-minne":

När min dotter, född strax före julafton 2005, skulle få sitt första bad på var hon 6 dagar och det var julafton. Vi hade sett fram emot att se hennes glädje, så vi hällde upp vattnet med omsorg å doppade försiktigt ned henne. Åh, som hon skrek! Hon slutade inte förrän vi tog upp henne. I efterhand trillade 10-öringen ner att vattnet kanske varit för kallt, så vi tog tempen på det (med den vanliga stjärt-digital-termometern) och det visade sig att det stackars barnet fått bada i 34-gradigt vatten. Inte konstigt att hon skrek. Nästa gång mätte vi före och oj, vad hon älskade det.

Lycka till med badet nästa gång!

Må gott,

// A

ps. Vill tipsa om babysim, vi började när vår dotter var lite drygt 3 månader och hon tok-älskade det

emmy sa...

jag fascineras av dig! Att du vågar dig iväg och lämna bebisen. Vilket ju självklart verkligen verkligen inte är nån fara med barnvakt och när han sover. Men ändå. Starkt! Mina vänner som har fått barn lämnade dem inte en halvtimme ens innan typ 9 månader! Galet iofs...

Therese sa...

Jag tror att leksaksaffären (Brio-butiken) i Linden brevid Skopunkten har babyborstar. De har i allafall badtermometrar, nappar och lite andra babyskötsel grejer. Njut av av babydoften och snufsa på Lilleman så mycket ni kan nu för han kommer bli stor fort och babydoften försvinner, den mest underbara lukt som finns.
Kram
Therese

Madeleine sa...

Hejsan,

Kan inte undgå att bli helt rörd av dina vackra kärleksord till er lilla pojke :) Är otroligt glad för er skull, och för varje ord jag läser som du skriver längtar jag bara mer och mer efter vår lilla bebiskille som kommer om cirka en månad. Ha en bra dag :) Varma kramar /Madde

Anonym sa...

ååå det där med en ny ask i hjärtat som har öppnat sig och sprider ut sin kärlek...det var perfekt beskrivet. EXAKT så känns det. jag ska snart få ett andra barn och undrar jättemycket om det kommer öppna sig en helt ny ask i hjärtat...är det möjligt?
njut av all underbar kärlek, att känna kärleken till sitt barn måste vara själva livet! fantastiskt att du också får uppleva det nu!

Anonym sa...

håller med anonym-sluta räkna nu och lev istället!!!!

Anonym sa...

Åh, vad härligt, jag blir så avundsjuk, men jag unnar dig all denna lycka. Förhoppningsvis får jag uppleva samma sak om 17 veckor.

Men... jag läste Marcus blogg och han verkade ha bestämt sig för Santino. Kan man tro att det är du som håller på Milo, alltså?

/Hanna

Anonym sa...

Äh, det är väl det som är cool med bloggande, att vem som helst som vill höras kan göra det utan att vara vara nån större poet, författare eller journalist. Och folk intresserar sig ju helt klart för ickeproffs-skrivares skrivande! Om inte mer?

Mila sa...

Så kul det är att få fortsätta följa din och din familjs resa! Tack för att du bloggar om smått och stort och smått som är stort!

Anonym sa...

hej.
tror du skulle gilla min favorit blogg.
metrobloggen.se/falkman
han skriver bra och får mig alltid på bra humör.
dessutom e han snygg

AnnelieH sa...

Ja, jag förstår precis. Jag ler igenkänande och jag älskar varje ord du skriver//AnnelieH

Clara sa...

på Body Shop finns underbara baby-hårborstar samt andra babyprodukter som är snällla mot bäbishud och miljö.

Anonym sa...

Minns när jag badade min förste...han gillade det INTE...varför??? Mamma hade snålat på värmen litegrann. Var så rädd att det skulle vara för varmt! (så kan det gå=))

Marie sa...

Ser att fler kommenterat just detta men jag måste oxå.

Du skriver att du inte är varken poet eller författare. Men jag tror inte NÅGON fått mej att känna/förstå en känsla genom text som du (och för den delen Marcus) gör. Man kan känna känslan ni har angående Milo Santino OCH Dante och Liten. Man kan inte förstå den smärta ni gått igenom men man får en glimt av den, man ser er smärta genom raderna.

Glädjen och kärleken ser man både på och mellan raderna. Tack för att ni delar med er av det fina!