söndag 28 februari 2010

inför en första koll

Ja, men visst blev det i alla fall brons i hockeyn till slut och hur härligt är inte det!?!
Så jäkla härligt, faktiskt!
Igår var en lugn dag. Plaskade runt hela familjen på stan en sväng, fikade och shoppade lite färgglatt till morgondagens filmpremiär med tema just färg. Det blir Tim Burtons Alice i underlandet och jag bara älskar Tim B! Och Johnny D! Tanken var och är väl lite fortfarande att Jessica ska komma och sova över här med Milo medan Marcus och jag förlustar oss i storstan, fast igårkväll började Milokillen snora och ta på öronen. Natten som följde var en plåga och han kunde inte sova alls. Idag har han dock varit mycket glad och pigg men är fortsatt snorig och tar sig över öronen så jag är lite rädd att det kan vara nåt ont där. Ingen feber ännu tack och lov, men vi får snällt avvakta och se hur det blir nu i natt och hur kärleken verkar må imorgon. Blir det ingen Burtonparty så har jag åtminstone färgglatt i skåpet att ta på mig när humöret sviktar.

Dagens jobbpass gick bra. Såg premiären av Näktergalen och tyckte mycket om!
Imorgon är det läkarbesök och jag börjar bli orolig för att jag inte är orolig. Minns dagen innan varje gång förra gången och vilken oro som då härjade i kroppen för att sen bytas ut mot den otroliga glädjen varje Oförändrat-besked bidrog till.
Men nu är jag lugn.
Så vilka besked väntar denna gång?
Fast så blir jag ju samtidigt orolig av lugnet och allt är precis som det ska. Jag -orolig. Bra. Då ska jag bli glad imorgon igen. Härligt.
Och så vann vi brons i hockeyn också. Fast det hade jag väl redan skrivit. Kul är det hursom!

God natt och hörs imorgon.

fredag 26 februari 2010

nä men vad i p...

Det var ju bara att byta kanal och stoppa in korven i skåpet igen.
Gick ju raka vägen åt fanders det där. Tur att det var riktigt roligt i Solsidan ikväll och att vi hade och har ett par avsnitt kvar av Morden (dvd).
Bajs är ett ord som dyker upp när jag tänker på kvällen ur sportslig synvinkel.

God natt.
Sova nu och glömma allt vad os heter.

kom igen SUOMI!!!

Nu jäklars. Dags att spöa bajset ur motståndet och ta sig till final. Då kanske, kanske är allt annat förlåtet.
SUOMI, SUOMI, SUOMI!!!

let's dance -andra generationen

Milos danskompis är nallen från Kanarieöarna som mormor och morfar köpte till honom.
Ser ni vilket gung han har vår son!?! Härligt att se en i familjen med rytm i blodet :-)
Killen vill bara dansa, ingen tid ens för haj fajvande har han, hur mamma än tjatar.

after work

Pust. Nästa sista dagen på den här veckan, jobbmässigt sett. På söndag är det barnteater igen och sen är det färdigt.
Ska till läkaren på måndag och jag hoppas på bra besked men förbereder mig samtidigt för att det inte blir mycket mer jobb för min del just nu. Min kropp mår inte bra av att ens gå vägen hit märker jag. Magen krampar och har sig och när det händer kan jag inte hålla oron borta längre och känner hur den sakta börjar ta över och jag vill, vill, vill inte att det ska hända!
Men en dag i taget.
Nu är den här slut och jag ska dra mig långsamt mot stan och gå och fika gott. Gott!

torsdag 25 februari 2010

Milo knallar och går

diskreta tips mot stopp i avloppet

Har ett recept att hämta ut och det som ska hjälpa, har iaf tidigare gjort så, är inolaxolpulver, ett milt tarmreglerande medel som jag ska ta tre påsar per dag. Det och så havregrynsgröt till frukost samt massor av vatten brukar vara bra grejer för magen.
Inolaxol finns receptfritt också fast då i granulatform och det har jag hittills inte lyckats få i mig pga illamåendet.
Naturliga bra saker att stoppa i sig förebyggande är ju kiwi och plommon samt päron och linfrögegga (linfrö som ligger i vatten över natten blir till slem som funkar smörjande i magen när det druckits upp).
Fast.
När det är stopp är det stopp och då är det försent att tänka förebyggande.
Då är det bra att ha lite akutmedel i skåpen att ta till som t ex. laxoberaldroppar. Droppar som jag vid behov ska och brukar ta kvällen före och sedan hoppas på swusch morgonen efter. Även dulcolaxtabletter funkar så och det var en sån jag tog igår med glädjande reslutat idag alltså.
Dock gillar jag inte dessa så mycket eftersom magen kör igång så till den grad att det känns nästan som om allt är på väg ut och senare i graviditeten kommer jag undvika kvällen före varianterna.
En annan riktig favorit faktiskt vad gäller akuta medel är dulcolax stolpiller som jag tar en fjärde/femtedel av per gång och stoppar upp i röva (det enda som åker upp där kan jag lova). Då blir det en lagom effekt och proppen åker ut tio minuter senare.
Har konsulterat min läkare vad gäller allt jag testat och tar så allt är under kontroll så att säga.

Lycka till med rensningen!

lite skit rensar magen (känsliga läsare varnas)

I varje fall om den kommer ut. Och ut kom den.
Har ju som alltid problem med mina tarmar, eller snarare innehållet i dom och det faktum att det aldrig vill ut. Men idag tack vare medicinens fantastiska verkar sket jag kaskader. Underbar känsla såhär efteråt. Allt är plötsligt möjligt och inget svårt. Har nästan lust att börja hallelujaa-mässa men inser att det skulle kunna tolkas som smått galet så här en torsdagförmiddag så jag låter ödmjukast bli.

Milo sover nu.
Jag jag klätt på mig, duttat maskara på fransarna och väntar hem Marcus. Ska till jobbet i eftermiddag och sälja biljetter till ny barnteater.
Visa på villovägar är dagens föreställning. Klockan ett spelas nästa. Den är från 4 år och innehåller massa musik och dockor. Boka biljetter på 011-102694!
Måste passa på att göra reklam för sånt som jag vet eller tror är bra. Och barnteater är det! Längtar till Milo och jag kan gå massor. Han såg drygt halva föreställningen igår och det var spännande men sen ville han börja krypa så vi gick ut så att han fick göra det. Fast han är på gång nu, vår lilla kultursnubbe :-).

plutts boning


Läser att det är nu någon gång som magen börjar synas. Jo det tycker jag nog den gör. Syns alltså. Började gjorde den för ett tag sen.
Det är alltså v 14+2 här. Plutts mage är spetsigare än Minis var, från sidan iaf och hänger lite längre ner.
Ska komma med jämförelsebild någon dag snart.
Kram!



morgongodis

Vi har en skön morgon Milo och jag. Ingen sovvariant dock, det ville han inte, men efter havregrynsgröt i båda magarna är vi pigga och glada.
Milo framförallt är glad. Han hittade en godis och stoppade den i munnen i smyg. En sur napp blev således hans första godis att mumsa på. Han satt så stilla på golvet att jag blev misstänksam och så plötsligt började det lukta cola, jag såg hans små käkar jobba intensivt medan ögonen var helt blöta men fokuserade. Tur att jag hann fiska upp resterna som fastnat i gommen för det är ju verkligen inte rekommenderat att en ettåring stoppar sura stora gelegodisar i munnen. Milo blev arg såklart. Men glad sen igen över sin nya erfarenhet.
Det jag inte förstår hur han kunde äta på den suringen och gilla det. Jag själv älskar visserligen surt som salt men måste skölja ner med vatten emellanåt.
Måste börja gömma saker bättre nu.

onsdag 24 februari 2010

dansfinal bakom bruset

Just nu skulle jag ha legat och kollat på dansfinalen om det hade velat sig väl.
Men icke så.
Bilden på TV:n är puts väck. På båda. Och på grannens. Så himla illa. Just ikväll, den viktigaste av alla TV-kvällar. Ingen förklaring nånstans, supporten har bara öppet till fem (stängt på helgerna. Teknikbolaget vilken skitsupport ni har!) så där kom man ju inte längre än till en telefonsvarare som inte kunde ge svar.
Tur att Jess var här och käkade middag så vi hade något att göra jag och Milo. Blir ju så otroligt ensamt utan TV när man vant sig vid dess sällskap. Vi åt god soppa av mamma Kelda och grekisk sallad till. Mycket smarrigt och välkommet i magen som gapade tomt sen lunchen vid tolv.
Marcus är i Stockholm. Åkte dit med Taxi och imorgon är det hemfärd på samma sätt. SJ har tagit den energi det fått. Inge' mer. Med taxi hem hyser jag dessutom förhoppning om att få komma iväg i tid till jobb. Och sånt blir man glad av. Typ.
I övrigt mår jag sådär.
Rätt dåligt faktiskt. Både kropp och själ gråter. Det mesta känns kämpigt och det är inte en trevlig känsla.
Imorgon bitti ska jag och Miloboy i alla fall ha sovmorgon. Glömde säga det till honom bara så vi får väl se. Nu sover han kärleken. Det var så kul ikväll med besök och bus så han borde sova gott. Och länge (mamma hoppas).

Tog bilder på ettan igår men sladden vill inte koppla vidare. Får testa imorgon igen. Min mage är mycket fin.
På måndag är det koll.

God natt.

huset -en riktig dockhussåpa

Idag klockan ett spelas Huset för sista gången här på Kulturkammaren. Det är en barn och familjeteaterföreställning som lämpar sig för åldrarna 3 år (det står från 4 men funkar för "mogna" treåringar med) och uppåt och den är verkligen kanon!
Kom med de små och se teater för tusan!

Kl 13:00 börjar det och vi har lite fik innan och efter med mycket förmånliga priser.
Ses på Kulturkammaren i eftermiddag då gott Norrköpingsfolk!
Tjohoo.

tisdag 23 februari 2010

jobb och så

Inga kräkskänslor idag. Än. Tack och lov. Fast ta i trä, man vet aldrig om den väljer att attackera bakifrån och då gör den oftast det just när man känner sig som segraren för dagen.
Men än så länge alltså...

Det är väldigt roligt med barnteater på jobbet! Samtidigt tar det såklart på krafterna. Sen är Marcus rätt handikappad här hemma av smärta (en annan ovälkommen och lite otrevlig biverkning av dansen, den ena är Tony Irving, hö hö hö) så det blir väl mycket göra för mig mest överallt just nu känns det som. Har haft ett par sammandragningar redan och det flaggar för att nu är det dags att börja lyssna. Ska jobba denna veckan ut, blir ju ändå mindre lyft och bära än hemma och på måndag ska jag träffa min läkare. Hoppas allt ser bra ut men att hon kommer med bra och tydliga restriktioner för framöver.
Önskar Marcus onda går bort med. Det är verkligen pest med smärta för alla inblandade.

Nu ska vi fota magen. Blir första bilden sen på Plutts etta med kokvrå.

Kram!

måndag 22 februari 2010

familjen samlad

Två sover, en är uppe. Marcus kom till sist på eftermiddagen och fastän jag missade allt jobb i princip trots att jag var där med Milo ett tag så känns det bra att ha karln där han här hemma. Hemma.
Jag sitter just nu och häckar här med ett illamående som vill hoppa ut genom porerna. Dricker fil och hoppas det dämpas och om inte så fantiserar jag om filkaskader för trot bestämt att fil är roligare att kräkas upp än popcorn som är det andra som finns i magen.
Jag och Jess var äntligen på bio ikväll och då slapp jag som tur är kräkskänslorna. Hurra för det. Var lite orolig innan då det brukar bli värre och sedan värst mot kvällen men nejdå. Gick bra och då ska jag faktiskt inte gnälla om discot i matstrupen nu.
Vi såg Luftslottet som sprängdes och den var mycket bra! Bäst av alla enligt J och jag håller tveksamt med. Fast tror nog ändå vid närmare eftertanke ettan är just nummer ett för mig. Jo det är den. Fast bra var den här trean med alltså.
Nästa vecka om vi får tummarna ur väntar Avatar. Vill verkligen se den på bio och snart är det försent så -tumme o tumme, ta dig ur NU!

God natt.

piggelin

En bra grej mitt i allt, eller det finns ju flera såklart, men en är att jag sov drygt sex timmar i sträck! Helt otroligt. Det betyder ju att Milo gjorde det med. Han sov ännu mer och i egen säng och kanske därför även jag fick sova. Det och så tabletten jag tog.
Har haft problem med att vakna varje natt vid fem och inte kunna somna om och eftersom jag i regel somnar runt ett blir det inte mycket till sömn för en apatrött typ som jag.
Men i natt alltså.
Wohoo! Sex ja det kan vara att det var närmare sju timmar till och med utan avbrott. Sanslöst bra. Kan berätta att kissblåsan var något överfull när jag hasade mig upp och in på toa till sist. Fast som det vara värt det.
Milo sover nu och jag hade gjort det med om jag hade behövt men eftersom jag är så ruskigt pigg (ursäkta skrytet) sitter jag här och tjattrar på tangenterna istället tills han vaknar.
Kanske att vi orkar ta oss till jobbet i em båda två. Får se hur plogat det är på gågatorna. Kan ju inte påstå att jag kommer kunna arbeta helt obehindrat med Miloboy på armen, men om jag kan vara ett litet stöd nånstans åt någon är det bra det med. Och Gud vet att stöd behövs.

SJ -a love story

Knappast.
SJ måste vara det sämst fungerande företaget i historien och världen. Eller vänta -det näst sämsta, tror Albanerna har sörre problem med sina tåg än vi här i Sverige med våra enligt någon undersökning. Fast det var säkert innan det blev minusgrader här.
Marcus väntade i två timmar nu på morgonen på att hans tåg skulle avgå men inga verkar ha gjort det på ett dygn eller så.
Varför?
Vädret sägs det. Vad jag inte förstår är hur det kan vara vädret nu som stökar. Vackert vinterväder i Stockholm och här i Norrköping har det inte snöat på över ett dygn. Kom igen SJ. Kallt ska vi väl ha här uppe på vintern, de får ni se till att vara beredda på. Ytterst dålig beredskap är vad det handlar om och dåligt underhållna växlar och annat. Sätt folk i arbete och få problemen fixade. Fast det kostar säkert för mycket. SJ tjänar mer på att låta folk köpa biljetter och sedan inte kunna åka med dom.
Alla regionala tåg är inställda från Stockholm mot Linköping sedan ett par dygn ändå fortsätter försäljningen av biljetter till samtliga avgångar. Bra affärsidé va?! Makalöst bra för SJ och precis lika ruttet!
Hur kan man få sälja biljetter till tåg som redan i förväg är inställda?!?
Svara!
Ena jädra tjuvar är vad de är SJ!
Varför tar inte regeringen tag i det här? Det är fan deras ansvar. Infrastrukturministern sitter och suckar i TV och hävdar att de tagit tag i punktligheten men att det kommer ta tid. Jäkla skitstövlar hela bunten.
Ja, nu är jag förbannad.
Andas, andas.
Får se hur, när och om Marcus hittar hem. Lär ju inte bli idag så att jag skulle kunna gå till jobbet som planerat.
Bajs.
Andas, andas.

söndag 21 februari 2010

vecka 14+0

Det var den här dagen det började förra gången. Min vila. Nedläggningen. Så jag har varit lite på spänn idag kan man väl säga. Lite spänd.
Och så har jag haft ont.
Kanske för att jag är spänd eller så är jag spänd för att jag haft ont. Vet inte riktigt. Fast jag vet att jag ska få ont i livmodern och halsen där cerklaget sitter när bebis börjar växa och magen med den och det är ju det som händer runt nu. Kanske är det onda det? Jag hoppas.
Hade förövrigt en bra dag på jobbet. Det är kul med barnteater. Men jag märker att det är så svårt att ta det lugnt att inte lyfta den där grejen, att inte det, eller det. Och just idag i varje rörelse, varje steg, har jag hela tiden tänkt på 25 augusti 2008, vecka 14+0 med liten Mini -som var Milo- i magen och hur jag låg i soffan för att sedan ligga där och vänta mycket, mycket länge till. Fast som det var värt den väntan! Och då plötsligt är inte väntan alls så lång.
Idag har jag en liten Plutt i magen. Jag vilar inte men jag väntar. Väntar med att vila. Och väntar på Plutt, så kanske jag borde vila? Nu?
Ska träffa min läkare om en vecka. Väntar till då. Försöker ta det lugnt och vila mellan varven och hoppas vi kan ha n bra plan att följa därfter.

Nu ska jag avsluta dåliga filmen som rullar här bakom -The Ugly Truth -inte så ugly, mer kass och bara trist.
Komedi? Jo jag tackar jag. Skrattar hejdlöst. Inte.

Imorgon kommer kanske (håller tummarna) Marcus som fastnade i Stockholm inatt för att vår vän SJ inte hade tåg som rullade.

God natt.

farligt att flyga

Kanske inte rent generellt. Men jag får inte flyga och därför var jag inte på bröllopet igår.
Det är visserligen mycket som är förbjudet för mig som gravid och just att flyga är en av sakerna.
Nu tror jag väl kanske inte att en tur bland molnen hade gjort oss någon skada, men faktum är att man faktiskt inte vet vad trycket där uppe egentligen kan ställa till med i en kropp som bär på en annan framförallt om den bärande kroppen kanske också bär på -låt oss säga- en infektion, urinvägs till exempel, något som i ovanliga fall kan tunna ut fosterhinnorna. Med mina erfarenheter vågar jag inte riskera attt utsätta tunna hinnor för tryck.
Med Dante i magen och infektion i "rören" (visste inte då) flög jag 2006. Tre dagar senare sprack hinnorna och vattnet forsade förtidigt ut och på den vägen är den sorgen.
Läkare avråder inte gravida från att flyga men jag skulle (i enlighet vad flera läkare sagt åt mig i efterhand) ändå råda alla gravida kolla kisset innan. Fast det gör ju såklart alla som de vill med.
Man vet inte om flygandet hade något med vattenavgången att göra eller om hinnorna hade spruckit av UVI:n hursom.
De sprack, de vet vi.
Och jag vet att jag inte ska (får) flyga igen som gravid.
Ett bröllop, hur stor tårtan än är, är inte värt risken.

lördag 20 februari 2010

bröllop och festival

Idag har Marcus bror gått och blivit en stolt och glad äkta man. Det var ett mycket vackert och storstilat bröllop med ett par hundra gäster, god mat och en enorm tårta låter Marcus mig få veta. Det till och med regnade dagen till ära vilket ju betyder solsken i äktenskapet.
Hurra och grattis hälsar vi här från snöyran!

Till lite pizza har jag precis sett Darin och Timotej gå vidare till finalen i melodifestivalen medan jag fått löpande rapporter från 1:a hoppet i stora backen. Hautamäki på tredje plats inför 2:a och det är kul även om jag sååå hade hoppats på Ahonen som snopet npg slutade långt ner i listan.
Vad gäller melodifestivalen så är jag glad men lite besviken på att inte också Crucified Barbara gick direkt vidare. Tuffa, coola tjejer vill jag se mer av och låten (så hård var den inte Marcus Larsson) var en trevlig Europedänga med lättfastnad refräng vilket ju brukar funka (eller tänker jag nu på finska festivalen?). De får hursomhelst en andra chans fast då mot Jessica Andersson och henne hade jag gärna också sett i final, så det får väl bli som det bli säger vi.
Fast hur dåliga låtar är det inte som ibland kommer med? Idag var iofs kvaliteten relativt hög för att vara deltävling (minns med en rysning den första) men man undrar ju hur låtarna som inte kom med kan låta...

Nu blir det mer os. Inga direkta blåvita medaljchanser så långt ögat når, om inte Hautamäki flyger till, vilket vi ju såklart hoppas här i soffan.

Imorgon är det jobb. Barnteater. Och det är kul. Mamma och pappa är ju här och de får en härlig dag med Miloboy medan jag ska dit.
Sen kommer Marcus.
Jag hoppas hans arma reumakropp fått sig lite vila och kanske till viss del blivit kvitt värken som härjat i den i en dryg vecka. Ett mycket mildare om än blött väder kan ha funkat helande. Vi hoppas så.

Ha en fin kväll alla ni fina därute elle inne!

heja Suomi

Har varit och shoppat finsk korv på Makkarakauppa i Eneby och mumsat i mig lite av densamma. Så gott, så gott. Ikväll blir det mer och till det en jaffa.
Vad gäller os så visst vet jag att Sverige tagit medaljer, liksom Norge och flera andra. Klart det är kul för de det berör och jag kan glädjas enskilt åt svenska vänner och andra som hejar järnet nätterna igenom men nej i övrigt gör mig varken de enas eller andras guld, silver eller brons värst glad eller något annat (hur glada blir ni för säg en tysk medalj?) och med ett silver i halfpipe (stort jihuu ändå!!!) för Finland kan jag inte påstå att det är ett super-os för min (vår) del.
Mycket kvarstår dock och hoppet är det sista som... ja ni vet.
Det är mycket trist (för mig) att jag inte håller på Sverige i idrott. Hade ju varit klart enklare i många lägen, men det är som med champinjoner, jag försöker verkligen tycka om och testar ideligen, men spottar ut lika ofta. Det går bara inte.
Saker är som det är och har sin tydliga förklaring i en massa som hänt. Något jag inte orkar gå in på nu. Jag har i princip accepterat och önskar ofta omgivningen kunde det med även om förståelsn brister.

Nu ska vi ut en sväng i stormen. Det snöar verkligen på längden och tvären precis hela tidn och exakt samtidigt. Kul vagnvecka väntar. Not.
Hoppas bara Marus flyg hittar hem som den ska imorgon.

fredag 19 februari 2010

os

Vilken besvikelse OS är än så länge. Har precis haft min första os-kväll framför Tv:n fast med facit i hand kunde jag lika gärna varit utan den.
Ja ja. Andra får gädjas. Jag är glad ändå. Åt annat.
Min mamma och pappa kom idag trots att vi ett tag trodde att de inte skulle eftersom vädret varit så bajs uppåt. Men nu är de alltså här och Milo och jag är så glada över det. Blir en mycket trevlig helg och jag kan jobba som planerat på söndag.
Nu ska jag ta en dusch. Bara en sån sak :-)

torsdag 18 februari 2010

till rom och kräkas

Ser film med en väldigt uppumpad Heather Locklear som stundvis tänker högt ala Glamour. Det säger väl egentligen allt om torsdagkvällarnas TV-utbud. Fast helt illa är det inte. Rätt skönt att inte behöva tänka och bara småslumra med katterna i soffan.
Milo sover.
Marcus är på hotell i Arlanda. Han ska till Rom i morgon bitti, om nu flyget lyfter. Det öser ner snö här och risken är väl att det gör så där med. På Arlanda alltså. På lördag är det farbror Peters bröllop och vi skulle ju egentligen varit på väg allihopa, men i mitt tillstånd så... ja, jag bör inte flyga helt enkelt. Trist, fast samtidigt är jag hellre i mitt tillstånd på snöig backe än i ett annat i luften.

Den här veckan har mitt illamående återvänt. Det var relativt bra i ett par veckor tills inte längre. Nu kräks jag dagligen igen, senast idag på väg hem från stan. Det har aldrig handlat om ett rent morgonmående (men tack för ala tips om kex och annat i sängen, tar till mig de!) utan oftast kommer attackerna på eftermiddag, så också idag alltså. Hann inte hem förrän jag började hulka i ett hörn nära sushirestaurangen medan Marcus och Milo väntande på behörigt avstånd.
Så jäkla äckligt.
Hade tidigare smakat Marcus currykycklingmacka och ätit lite av min blåbärspaj med vaniljsås, det jag fick ner av den, allt i ett försök att dämpa illamåendet som hela tiden kröp uppåt och till sist alltså där i snödrivan kom ända upp, fram och också ut. En curryvaniljblandning utan dess like. Fy fan. Ingen höjdare om det nu finns sådant i det här läget.

Nu fortsätter Heather tänka. Måste gå och höra.

Kramar och god natt!

onsdag 17 februari 2010

nytt huvud

Eller header heter det nog.
Det är Tess på bloggakuten som gjort den. Tjusigt värre och jag är så glad för att få en ny, helt egen.
Tjohoo låter det då och plötsligt har jag nästan glömt att Legs åkte ikväll.
Fast bara nästan.

God natt.

final i dansen

Lets Dance har ju gjort sitt i mitt liv för nu, men jag har fortfarande en vecka till åtminstone sytycd.
Fast.
Idag åkte min favorit Legacy, veckan innan final, ut. Och inte så någon var dålig eller så men han var på något sätt bäst. Av killarna. Ellenore är min andra eller första favorit och hon var lös ikväll hon med men gick tack och lov vidare.
Ett legsminne följer här.
Vackert om rädsla.
Han spelar rädslan.

tisdag 16 februari 2010

flytt

Har jag förresten sagt att vi skrivit på för nya lägenhten? Eller gamla fast nya för oss. Det är också ett sekelskifteshus med kakelugnar och högt i tag, något som vi båda är barnsligt förtjusta i. Fast denna (nya gamla) har en gammal charm men nya moderniteter -såsom större hiss och stort badrum precis som vi önskar för nu och ett tag framåt.
Den 1 maj är det inflytt och innan dess ska två rum tapetseras och annat fixas lite. Känns mycket bra. Vi ska välja tapeter och just nu trängs massor av inredningstankar i mitt huvud och slåss om platsen med allt annat. Kommer inte ha överdrivet med pengar att lägga på allt som jag skulle vilja lägga pengar på men bra då att myrorna finns runt hörnet och att vi nog åtminstone kommer kunna satsa på en ny bautasoffa. Och då menar jag en riktigt big bauta. Blir trevligt.

morgontrött

En natt av dålig sömn är bakom mig och en dag trött på jobbet framför.
Måste verkligen hitta på något med dessa nätter, eller morgnar. För det är då lilla nypmonstret sätter igång. Från fyra till sex var det ett aktivt nypande, klämmande, rivande på alla ytor av mig som han, min lilla älskling, kom åt. Sen somnade han och nöp bara ibland fram till nio. Då jag i bästa fall slumrade till och i sämsta låg och väntade på nästa attack. Visst lägga mig och sova annanstans är ju en tanke men just då på nätterna är jag så trött att jag knappt orkar blunda så eventuella flyttar är inte ens att tänka på och Milo vägrar sen en tid sin egen säng.
Men han är så söt. När han väl vaknar på riktigt och välkomnar morgonen med det bredaste leende är det nästan så man glömmer bort krigen från timmarna innan.
Nästan.

Ha en bra dag!

måndag 15 februari 2010

kräks

Avnjuter min lilla lunchkvart här med er idag tänkte jag. Det poleras golv utanför kontoret och att göra något annat än att skiva några egorader och sörpla en soppa i fantasin är tyvärr helt otänkbart just nu.
Imorse innan jag skulle till jobbet, ja innan jag hade ätit min frukost, fick jag ett anfall av illamående. Det slutade med att jag satt dubbelvikt vid toan och kräktes så jag trodde tarmarna skulle följa med. Inget kom ut för det fanns ju inget att komma men likt förbannat envisades kroppen min med att försöka eliminera något.
När ska detta sluta? Eller kommer det vara så här nu att det då och då kommer en våg av illamående? Jag är inte bekant med detta sen tidigare graviditeter så jag kan ju bara hoppas att det inte fortsätter för länge. Kan inte tänka mig att hulka sådär när magen och och med den rädslan att tappa bebis växt till sig.
Hua.
Annars mår jag bra.
Ha ha. Eller vänta nu. Ryggen är det skit med men jag är van och foglossningen har satt igång så bra? Jo vi säger det. Känns ju ändå rätt bra trots allt. Väldigt skönt att Marcus är hemma fastän det kommer bli lite avstickare hit och dit under en vecka. Och fysiska krämpor kan jag ta så länge jag slipper det andra och än så länge (ta i trä) är det lugnt på det planet.

Nu ska jag fortsätta med min mentala soppa som är en väldigt god variant med morot och ingefära.
Och på tal om den.
Mimmis Visthus här i stan (Knäppingsborg, Norrköping) är skyldig för mina soppfantasier. Deras morots... ja, rena himmelriket! Testa. Ja testa annat med, det mesta och garanterat alla soppor är supergoda och tillverkade av bra ekologiska råvaror!

söndag 14 februari 2010

att gå

Hemma tränar vi för fullt. Och det är Milo som går! Han är uppe i ett tiotalsteg just nu men tycker nog det är lite för roligt för sitt eget bästa för det slutar alltid med att han faller hejdlöst, med ett porlande skratt och armarna utsträckta, mot den han har satt sikte på. Fast huvudsaken är ju att det är kul. Våran stora lille kille. Han är så fantastisk. På alla sätt! Finaste, sötaste och klokaste lilla ungen jag kan tänka mig. Och snart har vi två om allt går vår väg.
Oj oj oj.

Idag var jag på jobbet och det var roligt även om jag tog slut. Det är verkligen jätteskönt att komma iväg och tänka på och också göra annat men samtidigt kan jag stundvis sakna den lille mannen här hemma så otroligt. Gäller att hålla sig sysselsatt helt enkelt och hålla ut. Jag vet ju att han har det bäst med pappsen och tids nog blir det min tur att krama och pussa igen.

Nu ska vi fundera på film. Kommer det nåt på TV eller måste jag hyra?
Hmmm.

fredag 12 februari 2010

en annan bra grej

Ja eller bra, jo bra, fast mer kanske fantastisk och underbar.
Jag var på ultraljud idag och fick för första gången (om man inte räknar v 7+0) se våran plutt. Hän låg där, sprattlade och vinkade och jag började för första gången förstå. Började.
Jag gick in i rummet som för att visa upp en ond tå och vandrade ut som en vinnare på små rosa molntussar.
I.
Min.
Mage.
Bor.
Någon.
En väldigt värdefull liten plutt som älskas redan. Känns fortfarande stundvis fullkomligt overkligt det hela, men ändå, sedan idag, är det något verkligare.
Allt såg ut som det skulle för nu och risken för några kromosomfel var låg.
Så ikväll, snart, lägger jag mig som en vinnare och väntar hem en annan imorgon.
Kram och god natt.

sista dansen

Idag dansade Marcus och Helena äntligen (jo faktiskt) ut ur rutan. Känns lite trist framförallt med tanke på fina Helena för hon är en suverän människa och lärare och jag hade på ett sätt gärna sett att hon lärde Marcus mer grejer under fler veckor.
Fast samtidigt.
På ett annat sätt... Gud så skönt att det är slut nu! Omständigheterna förändras och de är annorlunda nu än de var då och därför är något annat än dans hela veckorna bättre för oss alla. Men visst har det varit en kanontid!
Jag liksom framförallt Marcus är så glada och tacksamma för att han har fått vara kvar så här länge och det är alla ni "röstare" som har gjort det möjligt! Det har varit superkul att hänga med på resan så länge den varade, till och med så här från sidan.
Men.
Som man säger.
Den här veckan har inte varit rolig. Jag har fått fixa med tider och barnvakter, fått springa mellan sjukhus och affärer och samtidigt försökt sköta jobbet (där jag inte varit på väldigt länge) på ett mer än godkännt sätt.
Inte lätt.
Något av det. Det har ändå gått och jag är så tacksam över mina fina vänner som verkligen ställer upp, men nu vill jag ha lite mer ordning i tillvaron. Har ju av allt att döma inte mycket kvar att den här gången leva ett någorlunda normalt liv och det hade ju varit trist om jag hade fått stressa ihjäl mig dessa veckor istället för att försöka samla kraft och mod till det som komma skall.
Nu kan jag planera in bio med Jess! Har varit på gång i veckor men hela tiden fått backa för att nånting med dansen.
Tusen tack Marcus och Helena för alla danser! Speciellt vill jag tacka för kvällens samba som var en njutning för mitt öga. Fast från och med nu ska Marcus höfter bara vickas för mig och jag ska nog se till att få lite rörelse i dom.
Hoppas ni har överseende.

snart dags igen

Väntar på Päivi som ska komma och vara med Milo i några timmar idag medan jag är på jobbet. Det känns väldigt bra att han henne här hos lilla älsklingen när jag är i väg.
Igår gick det bra hos BM. Bra blodvärde och väldigt lågt blodtryck (förklarar som alltid min yrsel). Sedan fick jag höra plutts hjärtljud! Milo blev rädd för apparaten och började gråta så jag fick lyfta upp honom på britsen bredvid mig och hålla om. Men vad härligt det var att höra det där tickandet igen!

Nu ska jag jag ladda upp lite för dagen. Det är inte längre så kul att vara på jobbet. Eller fortfarande känns det bra att komma hemifrån och få göra något annat, träffa kollegor och prata annat än blöja.
Men den där stämningen...
Och nej, den har inget att göra med att jag bloggat 15 minuter på min arbetstid under en vecka. Som kompensation äter jag min lunch medan jag jobbar så det liksom tar ut varann. Så tack men nej tack, den idén löste inget. Och förresten, varför skulle i så fall mina ickebloggande kollegor drabbas nästan värre än jag (det är ju de som varit på plats när stämningen började) ifall det var mitt bloggande som var boven?
Ja. Jag vet ju vad som händer men får tyvärr inget säga. Än. Och snart nog visar det sig också. Men en rolig sak ska jag faktiskt göra idag och det är att fixa ett lekhörn i teaterfoajén inför barnteatern på söndag! Då jag förövrigt också ska jobba. Äntligen får vi tummen ur och fixar åt de mindre så det har något att göra i vänta på.

På söndag ska Bu och bä -en modellteater från 2 år spelas på kammaren. Biljetter finns och de kostar 50 kr st. Boka på 011-10 26 94 så får ni kanske prata med mig också :-)

Nu kom hon!

kram!

torsdag 11 februari 2010

mvc-koll

Idag ringer det lite mer. Plus att jag har haft en del fakturor att skriva. Bra så. Är väldigt effektiv just nu och skulle önska att jag hade mer konkret att ordna med. Men samtidigt ska jag ju ta det lugnt, så nu och ett tag framöver har jag telefon och kontorstid. Bara.

I eftermiddag ska jag till barnmorskan. Blir en officiell inskrivning med allt vad det innebär. Egentligen ger inte barnmorsketräffarna mig så mycket men det är bra att få känna sig lite normal mellan varven och tids nog (om två veckor) ska jag börja lägga mig i gynstolen med alldeles för jämna mellanrum för kontroll av tapplängd. Hoppas den är så lång som den ska vara. Har ju faktiskt inte fått den mätt än och förra gången hade den nog vid det här laget kollats ett antal gånger redan. Fast det är ju inte förrän om ett par veckor som den kritiska tiden börjar. Eller min kritiska tid. Liten förlorade jag i tidig vecka 17 och en bebis (foster) vid den tidpunkten väger inte så mycket men tillräckligt tydligen för att åka igenom min svaga tapp. Men det var då. Innan förstärkningen.
Hoppas så innerligt att jag åtminstone ska slippa alla de där förbaskade sammandragningarna den här gången. Sist började livmodern dra ihop sig i 15:e veckan och höll så på resten av tiden. I v 18-19 blev jag inlagd eftersom de var så kraftiga och för att jag därför fick någon typ av panikångest. Tappen var dock oförändrad och jag fick åka hem med lugnande. Sedan dess åt jag dagligen Bricanyl som gör så att livmodern slappnar av men som har en trist biverkning -hjärtklappning.
Nåväl. Livmodern blev iaf lugn och jag hade ju mina piller. Har kvar sådana (bricisar) men hoppas som sagt att jag inte behöver knapra sådana i för stor mängd.

onsdag 10 februari 2010

växeln hallå

På jobbet.
Då ska man inte blogga. Men mitt arbete just nu består i att svara i telefon när den ringer och den ringer inte. Ringer det lägger jag snällt ner fingrarna och lyfter upp luren så jobbet blir gjort, ingen oro där.
Har lite hjärtklappning. Är uppe i varv som jag tror det kallas. Det märks väl att jag inte är van vid detta -att sitta här och jobba. Förr hade jag telefontid och satt med tusen andra saker samtidigt medan jag nu knappt kan tänka en annan (jobbrelaterad) tanke ifall tele plötsligt börjar låta.
Det råder en stämning här också. En inte helt bra sådan. Har nuddat vid ämnet tidigare och kan nu på tredje dagen bekräfta att mina farhågor blev bekräftade. Vi går alla i väntans tider men vad vi väntar på vet ingen. Det enda som känns är att det nog inte är så bra.
Nu ska jag fortsätta vänta på att någon ska ringa mig.

jobba lugnt och lite varning!

Väntar på att Vicky ska komma och se efter Milo i några timmar så jag kan jobba igen. Var där även igår och körde hårt. Märkte tyvärr att det nog inte kommer hålla länge till. Jag kan inte ta det lugnt. Dras omedvetet med i ett tempo som jag känner inte är riktigt bra för mig (oss) just nu. För det går ju inte att ta det lugnt på arbetet. Eller jag kan inte. Arbete är ju motsatsen till ta det lugnt. Och har man som jag varit borta i ett och ett halvt år och längtat efter att få jobba så blir det ännu svårare med tanken att softa fram i korridorerna.
Jag hoppas som sagt att jag inte behöver bli strikt sängliggande redan om några veckor men samtidigt är det så att vi inte vet var gränsen går och varken jag eller min läkare är villiga att ta reda på det. Därför måste vi tänka förebyggande. Precis som sist.
Den här gravidieten skiljer sig inte (än så länge) ett dugg från den förra. Det var inte mer kritiskt då än vad det är nu. Alltså det är lika kritiskt nu. Därför vet jag i princip vad som väntar.
För det gick ju bra sist och om det gjorde det för att jag låg eller om det hade gjort det även med viss rörelse vet man inte. OCh kommer aldrig få veta. Jag kan bara hoppas att min läkare anser efter kollen om någon vecka att det räcker med att varva sittande och liggande vila resten av tiden och att jag kanske får lov att börja rulla innan v 28 den här gången. Det skulle vara så skönt! Sen om jag vågar göra det får jag ju se. Vet tyvärr av erfarenhet att läkare inte alla gånger kommer med livräddande råd...
Jag säger inte att jag har det jobbigast i världen! Eller ens jobbigare än du. Kan mycket väl förstå att illamående i 9 månader inte är någon hit det heller. Och jag ÄR tacksam! Det tror jag väl ändå att ingen på allvar tvivlar på! Detta är det mest underbara som kan hända och händer. Och slutar det bra så är det såklart värt allting!
Men.
Jag ser fortsatt lätt avundsjukt på alla höggravida som kan gå och det är bara för att jag inte kommer kunna göra just det själv i någon större utsträckning.
För den skull är inte tacksamheten ett snäpp mindre och jag säger heller inte att den promenerande gravidon har det bättre än jag. Hon kanske mår jättedåligt när hon gått klart. Jag vet inte. Vet bara vad och hur det känns i mig och det kommer även ni få veta. På gott och på ont.

Skriver detta för jag vet att det förkommer viss allergi, eller vi kan kalla det överkänslighet, mot gnäll här och var. Och spår av gnäll är något jag faktiskt kan garantera kommer finnas och skvätta härifrån. Ibland kanske i riktigt stor dos.
Så ni som redan nu känner att det kliar i ögonen får ta vistelsen här på eget ansvar för jag kommer inte att filtrera. Känns det gnäll, skriver jag gnäll. Fast ler samtidigt tacksamt inombords för det mest fantastiska jag (vi) återigen får chansen att uppleva!

tisdag 9 februari 2010

kvällens bästa

Oj oj oj!

God natt nu!

ps. Samba för Marcus på fredag.

dans dans dans

Dans på TV. Tio kvar. Fem bästa paren. De dansar två danser var plus ett solo per skalle. Underbart vad mycket dans det bli den här kvällen!
Milo somnade. Marcus är och vilar med fast redo att hoppa upp ifall samban ska susa. För inspiration.
Helena var här i stan idag och de tränade på Kammaren. Jätteskoj att se och jag måste säga att höfterna som Ann Wilson med rätta efterlyste i fredags åter hittat sin ägare och vi i publiken i vår tur hittade dom. Vilka rullningar han bjöd på min Marcus! Wow! Det var mycket bättre än något annat jag sett honom dansa. Hoppas nu att allt sitter bara plus finslipas till fredagen då det är många timmar kvar av träning.

Nu dans igen.

vägen till farsan

Visst kom vi fram till sist igår, men en timme senare. Lokfel och därav reducerad hastighet var orsaken.
Alltså jag fattar om det kan strula med vädret eller snarare på grund av det, att det inte plogas tillräckligt etc, men på senaste tiden (en och en halv vecka) har jag åkt tre tåg varav ett från gävle till sthlm varit inställt -det gick sönder- så nya biljetter till senare tåg fick lösas. Något som sköttes allmänt riktigt illa av befintliga personalen (2 st efter att jag frågat den ensamme förvirrade mannen i kassan om inte någon mer kunde hjälpa till då biljetthallen var till bredden fylld av stressade försenade människor). Bland annat lovade de oss alla att vi skulle få sittplats vilket visade sig vara löst prat då tåget vi föstes in på var redan innan nästan fullt.
Dagen efter skulle vi sedan vidare från stockholm mot norrköping och allt såg ut att vara i tid då det plötsligt fem minuter innan avgång blir spårändrin.
Observera! utan att vi blir informerade om detta! Varken monitorerna ("det har varit strul med skyltningen") eller högtalarna förtäljer sanningen. Att jag och Milo båda gråtande hann med rätt tåg är tack vare att vi anade oråd och frågade en guljackad man varför vårt tåg inte var där vid 18 b. "Det åker från tian" meddelade han. Så det var bara att ta hiss upp och ner, men nej hiss ner var trasig, så det blev till att bära vagn med ryggsäck och allt nerför tre set av trappor och sedan springa allt vad man orkade för att mötas av en pipvisslande konduktör som olyckligtvis fick sig en rejäl utskällning.
Jag vet.
Det var inte hans fel. Men någon måst någon gång ta lite ansvar i det där företaget omvänt bajs. Och om man har mage att vissla och hota att lämna oss på perrongen om jag inte omedelbart lyfte in vagnen då får man ta sig en dos hormonell "FÖR I FAAAAAN!!!"
Frågade senare hur de kan med att ändra spår i sista sekunden och inte informera eller ens bry sig om att vänta in folk som springande kom i sista sekunden så var svaret just att skyltningen inte hade fungerat på sitone och att hans enda uppgift var att få iväg tåget i tid (då var det viktigt minsann) och att de som inte hade fått informationen fick ta ett senare tåg.
Hmm. Bra va.
Och sen igår. En timme extra på tåg när det redan innan är bråttom.
Ja ja.
Vi hann. Huvudsaken det!

Filmen var kalas. Eller det kändes kalas efteråt.
Skrattade stundvis så jag höll på att göra på mig. En scen framförallt var så hysteriskt rolig att jag okontrollerat studsade runt i mitt säte av skratt.
Alltså Torkel Petterson.
Jag kommer aldrig kunna se en man göra sallad utan att tänka på honom.
Farsan har premiär på fredag. Se den! Då eller sen, funkar bra på dvd med. Inget jättedjup på något sätt men riktigt härlig, fin och framförallt rolig!

Nu ska jag fortsätta kämpa med nattningen här. Det går bara inte. Han vill inte och Marcus och jag är rådlösa.

Kram.

måndag 8 februari 2010

forts..

Yes. Tåget ankom till Mjölby 14:18 och beräknas avgå därifrån 14:15.
Bara Sj som klarar sånt.
Nu går vi.

SJ AB- BA JS

Tåghelvetet försenat.
Missar jag bion nu blir jag ilsken.

sthlm tur och retur och nedläggningstankar

I eftermiddag åker jag och Milo till Marcus i Stockholm. Det blir biopremiär (Farsan) för oss stora och trevlig samkväm med släktingar för den lille.
Imorgon bär det hemåt och till jobbet igen.

Jag har insett att det bara är två veckor till den dagen som jag förra graviditeten ordinerades strikt sängläge. Nedläggning dag 1. Inte alls långt dit ifall det den här gången skulle bli samma villkor. Nu ska jag inte träffa min läkare förrän om tre så jag antar att jag åtminstone har en vecka extra på mig för rörelse. Måste ändå redan nu begränsa mig. Vill för allt i världen inte hamna i sjuksäng på sjukhus... Hellre vila hemma.
Jag börjar känna av sorgen igen. Sorgen över att aldrig kunna få vara "normalt" gravid. Det är de här tre första månaderna som känns någorlunda normala, men det suger verkligen att inte nu när de flesta andra börjar må bättre och kan slappna av, kunna få se fram emot en härlig tid med bula och bebis.
Jag vet att det där bara är småsint gnäll. Går det bra får vi ju världens belöning efteråt. Och det är värt allt!
Fast ändå.
Visst hade det varit härligt att kunna jobba på och sen övrig tid umgås med familj och vänner, gå på bio, kanske åka på semester någonstans eller bara gå på benen helt vanligt utan att ständigt vara rädd för att tappa det lilla livet...
Jag ska inte måla fan på väggen. Men känner att jag måste börja tänka lite mer realistiskt på tillvaron för att inte chockas totalt om däckning blir faktum. Kan inte låtsas hur länge som helst att jag kommer vara den där häftiga mamman på öf i höstas som med jättemage svepte upp sin snart två-åring i petter sprattelgubbe och sprattlade på så vi andra utan mage låg i lä.
Det är som det är.
Ska inte tänka mer på det där nu. Vara glad för vad jag har, för att jag fortfarande slipper ångest (ta i trä). Bara vara i nuet och ta sen när det kommer.
För det kommer.

söndag 7 februari 2010

cerklage

Har läst flera funderingar ifall jag kommer få och behöva ett cerklage även denna graviditeten och ja, jag kommer behöva det och som tur är sitter det kvar sedan sist.
Min variant är alltså ett abdominellt cerklage som opererades in genom buken januari 2007 och ska sitta runt livmoderhalsen länge till. Jag är med andra ord förstärkt för livet bara det inte tillstöter knepigheter någon gång på vägen.
Bandet är ingen garanti men med vila (gick ju sist!) hoppas vi jag ska kunna behålla även den här lilla bebisen i magen tills det är dags att föda med snitt. Förhoppningsvis drygt två veckor före beräknad tid.
Det står mer om cerklage under etiketten kropp och skulle det vara något någon undrar som inte går att hitta där får ni gärna maila och fråga.
Kramar!

fredag 5 februari 2010

tårtmannen














Milo åt tårta som om han aldrig ätit. Något. Han åt och åt och dök ner och åt ännu mer. Så gott det var! Galet gott!
Vi andra njöt av synen vid sidan av smaken på den faktiskt inte bara vackra tårtan utan väldigt goda med.
Bra jobbat finnjonna!

Nu ska vi titta på pappa cha cha och heja.
(099-41406, smsa Marcus till 72400)

Ha en fin kväll!

grattis

här såg det ut i Gefle Dagbladet idag.
Mormor, morfar och gänget firar den lille.
Härligt!

första födelsedan







Fast egentligen är det ju andra eftersom man föds på sin första. Men det där är petitesser. Detta signalerar i alla fall att första året ligger bakom och resten av livet framför!
Idag fyller alltså älskade lille Milo ett år.

Här är några bilder på hur morgonen flutit på. Från första vakenstund till stamp i takt med partyhatt på framför morgontecknat.

torsdag 4 februari 2010

Ni är för fina! Eller inte för, bara så finast! Tack igen för all er glädje som åker rakt in i hjärtat på oss alla.

Milo sover. Kan om jag kisar ana ett förväntansfullt leende på hans läppar men inser snart att det är mig själv jag ser. Jag är så himla glad och förväntansfull! Har blåst upp ballonger hela kvällen (med pump) och spridit serpentiner överallt i lägenheten. Tveksamt är om någon annan än jag (och katterna) kommer uppskatta det imorgon men fint är det. Grunden till tårtan är gjord och nu står den ståtlig och vit under kupa i kylen i väntan på pyntet. Har provgjort kiwiblommor som jag tänkt ska förutom spritsade grädden utgöra någon typ av inramning av det hela och tror nog det kan bli mycket tjusigt. Sen skulle jag vilja skriva MILO med någonstans vid ljuset och tackar i stunden vår goda smak för att vi valde det och inte Santino som killens tilltalsnamn. Hade ju aldrig fått plats.

Idag har jag haft Viktoria till stor hjälp när sista sakerna skulle handlas och imorgon ska hon komma hit och dammsuga eftersom jag inte rör mig i sid eller framled. Fatta vilken fin människa! Det är ju sinnesrubbat att jag inte klarar något själv. Fast det är väl bara att vänja sig igen. Kan-själv-flickan får ta en paus och luta sig tillbaka, men vad svårt det är för hon vill ju kunna själv...
Marcus är på jobb i Dalsland och längtar hem. Vi saknar honom också och skulle helst haft honom här, men för nu är det faktiskt bra att han gör lite pengar åt familjen. För någon måste ju det med. Snart har vi dubbla hyror, flyttfirma och massa andra rätt saftiga kostnader att lägga till meritlistan och som bekant är inte jag den som drar kosing till kassan just nu.

Nä nu ska jag borsta en tand eller två och lägga mig bredvid underbara älsklingen som inom kort är en ettåring.
08:44 imorgon bitti kom han.
Förra året.

Om ni vill minnas med mig.
Dan före dan då.
En evighet och ett helt liv sen.

tack och puss

Kan inte med ord beskriva hur underbart det är att vakna och läsa alla fantastiska grattis och glädjetjut ni delar med er till oss!
Tusen, tusen, tusen gånger tack!!!
Ni är fantastiska och med det här mottagande av nyheten hade jag nästa önskat att jag berättat när jag först tänkte. Men samtidigt behöver jag er glädje väldigt mycket just nu så TACK, igen!

Det är ju galet. Och trots att jag alltså mår illa och kräks (börjar bli bättre nu, ta i trä...) så glömmer jag väldigt ofta bort mitt tillstånd. Vilket är så otroligt skönt! Förra gången gick inte en sekund utan att jag visste exakt vad som var i görningen och jag behöver säkert inte säga att det var rätt påfrestande till slut. Framförallt för att vetskapen hade så mycket ångest med sig då jag bara hade dåliga erfarenheter av hur graviditeter slutar.
Men nu.
Nu vet jag ju att det faktiskt kan gå bra! Milo är ett fantastiskt bevis på att det går. Och bara att titta på honom släpper alla knutar som är på väg att bli.
Det är långt kvar.
Men jag hoppas detta får hålla i sig. Länge.

Tack igen och pussar på er fina människor!

Nu vill killen här ha ett till frukostrån med skinkost.

onsdag 3 februari 2010

vill berätta en sak

Det finns en grej som närmaste vänner och familj fick ta del av för en dryg månad sen.
En rolig grej som jag inte riktigt själv har fattat än.
En grej som jag velat berätta för er men som jag samtidigt plötsligt en dag kände var alldeles för privat för att delas här via skärmen.
En grej som just nu tar mycket av mig i anspråk och som jag därför vill tjoa ut till den jag möter.
Grejen är den att vi väntar barn igen.

Oh shit.
Är det sant? tänker jag först.
Visst är det det, svarar jag sen.
Om allt går bra ska våra små däruppe och älskade Milo få ett litet syskon i augusti.

Som sagt är det lite svårt att begripa ens för mig eller oss. Jag (vi) har iskallt väntat på att det en dag om ett tag ska kännas rätt att tina upp ett av våra frusna embryon för att få hoppas på ytterligare ett till barn. Hade inte en tanke på att det plötsligt skulle kunna fungera utan minsta ansträngning eller planering, så som det faktiskt fortfarande gör för de flesta. Man har inte det efter att en gång för att få gåvan graviditet (som det för mig är) och det som förhoppningsvis följer -behövt pula i sig hormon, odlat ägg, plockats på desamma och sedan fått ett underbart litet befruktat tillbaka som kom att bli till världens vackraste lille son.
Men så blev det alltså.
Och nu väntar vi barn!
En plutt.
Plutt är i början än. I tolfte veckan. Många kallar tiden som följer den säkra perioden, men för oss är det lite annat. Vi väntar på faran. Om några veckor börjar det bli kritiskt och jag orkar inte riktigt tänka på det än. Hoppas på något bra och att vila kommer räcka. Vila, positivt tänkande och täta kontroller.
Sängläge? -helst nej tack.
Ska träffa min läkare snart och vi ska tillsamammans planera övervakning och åtgärder för framöver. Vilker känns bra.
Men jag ska inte dit i tanken än.
Är just nu gravid med en fantastisk liten ettåring (om två dagar) och en underbar man vid min sida och dessutom utan ångest varje sekund vilket är rena himmelriket i jämförelse mot hur jag vet att det kan vara. Trots dagliga kräkningar (så fick man testa hur det är också) vecka efter vecka och fastlåst rygg är det här drömmen.
Så jag är glad! Superglad!
Mirakel sker och nu bor det ett i mig.
Så hoppas bara att allt går bra och att vi i augusti får välkomna ytterligare en liten en till familjen.
Går något fel kommer jag behöva erat stöd lika mycket som jag önskar eran medglädje nu, så därför känns det bra att berätta den här grejen. Även om det fortfarande ibland känns som något jag bara drömt ihop. Och det är väl så det är med riktigt goda nyheter att man måste nypa sig blå i armen för att förstå.

Snart ska jag ringa stora m och sedan gå och lägga mig bredvid min lille som redan sover så sött.

hip hurra!

Ja! Ja! Ja!
Ser ut som att vi innan sommaren kommer flytta! Till en hyreslägenhet (igen) bara ett kvarter bort, men till skillnad från denna finns större hiss som rymmer barnvagn, uteplats och innergård, badrum med badkar, eget rum till Milo och så grädden på moset, även om jag skulle kräkas av det i verkligheten -bastu i källaren! Kan inte bli mycket bättre för oss just nu.
Visst vår dröm är att äga något eget men det får vänta. Får se till att ekonomin blir stabilare först och om möjligt priserna lägre.

Idag har vi pulsat fram och tillbaka till mitt jobb jag och Milo. Fick halvvägs ringa efter hjälp för jag orkade inte längre. Helt sanslöst mycket snö överallt och med vagn var det i det närmaste mission impossible att ta sig fram.
Väl på jobbet hade vi rätt bra samtal åt höger och vänster och det var kul att träffa gamla kollegor. Jag ska börja på söndag vilket känns helt ok i dagsläget även om jag inte riktigt känner för det i kroppen. Sen blir nog inte min comback särskilt långvarig men det får bli det det blir. Allt pulsande har varit rena mordet på min onda rygg och jag är så tacksam att jag haft Jess till hjälp i eftermiddag. Får se hur det känns imorgon. Lever på hoppet varje kväll men hittills har jag inte lyckats hoppa någonstans när jag vaknat.
Fast kanske efter i natt?

tisdag 2 februari 2010

filmkäk

Vi hade en bra natt, men lite kort. Tog dock igen det med en tupplur mellan halv tio och elva nu på förmiddagen så nu är vi någorlunda på knäna igen båda två.
Milo har precis ätit sin pasta och jag väntar på en kompis som ska komma över med en varsin woklunchlåda till oss. Och då menar jag en sån där riktig låda som folk äter ur på film. Wok (eller annan kina eller thaimat) smakar mycket godare ur en sån och ett tag tror man nästan att man är med i något som inte sker på riktigt.
För den bästa filmkänslan ska man göra ätandet i skräddarställning på valfritt mjukt underlag (helst säng) själv eller med någon.
Verktyg: Pinnar! Obs ej bestick!
Testa!

måndag 1 februari 2010

film

En bra grej idag var förresten en bra film jag såg nu på kvällen -I love you man. Lite rolig sådär och småputtrig kanske man säger. Jo jag gillade den. Kanske inte så många flabb som på smällen eller forgetting Sarah Marshall men ändå, jag puttrade och hade det allmänt trevligt i soffan och det kändes som en mycket bra kombination just för ikväll.
Se.

paj

Ryggen har åter sagt upp sig.
Idag någon gång mellan hiss och kök smällde det någonstans därbak och sen dess har jag i princip krupit i kapp med Milo på golvet, till hans stora förtjusning visserligen.
Nädå.
Vi trotsade smärtan och tog en promenad till stan i eftermiddags och fikade med Jess en sväng med. Men efter det har vi mestadels huserat på golvplan. Mycket lättare att krypa faktiskt än att gå just nu och om jag är nere vill inte heller Milo upp och att lyfta upp är verkligen något att försöka undvika. Är mycket rädd för att det ska säga stopp med besked och gör det det, ja då är inte den här finnen kaxig.
Har vänner på jour in case of no coming up at all, eftersom Marcus på grund av vårat kära sj inte kom iväg hem i tid ikväll. Nu sa vi att han kommer som planerat imorgon och eftersom kvällen flutit på bra och killen sover (i vår säng) precis som jag planerar göra inom kort, så känns det som ett bra beslut och då jag vill se lite seriös hipaction på fredag måste han träna imorgon!
Här hemma väljer jag att tro på mirakel inatt och ser mig själv i dessa dansanta tider dansa upp ur sängen som någon som lätt kan dansa upp ur sängar. Lätt fånget, lätt förgånget heter det väl.
Eller gäller det bara bra saker?

Sova sött.

nattlig mos och tack

Stort innerligt tack till er alla som tar er tid att stötta en trött och känslig typ. Känns väldigt bra att det ändå verkar vara så att majoriteten av människor vill sina med-dito väl och gläds med desamma.
Tack!

Marcus åkte iväg till Stockholm för en stund sen och nu är det bara Miloboy och mamma hemma. Men vi ska någonstans vi med alldeles snart. Kanske är det så att jag senare berättar vart...
Ti hii.

Nu först måste jag bara leta reda på ansiktet på oss båda. Mitt är fortfarande dolt i nattens sömnmos och Milos i philadelphiaost.

Ha en vacker dag var ni än är!

Pussen.