torsdag 12 februari 2009

saknad

Fånigt är det. Men när jag ser bilderna på vår fina mage sticker det till i hjärtat. Saknar den. Inte så mycket som jag längtat efter den lille personen som tittade ut därifrån, men ändå.
Kan inte fatta att de här bilderna från dagen innan (v 37+3) bara är en dryg vecka gamla. Känns som en evighet sen.
Min mage.
Det var så intensivt allting. Från första början. Från spray och sprutor till äggplock och återföring. Och sen satt han där. Fast i mig. Länge. All rädsla, smärta och oro hela tiden att det skull ta slut för tidigt.
Men samtidigt -sådan glädje. Att äntligen få vara gravid och bära ett litet liv som faktiskt kanske, kanske skulle få stanna och levande till mig komma.
Och nu är han här! Han är ju faktiskt det. Sover i sin vagga.
Andas.
Lever.
Men magen är borta.
Fina magen.
Lite sorgligt är det mitt i alla hormoner.
Hur mycket jag än längtat och haft mig efter livet däri och älskat densamma så saknar jag vår tid, när vi så tätt hängde ihop. När han följde med vart jag än hasade. Kan inte förstå att det är den där lilla underbara varelsen i vaggan som en gång bodde där, i enrummaren och buffade trygghet i min onda kropp.
Nu buffar han på utsidan.
Samma trygghet mitt i en annan oro.


Mamma älskar dig så mycket min Mini!

48 kommentarer:

Abbes pappa sa...

Åh Jonna. Ni skildrar detta så fint. Både du och Marcus. Eftersom han inte har kvar kommentarsfunktionen på sin blogg (jag förstår honom) så får han helt enkelt slicka i sig av dina kommentarer. Ni är bara bäst.

Varje dag den senaste tiden har jag läst inlägg på din och på Marcus blogg som jag önskar att jag skrivit själv.

Nu är livet rättvist du.

Kramar till alla tre.

Finnpajsaren sa...

Underbar magen, men jag gillar t-shirten bäst. ;-) Jag kan verkligen förstå vad du menar med detta inlägg. Jag kände likadant. Men ett stort grattis till er från mig. Jag läser även Markus vackra ord på hans blogg. Ha det fint nu!

Åsa sa...

Hej Jonna,

Vad underbart att ni kommit hem och att allt är bra med er!

Visst är det en konstig känsla det där med att magen försvinner... Jag kände det samma båda gångerna... Samtidigt som man är sååååå otroligt lycklig och glad över sin bebis så saknar man magen... :o) Jag kan känna ett sting av avundsjuka när jag ser kvinnor med stor bebismage idag även om jag känner just nu att jag har varit gravid så det räcker och blir över... Lustigt värre! Jag läste Marcus blogg att han hade visat Milo Santino runt i ert hem... Så mysigt! Njut till 1000 av er lille son för som alla så "klyshigt" säger går tiden såååå fort... Min lilla "bebis" är redan 8 månader och har börjat klappa händerna, göra grisljud och vinka... Alla åldrar har sin charm men bebistiden är ju något alldeles speciellt...

/// Åsa

Cattis sa...

Känner verkligen igen mig! Åhh vad jag saknade min mage första tiden trots smärtor och annat. Kunde gråta över det, men det går över med tiden. Tröstar mig med att jag förhoppningsvis kommer att få uppleva det igen :-)

Kramar och grattis till 1 vecka!

Nettan sa...

Åh vad jag känner igen känslorna du skriver om. Saknade efter magen men ändå inte. Svårt att förstå att det lilla livet faktiskt har legat i den stora magen. Trevlig helg:-). Ja och grattis till veckan naturligtvis:-)

Sara sa...

Det var en rejäl badboll du hade där mot slutet :) Fint! Jag undrar sååå hur det är med dig nu efter förlossningen, hur känns det i kroppen? Och så skulle man ju vilja se en liten bild på lilla underverket också.

Anonym sa...

Jonna, du är ser verkligen übergravid ut, man tror nästan att de ska säga plopp mitt framför ögonen :)

Vem vet, snart kanske du är där igen med mini-i-mage.

Jo, som jag skrev i ett tidigare inlägg, lite som dan-innan-julafton, precis när man börjar kunna njuta är de nästan över och helt plötsligt skulle man vilja stanna den tid man innan bara önskade skulle gå.

Kraaam
My

♥ ♥ ♥ bambi ♥ ♥ ♥ sa...

Jag känner igen det där! Det var så tomt utan magen i början. Men nu saknar jag den inte alls! Men man var ju ganska van efter några månader med den!

Ta hand om lilla familjen :)

Anonym sa...

Jag vet att ni säkert hört de tusen gånger..men jag säger det igen - ett stort grattis till er lilla bebis.
Du skriver om saknaden av den stora magen, men jag undrar hur du mår rent kroppsligt nu? Är värken borta, hur stel är du efter varit så begränsad i dina rörelser den senaste tiden?
kramar
Ingela

Anna sa...

Jag har själv aldrig varit gravid, så som det är nu kan jag inte till 100% förstå känslan helt och hållet. Men samtidigt så kan jag ändå tänka mig. När man är gravid, så bär man ju på sitt barn hela tiden inom sig. Barnet är så nära det går att komma en del av en själv, och varenda rörelse känner man. Den närheten med sitt barn måste vara helt underbar. Och att få ha en sådan fantastisk mage med sin bebis inuti, bara det måste vara helt magiskt. Så att tomheten och saknaden kan komma efteråt, är nog inte alls konstigt. Och du hade ju verkligen all tid i världen för att "vara med" din mage, med tanke på att du låg hemma .. och din dagliga syssla var i princip att vara gravid. :)

Men nu är lilla Mini ute och Mini har fått ett namn. Nästan så att han skulle heta Milo Santino Mini Totti Birro. ;)

Birgitta sa...

Jonna! Njut, njut!
Vad härligt. förstår att du saknar magen, som du kollat så ofta, och som var så vacker!
Snusa på sonen för oss!
Ha det så gott alla tre!
Kramar
Birgitta å Herr Nyfiken

Veronica sa...

Visst är det underbart att vara gravid? och underbart efteråt med med amningen som är så rogivande.. kontakten man får med sitt barn..
Det är SÅ skönt att allt har gått bra, och är så nyfiken på hur Milo ser ut. (kan inte rå för det):-)
kramar till er tre från en annan Mamma...

Anna sa...

är så glad glad glad för eran skull, din mage var verkligen vacker, men er son är nog vackrare :) har väntat på att du skulle komma hem o börja blogga för att våga skriva grattis. förlorade ett litet barn ganska tidigt, vecka 8, o fick ingen tröst av exet så jag vet bara hur det är att förlora ett barn helt själv, är glad att ni 2 har varandra, eller nu är ni ju 3 ! massa grattis o fortsatt lycka till, ser fram emot att läsa hur det går i fortsättningen. du ger mig hopp inför framtiden. kramar från uppsala

Stina (med Svea i magen) sa...

Ja, tänk att bära på ett underverk så länge och sen rätt som det är så är underverket inte kvar där inne. Jag har redan börjat oja mej om detta, kommer sakna magen massor, även fast den är lite stönig och i vägen ibland. Är ju så underbart att känna och se en fot som kickar där inne. Men som sagt, underverket kommer ju ut, och det längtar jag hur mycket som helst efter!!

Ni måste ha det så fantastiskt nu!! Tänk att det är verklighet!! Ofattbar känsla!
Om 6 veckor kanske jag med får uppleva dessa känslor :)
Blir glad om jag slipper ha en massa jobbiga värkar innan dess...

Kram på er!

Full bokhylla sa...

Jag som själv har en växande mage funderar lite på hur din mage ser ut nu.. hur känns det att den är tom liksom? Du behöver inte svara om du tycker det är privat, men jag är nyfiken av rent själviska skäl!

Och återigen, Grattis Grattis Grattis till lilla Milo Santino!

malin sa...

Det är en så total förvirring, så många känslor och oro precis när bebisen kommit. Ibland undrar man vad man gett sig in i. Efter vårt första barn längtade jag tillbaka till BB - där var det ordning och reda och folk sa åt mig vad jag skulle göra. När man kom hem var det bara vi. Men efter några dagar längtar man inte efter magen längre. :D Grattis till det bästa i livet!

Helena sa...

Jag kan fortfarande sakna "mina magar" ibland, särskilt som jag aldrig har fått vara gravid "färdigt".

Men samtidigt minns jag hur magiskt det känts att plötsligt kunna röra sig fritt efter att i många långa månader varit så rädd att sätta igång förlossningen för tidigt. Har aldrig känt mig så lätt (fast jag nog egentligen fortfarande var ganska tung! ;-) Men då hade jag ju inte haft några snittärr att tänka på.

Anonym sa...

Ja tänk att man kan sakna en mage o att bära dem under sitt hjärta samtidigt som man vill ha dem här ute.

Anonym sa...

Tycker att du skall ta och ändra din presentationstext. Nu finns ju ett barn där!

Anonym sa...

Jag kan också sakna min magen fast det är över 2 år sedan våran son kom till oss. Förstår precis hur du känner det.....
Njut nu av Milo och ha det toppen!

Många kramar Kicki från Norrköping

Anonym sa...

Är så glad för er skull!!
Har själv 3 barn efter bara 3 försök så det är naturligtvis omöjligt att förstå vad ni och Teresa"imammasmage" har gått igenom. Men oron att något skulle gå fel levde jag med också, man kan ju aldrig räkna med att allt ska går bra.
Lycka till nu på eran underbara resa som föräldrar!!
Stora kramar Tess W

Hillbergskan sa...

Mmm, magen saknar man i början, hur konstigt det än låter. Gjorde jag fast jag gick upp TRETTIO kilo;)
Hoppas allt är bra med er och att er lille "Guldklimp" är snäll med sina föräldrar. Ha nu en skön och mysig helg. Sköt om er!
Kramen

Anonym sa...

Först; GRATTIS till Ert underverk! Det ska bli kul att följa er på den underbara resa som det innebär att bli föräldrar.

Sen; Vilken underbar mage du hade! Förstår att du saknar den men samtidigt måste det vara skönt att få tillbaka sin egen kropp, menar du har ju vilat så länge nu att du måste vara trött på rullstolsåkning och sängläge? ;) (Eller kanske inte; beror på om lillen sover eller inte. Du rentav kanske längtar tillbaka...haha...)

Ha en helt underbar Alla Hjärtansdag i morgon med dina älsklingar!

Kram! // FinnTitti

Full bokhylla sa...

Kolla den här magen:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4398626.ab

Ganska lagom tjej sa...

Vilken go mage du hade! Men en goding som låg i den också! Förstår hur du känner, jag kände likadant, det var en slags tomhet att inte bära på det lilla livet i magen.
Jag har skickat ett mail till dig som du får läsa.
Ta hand om varandra!

mini sa...

ok...för det första, ett mycket vackert namn ni hade på eran lilla när han låg i magen :) för det andra din t-shirt, vackrare finns inte :) så med andra ord, jag heter mini och jag är också från finland! kram till dig!

Eva sa...

Förstår precis vad du känner, kände detsamma själv efter jag fött vår dotter.
Kom bara ihåg detta: första tiden (typ första året) är fyllt av en massa konstiga hormoner som ger en massa konstiga känslor, det kan vara skönt att tänka på när man tror att man blivit galen.
Är så GLAD för er skull, att ni äntligen fått er lilla pojke och att allt gått bra. Kram!

Anonym sa...

Grattis! Jag är så glad för Er skull. Jag tänkte lämna Er här, ni är i land, ni vann kriget! Min ängel kom till ro när lillasyster föddes, hennes död var inte förgäves, hennes död var förutsättningen för lillasysters liv. Jag älskar min ängel för att hon valde bort sig själv för lillasyster. Konstigt men känns sant och inte alls orättvist, meningen liksom. Njut av livet med Era tre fina barn. Kram

Petra sa...

Känner igen saknaden av magen. Min lilla kille är 1 månad idag och hur mysigt det än är att han är här nu så kan jag ibland sakna det härliga med att vara gravid. Man kände sig så speciell..så vacker.

Nu går man runt i myskläder och luktar spya och bröstmjölk hela dagarna. Inte riktigt samma sak ;)

Anonym sa...

Finafina bilder...rama in och se dem varje dag!!!! Hur känns det med foglossning och "liggsår"?? En vis gammal barnmorska jag hade sa att "Linda nu måste du se om ditt hus". Så sant efter allt som kroppen har fått stå ut med!
Verkligen ta hand om dej och ge kraft och omvårdnad åt din kropp! Sov, skratta (och så alla tårar som alltid), njuuuut!, och låta kroppen få återhämta sig! Vitaminer och vårsol!!! Linda

Kristina sa...

Du hade en rejäl fin mage....och så är det, man saknar magen, fast man har fått sin prins/prinsessa! Känner igen det så väl, fast det är längesedan för mig. Har fyra barn mellan 24 och 34, och väntar om två månader mitt fjärde barnbarn. En helt annan fantastisk känsla!

SkåneAnna sa...

Å sådär kan jag känna ibland fortfarande, att jag saknar själva magen och det faktum att man inte var ensam nånsin på 9 månader - på ett helt annat sätt än man annars har "sällskap" så hade man det då, klart du har separationsångest när den fina varelsen som bodde innuti dig nu har kommit ut på utsidan.
Vemod och lycka liksom.

Som sagt, kan känna den där mage-längtan jag med, och min yngsta är 3 år nu... :)

Sabina sa...

Så är det.. Tror att de flesta saknar magen och den alldeles spec kontakt man får med lilla livet som tillfälligt är bosatt där i! Är ju så sjukt stort när man börjar tänka efter.. En individ som tar sin form alldeles under ens hjärta! Ett mirakel.

Tankar o Kramar

Fia sa...

Vi är så otroligt glada för er skull! Önskar er all lycka med er lille pojk!

Åse Ohlsson sa...

Hej Jonna !!

Undrar hur du mår nu ? Rygg ,höfter ja allt som bråkade innan att såret gör ont är ju inte så konstigt men var rädd om dej.
Sen måste jag inflika att jag tycker du absolut inte MÅSTE sitta o lägga in alla meddelande vi skrivit till er det kan ju isåfall vara till senare när du mår bra o har tid .

En fin helg önskar jag er. ÅSE

Anonym sa...

Förstår den känslan. Visst saknar man magen trots det onda,tunga jobbiga på slutet.Det är ju bara en del av resan och du klarade ju den så galant trots dina begränsningar till liggande. Din mage var ju alldeles underbar, så visst blev det tomt sådär plopp! Nu har du ju dock ert mirakel på utsidan och det är ju ren kärlek att inte bara kunna känna utan faktiskt se och förundras och som du skriver lära känna ett nytt liv! Sen får man förundras,oroas och njuta av sina barn resten av livet förhoppningsvis...De är verkligen livets gåva!
Kramar till er alla tre bland bajsblöjor,bröstmjölk och lycka
Linn

anna sa...

Inte konstig. Normal. Jag saknade min mage skitmkt. Kände inte att jag hann att säga hej då till den.

crrly sa...

Jag får tårar i ögonen och minns precis hur det var, jag kastas tillbaka drygt ett och ett halvt år tillbaka i tiden, då vi, inte heller utan problem, äntligen hade fått vår mini-crrly. Ljuvligt. Lite bitterljuvt med fina magen, ja, det kommer jag också ihåg!

GRATTIS till dig och M, hoppas att ni mår jättebra allihopa.

Ebba sa...

Förstår att du saknar megen, men kolla in denna; http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4398626.ab.

Ebba sa...

Förstår att du saknar megen, men kolla in denna; http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4398626.ab.
Tror nog hon är rätt glad och nöjd med att inte ha sin kvar!

Terese P sa...

Hej Jonna!

Måste fråga dig om hur det känns att (äntligen) kunna vara upp och gå på benen och slippa viloläget. Tycker det är fantastiskt att du saknar graviditeten med tanke på alla påfrestningar du fick gå igenom!
Världen största grattis till er pojke, jag tycker Milo Santino är så sött namn (man behöver väl inte dela på namnen?). Stora kramen från en bloggläsare

Jennie sa...

Så vackert du skriver. Blir så lycklig och varm inombords.

Nu längtar jag mer än någonsin att också få känna den känslan.

Ta hand om er!

Anonym sa...

Jonna inte är det konstigt att du små saknar magen ni var ju med varandra ett tag. Själv vågar jag inte riktigt bli kär i min fast den fyller 12+0 idag. Behöver nog komma till vecko nr som för mig är nya och det är ett tag kvar. Eller så blir det bättre efter nästa viktiga Ul det i nästa vecka när de ska mäta. Men frågan är ju vad gör man med informationen, törs just nu inte fundera på det. Har upptäkt att min man smyg läser här hos dig om jag inte berättar hur ni har det. Så nu kan jag skriva att vi är så glada över er lycka. Gabriella i Kapstaden som trode hon skulle bli svartsjuk och avundsjuk på Mini men tvärt om riktigt skit glad och lycklig över att allt gick så bra.

Anonym sa...

Grattis!

Jag läste om er graviditet i GP någon gång i höstas och har följt den med hårt hållna tummar! Jag har också en liten Milo som blivit till genom IVF, född våren 07. Bara 1885 gram "stor" och med Downs syndrom. Det vände vår värld upp och ner för ett tag och under våra veckor på neonatal läste vi Svarta vykort och grät som galningar, både för vår och er skull.

Det är härligt att höra att ni nu fått det barn ni längtat efter! För oss har livet också landat och vi njuter av vår fine lille Milo. Som dessutom ska bli storebror till sommaren, IVF även denna gång! Ibland är livet bra fantastiskt...

Anonym sa...

Åh, sådär känns det helatiden...sen saknar man den där första tiden med en helt nyfödd...sen saknar man...att njuta av nuet är det enda man kan göra!!!!! Hela tiden!! Njuuuta av det första skrattet, första "mamma", första pussen, sista gången man ammar sin lille!!! Det är en konst!! Jag njuter just nu av treårs trotset=) Jag blir gaaalen snart! Njutanjuta!!!=) Linda

Sarah sa...

Din beskrivning är så sann! Man blir liksom ett tillsammans med babyn när man är gravid. Man följs åt i nio månader och det känns så underbart. Nästan lite hemligt. Det är ingen annan än du och babyn i magen som vet, bara ni två! Jag längtar enormt efter vår baby som ännu har ca 13 veckor kvar i min mage. Må så gott och snusa nu på lilleman. Ha en skön fredagskväll ;O)

Johanna sa...

Stort grattis till erat lilla mirakel. Jag fällde tårar när jag hörde att allt hade gått bra. Jag är så glad för eran skull.
Jag har själv en bebis i himlen så jag förstår...
Min bästa lyckönskningar!

En Mölnbobos Liv sa...

Känner igen det där med att sakna magen, jag hade till och med "fantomsparkar" :-)

Önskar er all lycka med Milo