torsdag 31 januari 2008

dafgårds -släng er i väggen


Med ont i tårna, även om de nu pekar rätt och trött som en liten apa efter en djungeltur satte jag igång med min solomiddag. Ville ikväll inte kapitulera mot färdigrätterna (blir så mycket sånt till lunch) så jag trollade fram en lätt a'la finnjonna specialitet. Och vad nöjd jag är med mitt beslut och mitt slit. Må vara så att jag är än tröttare nu men det var rätten värd. Ugnsgrillad laxfilé med avokado och fänkålssallad. Mumma! Ibland blir det bara så rätt när man blandar ihop det man råkar ha i skåpen. Fänkål, avokado och tomat med en touch av vitlök och persilja gifter sig verkligen i munnen. Ni måste prova! Fänkålen skärs i strimlor och läggs med fördel i vatten en stund innan, så den blir saftig och något mjukare. Sedan blandas allt med en pytteskvätt olivolja och balsamvinäger. Salta, vitlökspeppra och voila' äktenskapet är ett faktum!

aj aj

Sendrag i tån. Eller tårna. De två i mitten vill liksom rymma. Sticka åt vänster. Resten av foten tillsammans med mig undrar vad som händer. Inte går det över heller.
Står och stanpar, stretchar så gott det går och drar i stumparna men ingen reaktion, de bara fortsätter peka bort. Aj aj.

fult

Snart är januari slut. Denna fula skitmånad. Sen börjar februari som säkerligen kommer vara lika ful. Det fula började redan i november som ju var absolut fulast. Men det berodde nog mest på att det var så mycket fult på gång då.
Sen tänker jag, ok, nu har jag lyckats skylla allt på månaderna vi är i. Och det känns visserligen för stunden lite skönt. Jag är offret. Inget är mitt fel. Men är det verkligen deras, eller är det ändå jag? För vems ögon är det om inte mina som bara ser det fula? Vems huvud väljer att det är fult det som syns? Jo mitt. Alltså är det ju inte januari som är dum mot mig utan jag som är dum mot januari. Nu ska jag försöka vara snäll mot februari som knackar på.
Det är inte verkligheten, utan min tolkning av den som styr mitt mående.

onsdag 30 januari 2008

att minnas

Det är tungt att bära på ett hål. Att hela tiden vara medveten om det som inte finns, det som saknas. För så är det. Jag är väldigt medveten. Jag vill vara det. Hur skulle jag kunna låta bli? Inte vilja? Det är mina barn som bor i den känslan. Samtidigt gör det så ont. I det där som inte finns.
-Gå vidare, säger du. Och jag går vidare. Varje dag gör jag det. Titta. Jag är. Älskar, skrattar, gråter. Lever. Jag går vidare hela tiden. Men det värker i tomrummet. Gör ont. Så därför haltar jag kanske lite, men tar mig vidare ändå. Låt mig göra det i min takt.

Alternativet till att inte vara medveten om något är att glömma det, inte känna längre och just därför är det inget alternativ. Jag vill inte glömma. Vill känna och komma ihåg. Allt.
Ibland skrämmer tiden mig. Den känns som ett hot. Tänk om jag ändå, när det lagts tillräckligt med tid mellan oss, glömmer. Jag kanske inte alls kommer minnas Dantes vackra lilla ansikte (varför kikade jag inte på hans fötter?) och Litens putande minimun. Vad skulle jag vara för en mamma om jag glömde bort hur mina barn såg ut? Så jag bläddrar bland bilderna. Tittar. Rör vid dom. Jag ska aldrig glömma.
Det gör ont att vara medveten, att minnas men vad skulle jag annars göra? Det är kärlek i mitt minne och där bor dom mina små.
Därför fortsätter jag minnas,
minnas,
minnas,
minnas...

tisdag 29 januari 2008

filmkväll och carola

Köpt lite filmer idag. Jag gör det fortfarande. Tycker om att ha dom på hyllan.
Såg nyss Children of men. En mörk historia. En beskrivning som mobbar-Marcus skrattar åt och tycker är skriven av någon som tar sitt bloggande på lite för stort allvar. Ska han säga.
Alltså. En mörk historia. Jordens kvinnor (alltid vårat problem!) är infertila. Inga barn har fötts på 18 år. Mänskligheten är på väg att dö ut. Så dyker en gravid flyktingkvinna upp... osv. Kanske inte ett helt klockrent ämne för mig just nu så jag tjöt mig igenom halva filmen. Efter mitt eget lilla register av förlossningstrauman kan jag ännu inte se värkarbete odylikt på nära håll utan att börja störtläcka och det var såklart en hel del av sånt. Men trots det måste jag säga att filmen var, ja, rätt bra. Häftiga kameraåkningar och långa tagningar går jag igång på och så var ju historien, om än något dyster, rätt intressant.

Förutom film på kvällen är det sjukt mycket jobb nu. För att inte tala om sökandet efter nya.
En parentes i den processen är att Af-chefen jagat mig i ett par dagar och idag pratades vi vid ett tag. Ska träffa honom och min handledare nästa onsdag och prata om vad som egentligen gick snett. Intressant.

Sedan läser jag i tidningen att Carola är blåst och tycker det är hur kul som helst. Roligast är att 16, nej nu blir det ju 17 bloggar har skrivit om denna "nyhet".

Nu blir det sömn.

måndag 28 januari 2008

ny utmaning

Blev åter utmanad. Denna gången av Sabina. Här handlar det mer om renodlade frågor än rena sanningar. Även om såklart svaren gärna får vara rätt sanna de också.
Innan jag kör igång måste jag tipsa om filmen 28 veckor snare. Kanonbra! Om man gillar blodig jakt, död och lika blodig överlevnad. Även den innan, 28 dagar senare är ett litet minimästerverk i sprutande blod och sköna vyer. Se!

Då så. Till utmaningen.
Jag antar.

Vad gjorde du för 10 år sedan?
-Gick teater och drama utbildning i Gävle, drack rödvin och funderade på att att ansöka till teaterlinjen på Marieborgs folkhögskola i Norrköping. Gissa vem som senare gjorde det, kom in och fortfarande dricker vin?

Vad gjorde du för ett år sedan?
-Kurerade mig efter operationen. Ajade och ojade mig fortfarande, men mest av gammal vana. Smärtan hade börjat släppa ordentligt. Drömde om att vara mamma innan året var slut.

Fem snask du gillar?
-Salmiak, plockmat (som parmaskinka runt nåt annat gott, oliver, saltgurka) och cookies.

Fem sånger du kan hela texten till?
-En finsk vaggvisa. I övrigt sjunger jag bara fel, om jag nu sjunger. Nynna osammanhängande är min melodi.

Vad skulle du göra om du var miljonär?
-Köpa knähöga svarta skinnstövlar med lite klack. Resa. Betala skuld. Göra nåt bra. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Tre dåliga vanor?
-Snoozar som en tok på morgonen. Sprider (slänger) kläder och saker överallt. Häckar uppe om nätterna.

Fem saker du gillar att göra?
-Titta på tv (serier och film). Äta god mat. Resa. Handla skor. Prata med Marcus innan läggdags eller andra tillfällen han inte är pratsugen.

Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
-Gul kroppsstrumpa. Rosa kroppsstrumpa. Kroppstrumpa i någon annan färg.

Fyra favoritsaker?
-Nalle. Nagelfil. Tandtråd. TV. Dator.

Jag utmanar: anna, ingela, marcus (för att han tigger om mer), tisalen och madde

söndag 27 januari 2008

längtan efter rörelse

Let's not, skrev jag för några veckor sen med syftet inställt på fredagsdansen och nu har jag precis liggsuttit mig igenom reprisen. Det kommer bli en vana känner jag. Riktigt trevligt var det också. Killa ena katten på magen och se c-kändisar svinga sina lurviga, en klockren söndagskombo. Såklart hejar jag villkorslöst på Linda. Hon bär upp den blåvita flaggan exeptionellt bra. Tycker hon är supergullig. Vet inte om det är för att hon är finsk eller för att hon är supergullig. Spelar ingen roll just nu för hon är klart bäst på dansen med.
Jag blir, samtidigt som jag ser andra göra det, väldigt sugen på att börja röra på mig, träna på något vis. Det här suget överraskar ofta just när jag som nu inte alls kan röra mig. Ryggskottlight och ont som F*N har åter drabbat lilla eländiga mig. Men även när det går över så är det inte helt komplikationsfritt det här med motion. För som jag tidigare avslöjat så går vi inte riktigt ihop, jag och träning, samtidigt som rumpan i stabil post-30-takt degar ner sig och skriker efter uppstramning så hatar jag att svettas. Har min cykel såklart och tar små svettfriaturer på den. Men lite styrka skulle inte skada. Egentligen hade det varit gott att köra igång på gymet här bredvid men att binda upp mig i minst ett år när jag ständigt går och hoppas (och jobbar) på en graviditet som inte skulle tillåta något gymande alls känns inte bra eller ekonomiskt. Kanske jag kan gå och prata med dom? Förklara läget och hoppas det finns möjlighet att få nån slags dispens, frysa kortet under den eventuella graviditetens gång? Hmmm. Ska nog ta och undersöka saken så småningom.
Så länge får jag nöja mig med att titta på andra.

lördag 26 januari 2008

dagarna går

Dag fyra. Gillar inte alls det faktum att jag varje dag ett ganska stort antal gånger tänker på vilken dag det just då är. Hela (de lediga i varje fall) dagarna i princip går åt att konstatera var i den förbaskade cykeln jag befinner mig. Snacka om att få tiden att gå långsamt, samtidigt som det på många andra sätt bara susar förbi. Tiden och med den livet, medans jag räknar dagar.
Dag fyra idag alltså. Ca 14 till ägglossning och därefter 11 nya till den beräknade icke mensen som hittills alltid varit väldigt beräknad men ännu inte det minsta icke. Det är 25 dagar av mitt liv som kommer ryka fram tills nästa gång och jag kommer vara 25 dagar äldre, rynkigare och närmare min och andras död. Muntert värre. Måste se till att göra något som blir värt att minnas under de kommande veckorna. Sitta på allt degigare rumpa och vänta är inget att skriva en bok om sen. "Vad gjorde du när du var runt 30 nånting?
-Väntade..."
Det är så lätt att på papper eller skärm skriva och lova uppryckningar, men jag vet att morgondagens första tanke kommer vara -dag fem idag. Jag får helt enkelt brodera in mitt liv mellan dessa hållpunkter. Försöka trivas med mina dagar, mig själv och omgivningen, göra skoj saker, skratta så mycket jag orkar och bara vara.
Dag fyra har trots att den anslutas lite trist på degen varit en riktigt trivsam och bra dag. Jag har gått hand i hand med min snygging till man på stan och agerat klädkonsulent åt densamme, druckit gott kaffe på fiket, ätit supergod mat inkl. efterrätt och hissat mig upp och ner i sängen (piggar alltid upp).
Idag har jag blivit en hel dag äldre. Men så är jag också en lika lång sådan närmare den dagen då min bebis kommer komma till mig. Så kan man ju också försöka att välja att se på det. Och lyckas man med det, ja då finns inte mycket mer att tillägga just nu.

fredag 25 januari 2008

räkfrossa

Ikväll leker vi Kocken kommer. Och han kom. Med en massa gott. Förväntansfulla som barn på julafton satt vi två andra och såg på medan han yrde i köket. Det blev färska räkor till förrätt och nu puttrar laxkotletten i pannan. MUMS!
Nästa gång blir är det min tur att vara kreativ. Då leker vi Kom till kocken. Och vad det blir då, ja det märker vi. Gott i alla fall kan jag lova.

torsdag 24 januari 2008

jag och Sophia Loren

Läser i mama att Sophia Loren låg nio månader i sängen när hon väntade sina barn.
Kan hon så kan jag, typ.
Nu är det ju inte helt säkert att det blir strikt sängläge för mig hela vägen, eller ens lång tid, om nån alls. Är ju till skillnad från Sophia numera förstärkt och därmed förberedd i kroppen för en graviditet på ett annat sätt. Hoppas jag. Säger dom. Men att mycket tid kommer tillbringas horisontalt är vi överrens om.
Så nästa del i mitt optimistprojekt är att jag också mentalt ska förbereda mig för vad en graviditet kommer innebära. Att jag ska vilja dit med allt som är mig. Jag längtar som sommaren efter sol efter det där välsignade tillståndet, samtidigt som jag bävar inför det. Jag är livrädd. För helt ärligt. Det kommer bli läskigt och lockar inte sådär jättemycket att med ständigt växande kroppshydda lägga sig ner och förbli liggande månader i sträck -värk, förstoppning, onda tankar och oro som surrar. Jag vet. Har testat. I två veckor. Två futtiga veckor som kändes som en eon eller två. (It's an eon! som Al Bundy skulle ha uttryckt det.)
Dessutom så dyrkade jag mina magar. Ville alla skulle se. Vi var ju så vackra! Älskade att vara på smällen och bara blir tjockare. Vanka runt på stan och fika för två. Helt underbart. Och gott.
Så kommer det inte bli igen. Det är en liten sorg i sorgen. Men jag måste inse och acceptera det.
Jag vill med hela mig se fram emot väntandet av baby. Hjärta och själ är redan med men huvudet och kroppen måste också hänga på. Vi har ju förberett lite med going up - going down sängen och nu är det min tur att bli redo. På alla sätt.
Jag vet att jag lätt skulle stå på huvudet i fyra eller fler år om det gav mig min baby, så att ligga ner i hur många månader det än krävs är egentligen inget pris alls att betala, för belöningen som väntar är större än livet själv.
Men ändå fasar jag lite fortfarande.
Fast ändring på det och därmed räddning är på väg.


Del 2. Projekt Optimist
Syfte och mål: Att vänja mig vid tanken att ligga ner, länge. Och försöka se fram emot detta. Hur:
*Fokusera på det underbara som komma skall.
*Ladda genom att skriva listor med ickeansträngande pysslor att göra i sängen.
Smygstartar lite redan nu. Broderier, böcker, DVD-boxar och surfing på nätet. (Note to self: Köpa brickbord.)
*Värna om min kropp
*Äta massor fibrer för att tarmarna ska välja att samarbeta när det blir dags.
*Stretcha och sträcka på mig. Tänk Yoga.
*Promenera utomhus och andas mycket. Masskonsumera syre.

Fler ideér mottages tacksamt!


Obs. Kvinnan på bilden är inte Sophia Loren

onsdag 23 januari 2008

fy

Läser i NT idag om en katt som är till salu.
Det står:
Katt säljes
Vi måste tyvärr sälja våran Emma 4 1/2 år gammal.
Hon accepterar inte våran nya hund.

Hallå!? Katten var ju där först! Tycker husse och matte borde ha testat först om det går med hund och om inte, struntat i den. Man kan väl inte skaffa katt för att sen byta ut mot "bättre" dvs hund när det väl passar?! Katter behandlas som 2:a gradens husdjur och det bara accepteras överallt. Jag blir förbannad och ledsen.
Aaarggh!

så tar vi det från början igen

Och så är man på ny cykel igen. Den där röda jävliga.
Dag ett. För 14:e gången.
Man skulle kunna säga ruta ett men det är fel. Jag är alltid på minus, tills det blir plus.
Hoppet har förvisso hängt aningen löst en dryg vecka redan men nu lyser den så starkt med sin frånvaro att solbrillor är ett måste.
Om jag åtminstone kunde få hoppas på riktigt någon gång. Gå över tiden med en dag eller två. Testa och verkligen tro att det fanns en chans för den där efterlängtade finska flaggan även om den sen inte skulle dyka upp. Visst. Besvikelsen skulle vara avgrundsdjup, men det är den ju nu också. Under en mycket längre tid bara.
Jag är trött på att ständigt vara minus.

tisdag 22 januari 2008

du är utmanad!

På allmän begäran, eller egentligen bara hans (-varför får jag ingen?), skickar jag härmed en utmaning till Marcus Birro.
Så kom igen. Sju sanningar.

måndag 21 januari 2008

två år sen ett plus

För exakt två år sen idag, en lördag då, gick jag till apoteket och köpte mitt livs första graviditetstest.
Det snöade och var vitt överallt.

Med mössan dragen långt ner över öronen pulsar jag bestämt fram i snön.
Väl framme smiter jag snabbt in och börjar speja mellan hyllorna. Där. Intim. Dit ska jag. Generat lägger jag fram testet upp och ner framför kassatanten. Är absolut inte pryd i vanliga fall men nu rodnar jag och börjar genast påminna om ett stoppljus. Ser mig oroligt omkring, hela tiden beredd på att någon ska avslöja mig som det sexmonster jag tydligen är, men ingen bryr sig. Inte ens kassatanten som trött mumlar fram priset och jag betalar. Stoppar sedan raskt ner påsen i väskan innan jag småspringande tar mig hem.
Fortfarande med röda kinder låser jag in mig på toaletten. Tanken är att jag fort som blixten ska göra testet för att få det bekräftat. Att jag inte är gravid. För det kan jag väl inte vara? Nä inte så här plötsligt efter ett och ett halvt år. Klart det kommer bli minus. Eller kanske.. ändå... Efter att noga ha studerat instruktionerna lyckas jag äntligen kissa i rätt ände på den där manicken och grips omedelbart av panik. Lägger ifrån mig testet och springer ut till M, som fattar noll och pekar på byxorna jag ännu inte dragit upp ordentligt. Darrande säger jag vad jag köpt och att det ligger därinne påkissat och klart, men att jag inte vågar titta. Han blir lite skärrad han också, men döljer det väl. Tillsammans står vi där och smygtittar mot toan. Till sist går han, som den man han är, in och tar sig en ordentlig titt. Ensam står jag kvar och skakar och nästan gråter. Vet inte om jag ska vara glad, rädd, orolig eller vad. Det bara känns så himla mycket av allting! Står där och väntar. Och väntar.
Efter en mindre evighet hör jag så äntligen min älskling ropa:
Älskling: "Vad ska det vara för nåt?"
Jag: "Vadå vara? vad är det?" ropar jag frustrerat tillbaka.
Ä: "Jag vet inte." blir det uppgivna svaret.
J: "Är det ett streck?"
Ä: "Ja"
J: "Ett lodrätt?" (hoppas hoppas...)
Ä: "Beror på hur man håller det" (Aarrgghh, män!)
J: "Men är det ett plus?" nu är jag märkbart irriterad på samtalets utveckling. Vad fan? Han måste väl fatta hur man håller saken?
Ä: "Ja, kanske..."
Nu stövlar honan in. Så här kan vi inte ha det. Vår eventuella framtid finns på den där stickan och jag vill veta nu. Sliter pinnen ur händerna på min underbare frågetecken till man och ser direkt... ja vad ser jag? Det är ett plus. Eller är det det?
"Visst är det ett plus?" Frågar jag osäkert.
"Ja, jag sa ju det" svarar han. "Men vad betyder det?"
Får en total black out. Fattar plötsligt ingenting. Plus är väl bra? Gravid? Eller? Fumlar med instruktionerna. Jo! Det står ju här. Plus är gravid.
"Jag är gravid" utbrister jag.
"Få se" han börjar fumla med instruktionerna, jämför med teckningarna och konstaterar efter en stunds noga studerande "Visst, gravid. Du är gravid. Vi är gravida!".
VI är gravida. Konstaterandet följs av diverse lyckoscener med skratt, skrik, tårar och en och annan trumpetsolo (om det hade varit på film). Vi återgår hela tiden till testet för att kolla att det verkligen är ett plus och kvar där det ska. Och det är det ju. Ett fett plus.
Mitt i denna enorma glädjeyra kommer ändå den alltid lika ovälkomna oron smygande, tänk om det är fel på testet? För det händer ju titt som tätt. Har jag läst nånstans. I Vecko Revyn på 90-talet eller nån annan säker källa. Vi beslutar oss för att gå och handla ett test till. För att vara helt säkra. Man vet ju som sagt inte. Hand i hand promenerar vi där i snöyran första gången som potentiella blivande föräldrar. En mamma och en pappa. Allt känns helt overkligt. Och så underbart! Förstår just där och då uttrycket gå (eller svävar man?) på rosa små moln, för det är vad jag gör! Visst vi måste kolla igen så vi vet helt säkert, men inom mig står det helt klart att nåt börjat växa i mig, ett litet frö av kärlek gror därinne. Jag vet! Tittar på min man. Han vet! Men bäst att kolla en gång till.

Vi köper dubbelpack och väl hemma gör jag testet igen, världsvant, som om jag aldrig gjort annat. Vi väntar angivna minuter och går sedan in och tittar. Japp. Plus igen. Det var där egentligen redan innan jag hunnit lägga ifrån mig det och nu syntes det ännu starkare. För att vara helt säker tar M testet och jämför med teckningarna igen. "Gravid" konstaterar han till sist stolt. Jag bara fnittrar hysteriskt. Ett till. Vill göra ett till test! Tredje gången gillt eller vad man säger? Vi kommer slutligen överrens om att eftersom vi faktiskt har ett kvar och aldrig testat minus (det kan ju vara fel i tillverkningen så att alla test visar plus?) så bör min älskling ta nästa och sista test, för om kvaliteten är bra bör det bli ett minus nu och då är ju saken den där populära biffen. Och så sker. Ett fett minus pryder denna sista gång stickan och faktum kvarstår, vi ska bli föräldrar! Mamma och pappa!
Ett oändligt efterlängtat litet liv hade flyttat in i mig!
Ett litet liv som förändrade våra.
Ett litet liv som älskades av mamma och pappa från första antydan till lodrätt streck och som alltid kommer vara älskat.
Ett litet liv som senare kom att få namnet Dante.
Ett litet liv som slocknade alldeles för tidigt.
Ett litet liv som aldrig glöms bort.

Älskar dig min vackre lille prins!
/Din och älskade Litens mamma

Två år och ett sjuttiotal tester senare (ja jag vet, det ÄR knäppt att tom testa efter att mensen kommit) längtar jag så efter den där högvinsten igen. Det kommer aldrig bli riktigt som då. Men det kommer bli bra. Fint. Underbart.
Bara det blir.

utmanad -7 sanningar

Har fått en utmaning.
Katerina vill att jag ska skriva sju sanningar om mig själv.
Hmmm. Har jag något att dölja? Nej, inte egentligen. Eller jo kanske. Det skulle vara från nr. 8 och uppåt då.
Här kommer min lista, utan inbördes ordning:

1. Jag är livrädd för daggmaskar och sniglar.
2. Jag måste ha minst en lampa tänd i varje rum om jag är ensam hemma.
3. Jag är en otrolig tävlingsmänniska, men skulle aldrig erkänna det.
4. För att pigga upp mig brukar jag sitta i soffan med högklackade skor.
5. Jag hatar gruppträning. (Typ friskis och svettis) Och all annan träning med. Förutom sit-ups.
6. Jag är färgar och slingar håret alldeles för ofta.
7. Jag tycker ordet bajs är roligt.


Nu är det så min tur att utmana sju andra. Tror jag.
Då utmanar jag några av mina bloggvänner...
tisalen, anna, katarina, malin, mandarin och ned, kattmamman och så lerneby.

Hi hi. Kul ju.

söndag 20 januari 2008

humor

I långa reklampausen av Cracker hinner jag hitta något att skratta gott åt.
DN ekonomi listar de 20 vanligaste lösenorden för bilddagbokens användarkonton och där återfinns
-bajskorv (nr 2)
-bajs (nr 6)
-bajsbajs (nr 15)

Det är skitkul.

sköna söndag

Det gäller att bestämma sig snabbt. Så fort en smula blod nått hjärnan. Innan känslan vaknar. Man behöver inte ha öppnat ögonen eller ens fattat att det är morgon än, men nanosekunden efter att det börjat pirra igenkännande bakom pannan ska man genast tänka -Det blir en bra dag idag. Tanken som styr verkligheten som min terapeut säger.
Oftast vet jag innan om det föreligger risk för morgonmorr. Denna vetskap framträder när jag till exempel vaknar vid tre och inte kan somna om. Inatt var en sådan natt. Men tack vare ett par jobbiga dagar och det faktum att jag inte har råd med fler sura jonnaminer denna helg laddade jag envist sista vakna halvtimmen innan åtta med att inte tillåta känslan dirigera vid uppvaknandet någon timme senare utan låta just tanken styra. Och tanken sa -det blir en bra dag idag.
Nu skördar jag frukten av denna sköna tanke. Inget kan gå fel. Kaffet smakade underbart, likaså mackan även om brödet enligt datumet var lite gammalt. Marcus är visserligen i storstaden och saknad, men saknad är en fin känsla om man vet att den får sig ett slut imorgon redan. Efter ett vänskapligt litet lån har jag numera ett antal hundralappar till mitt förfogande på mitt konto och jag vet precis vad jag ska köpa.

Det här blir en bra dag!

lördag 19 januari 2008

misslyckad middag

Icke-vara. Timjanöverdoserad potatisgratäng lämnade övrigt att önska. För att inte tala om kycklingen. Färdigmarinerad i form var ingen hit. Min egenkryddade filé, måste jag faktiskt utan minsta tvivel säga, är så mycket godare. Den får det bli hädanefter.
Nu ska vi äta popcorn och titta på galen komedi.
Och jag är toktaggad.

potatisen puttrar i ugnen

Goda middagen är på gång. Hoppas jag. Är inte den bästa av dagar idag och då kryper matlagningstvivlet genast fram. Den kommer med de andra små tvivlen som blommar upp i takt med sjunkande självkänsla.
Nu gäller det för mig att under resten av helgen koncentrera mig på roliga och bra saker och endast äta färdigmat för att få någorlunda balans i tillvaron igen. Behöver det om nästa vecka ska rulla på som den bör. Inte tänka på svårigheter, varken gamla eller nya (som mina 38 kr) och inte låta illasinnade personer och tankar få fäste. Energin ska sparas till goda ting. Gäller för mig att komma på vilka de är bara.
På måndag ska jag kontakta en privatklinik. Måste i alla fall få prata med någon om det som kanske kommer bli. Kan inte vänta i tre månader till på att få ett samtal om sakernas tillstånd för att först då få veta om och hur vi ska gå vidare.
Måste ta kontrollen över mitt eget liv. Nu.
Först måste jag bara gå och styra lite i köket igen.
Återkommer om gratängens vara eller icke-vara sen.

fredag 18 januari 2008

eftermiddag på museum

Hela eftermiddagen tillbringade jag, min bror och Lisa på Arbetets
museum. Det var gripande, viktigt, roligt och kärleksfullt det vi såg. Tre utställningar blev det sammanlagt och jag tipsar om alla.
Är du från Norrköping med omnejd har du nästan ingen ursäkt alls för att inte se: Sverige och Förintelsen (!), Han i hennes ögon och Nästan vuxen 1975-1980, varav den tredje blev lite av en parentes i sammanhanget men ändå en trevlig bekantskap.
Jag verkligen älskar att vandra runt på museér och utställningar! Tänk att detta fantastiska nöje fortfarande är gratis på många håll!
Är du en sån som instinktivt tänker "Museér en fredageftermiddag -get a life", tänk om. Jag lovar, det finns så mycket olika saker att titta på och uppleva. Och att det är gratis gör det ju så mycket enklare att testa på och passar det inte går du därifrån och provar nåt annat. Nu finns det ju kanske inte i varje stad sådana pärlor som vi är lite bortskämda med här i Norrköping, men är du i en sådan stad, ge valfritt museum en chans, strosa runt och insup med alla dina sinnen den sköna museéatmosfären och miljön så ska du se att afterworkölen lätt bleknar i jämförelse. Eller så kombinerar du de två och tar ölen efteråt. Den smakar garanterat godare med lite öppnare sinnen.

Vi avslutade det hela med en liten tävling på bottenvåningen, som är för komplicerad att förklara i ord, men som jag vann. Vinsten var en bedrift vill jag lova och därför värd att berättas om, gammal och skruttig som jag annars känner mig i ungdomarnas närhet.

inget kul nu

Men jag fortsätter envist att hoppas. Eller klänga mig fast vid den pyttelilla gnutta som fortfarande finns kvar. Tror jag. Men det är inte lätt nu. Det är snarare väldigt svårt. Att vara optimistisk när man för 13:e månaden i rad börjar skvätta strax efter förmodad ägglossning är nästintill omöjligt. Man måste tvinga fram det. Och hur optimistiskt är det egentligen?

Ringde till RMC i Linköping tidigare, dit min läkare skickat remiss i höstas. Tre månader ska det dröja tills första möte, men tydligen har inte vårat ärende blivit färdigbehandlat förrän igår så mötet blir av i april-maj istället för januari-februari. Bu huu. Sedan är det tre månader plus sommarstängt tills ev behandling ska starta så till nästa höst någon gång kommer vi igång om allt går vägen. Eller om det inte gått vägen före vill säga. Känns som en evighet. Har ju redan väntat i en. Vet att många andra väntar hur mycket längre ändå, men det här är mitt liv, mina evigheter, mitt hopp som byggs upp och ryker med jämna mellanrum och jag är trött nu.
Har varit i kontakt med privatklinik också. Mest för att kolla läget. Men med 38 kronor på mitt konto, stannar det vid det också.
För nu.

torsdag 17 januari 2008

trötta tankar om ett trött svar

Vi följer bara lagen, säger chefen för Försäkringskassan idag i sitt svar i Aftonbladet. Vad bra då. Då finns det inget problem längre. Dom gör bara sitt jobb. Följer lagen och order uppifrån.
Låter skrämmande bekant det där...

Han fortsätter:
”Här finns ett stort dilemma för Försäkringskassan och för alla oss medarbetare” Ok. Visst är det säkert en rätt tuff arbetsuppgift dom har. Men kom igen, det finns det väl andra som har också? Och ska vi prata om dilemma så är det nog rätt mycket större och jobbigare för honom som tvingas gå cancersjuk och kräkandes till sitt jobb efter att dessa medarbetare dömt honom som fullt arbetsduglig. Eller?
Att döma oskyldiga i jakten på enstaka skyldiga är inte ok.
Fria hellre än fäll, du fk medarbetare, så ska du se att dilemmat minskar.

"Sjukförsäkringssystemet är till för att ge ersättning till dem som på grund av sjukdom förlorar arbetsförmåga och därmed inkomst." Absolut. Det kan vi nog alla skriva under. Så bör det fungera. Men gör det verkligen det? Hur kan så många sjuka människor känna sig kränkta och illa behandlade om det fungerade som det skulle? Tydligen funkar inte systemet som det är tänkt och då tycker jag inte man kan påstå att man gör sitt jobb heller.

"Det viktigaste underlaget är det läkarutlåtande som finns." Här är han ute på cykeltur igen. Läkarintyg betyder inte ett skit längre. Spelar ingen roll hur arbetsoförmögen din läkare tycker att du är pga din sjukdom, försäkringskassan gör vad dom vill ändå. Så är det. Det vet vi. Gång på gång får vi veta det.

Sedan försöker han ett par gånger i sitt svar vara sådär subtilt nedlåtande som bara en maktmänniska kan vara när han med fejkad empati bl a påstår sig ha förståelse för Marcus Birros egen situation. Vilken situation? Det här handlar väl inte om honom heller, trötta människa.
Nej det handlar om väldigt många andra trötta, svaga och på riktigt sjuka människor som dagligen måste utkämpa strider för sin rätt till ett någorlunda dugligt liv. Det handlar om människosyn. Verkliga människor. Sann empati och sedan lagar.

Så där ja.
Nu ska jag ta min första kopp av koffeinfullt kaffe.


onsdag 16 januari 2008

tapper liten Albin

Jag börjar gråta när jag läser i tidningen idag om lille Albin som kom till världen flera månader innan det var tänkt.
Han var lika gammal och lång som min Dante (där både gammal och lång kan ifrågasättas som ordval) men vägde 60 gram mer. Min Dante somnade in precis när han vaknade medan lille Albin överlevde och lever. Han mår bra! Han är fyra månader idag. En liten kille som trotsat allt för att stanna hos mamma och pappa. Jag gråter, men inte så många ledsna tårar för min Dante denna gång utan lite gladare sådana för Albin. Denne tappre lille kille. Jag blir så lycklig av att läsa om dessa små mirakel. Albin är en hjälte. En kämpe.

En kämpe är också min Dante! Han är den tappraste. Så klart han är. I mina mammaögon finns inget vackrare eller tapprare än min Dante. Han hade en chans han också. Nu blev det inte så. Omständigheterna ville annorlunda. Men att Albin lever, gnyr och fäktar med armarna betyder att vi i alla fall hade en chans, min son och jag. Det var inte i onödan vi kämpade, det hade kunnat gå. Men nu gick det alltså inte.
Fast som vi kämpade! I två veckor buffade han piggt i min mage efter att det mesta vattnet hade gått, som för att försäkra mig om att allt var bra därinne. Och det var det också. Ett tag. Men sen irrade sig en elak bakterie in och startade det som blev början till slutet. Det gick inte längre. Dante ville ut så inte jag skulle bli sjukare. För honom var det redan färdigt. En sådan liten minimänniska hade omöjligt kunnat överleva den infektionen.
Men att Albin lever betyder att vi hade en chans i alla fall!



(Jag fick symptomfri urinvägsinfektion under graviditeten, vilket var orsaken till att vattnet gick i förtid. Detta är väldigt ovanligt, men händer.
Gravida kvinnor får lättare UVI, men det är inget som testas i Sverige. I många andra länder är urinprov en obligatorisk del i läkarundersökningen av den gravida. Ofta flera gånger.)

debatten fortsätter

Så pryder man en helsida i kvällstidningen igen. Hmm. Vad tycker jag om det egentligen? Vet inte riktigt. Fick frågan igår om det var ok använda bilden på mig och Marcus idag i en fortsättningsartikel om myndighetshetsen i Aftonbladet idag. Visst tänkte jag. Även om det krampaktiga leendet på fotot får vederbörande att osökt se ut som en knasig blandning av en liten groda och kronprinsessan Viktoria så gör väl en liten bild i hörnet inget. Men när jag sedan tidigare idag oförberett öppnade tidningen, hoppade min haka rakt ut och anfallöll mig. Typ. Så stort var det. Men men. Det är för en bra sak i alla fall.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1640217.ab

Diskussionen handlar om hur man bemöter andra, om solidaritet och medmänsklighet. Begrepp som är på väg att urholkas och försvinna helt i samhället vi lever i idag. Det handlar alltså inte egentligen (som jag ser det) om fuskare och lögnare, något som är en annan debatt, en annan gång, vid sidan av denna.
Jag står fast vid det jag skrev tidigare. Det är viktigt att alla i vårt samhället i ALLA lägen ska betraktas oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Inte tvärtom. Och för att komma dit och hålla oss där måste vi det vanliga folket precis som myndighetspersoner börja se ALLA medborgare som människor.
Nu fick jag det sagt. Igen.

tisdag 15 januari 2008

sovit gott, allting gott

Det tog sin lilla tid innan tabletthalvan började göra sitt men till sist somnade jag.
Nu på morgonen kunde jag nöjt konstatera att jag nog faktiskt vid ett tillfälle under natten lyckats sova utan avbrott i nästan fem timmar. Tjohoo! Det förtjänar sitt glädjetjut. Inga kattdjur vid fyra som krävde mat och kel eller annat störande heller. Så fort jag vaknat i kroppen (sega lemmar är en liten biverkning tyvärr) också så är jag en människa igen.
Har i en timme nu knåpat med lite jobb här hemma (tur huvudet fungerar) och jag önskar jag alltid hade jobb som kunde göras hemifrån. Så mycket smidigare. Sitta sminkfri i morgonrock, dricka frukostkaffe, inte behöva säga hurtiga morgonfraser till andra och snacka gårdagens tv-program utan bara jobba på. Duktiga flickan är i sitt esse när hon får ro och utrymme att bara göra det hon ska och just göra bara det, då gör hon det också och det med besked.
Nu ska hon fortsätta jobba. Med en god kopp kardemummakryddat koffeinfritt kaffe! Se där, en liten spontan morgonalliteration.
Bådar gott inför resten av dagen.

måndag 14 januari 2008

sömnlina

Måste sova ibland. Som tur är har jag nu fått lite hjälp. Vill inte ha för mycket, inte bli van vid det, men måste ju sova ibland.

Ikväll är jag förutom fast besluten att sova minst fyra timmar i sträck, sjukt (utan bidrag dock) stolt över min Marcus. Vet att formuleringen min... irriterar byxorna av vissa, men det skiter jag sådär lite smått högaktiningsfullt i just nu.
Läs denna artikel i dagens aftonbladet om FKs och AFs hets på de sjuka och svaga i samhället. Reaktionerna runt om i bloggrymden är oväntat nog blandade (eller så är det bara jag som är naiv). De flesta verkar ändå tack och lov ställa sig bakom orden och deras innebörd, men några högljudda verkar riktigt uppretade.
Jag tycker det är en klockren text och kunde inte ha sagt det bättre själv :-).
Det ÄR skrämmande hur myndigheter i en rättstat som Sverige tillåts agera som de gör. Vad hände t ex. med begreppet "oskyldig tills motsatsen är bevisad"? Uppenbarligen gäller det i alla fall inte för de som redan har det svårast. Är du sjuk eller arbetslös, är du fuskare. Punkt. En attityd som befrämjas(-r) av de verkliga storfuskarna och fifflarna tillsammans. Fast att anlita lite svartjobbare här och var och smita från andra avgifter på olika sätt är väl inte tillräckligt mycket fusk. Inte på samma sätt som det tydligen är att bli sjuk eller få sparken från sitt jobb. Fy skäms alla vi klena som inte kunnat dra tillräckligt många strån till stacken den senaste tiden. Smisk ska vi ha. Och smisk får vi.
Vad som sedan skrämmer mig ännu mer är att det står vanliga människor vid sidan av eller mitt ibland och applåderar denna hetsjakt på andra vanliga människor. "Dags att ta tag i med hårdhanskarna nu"."Jag vill inte betala för att den där ska få ligga hemma och lata sig" etc.
Nej, att se och höra folk bli upprörda av uppmuntran om solidaritet och medmänsklighet gör att man har all orsak att vara rädd.
Mycket rädd.

Nu ska jag sova.

söndag 13 januari 2008

tillökning i babylådan

Skulle ju inte springa i affärerna hela tiden och köpa massor till min baby som är på väg, men behövde lite uppmunstran idag så det blev en jättesöt, pytteliten mössa och några haklappar som matchar bodyn från förra veckan. Nu är botten på min baby-låda täckt. Om man sprider ut sakerna. Och jag är så glad! Vilket lyckopiller jag har uppfunnit.
Sedan är det ju faktiskt så att när (inte om) jag blir gravid så kommer jag rätt tidigt bli liggande i min going-up-going-down säng och inte ha någon möjlighet att gå runt och känna på söta små kläder, så jag gör det nu istället. I ett försiktigt tempo. Nu ska jag vänta ett tag till nästa inköp. Om inte annars så för pengarnas skull. Har ju inga längre. Men det gör inget. Har tre haklappar till bebis istället.

erbjudande

Öppnade lite gammal reklampost och hittade ett fantastiskt erbjudande.
Bli medlem! Välj 3 böcker för 9 kr boken och få 3 premier på köpet! Tre gratisgrejer! Wohoo tänker fattigjonna som knappt har en krona kvar till januarilönen. Gratis är gott. Som medlem får man alltså (trumvirvel):
-En modeväska! Varningsklockorna börjar genast ringa. Ordet mode före någonting betyder oftast att det är fullständigt omode över det hela. Jag vet. Har ett antal modeväskor, modeklockor och modesjalar i garderoben sedan jag gått på samma nit ett antal gånger redan. (Hur pinsamt är inte det?)
-Ett flätat läderskärp. Låter omode det med. Eller är det jag som är omode. Har man flätade skärp 2008?
Och så sist men inte minst:
-Världens snyggaste gåstavar! Precis så står det. Världens snyggaste. Seriöst. Spelar det någon som helst roll hur stavarna ser ut? Vem bryr sig? Om det nu inte var lite fånigt med gåstavar innan så blir det väl det om dom är designade? Och världens snyggaste? Vem har jämfört och kommit fram till detta? Skulle jag ta mig i kragen och börja vandra skulle jag inte vilja släpa på dessa blommiga åbäken.
Nej tack. Jag avstår. Det blir inget medlemskap för mig denna gång.
Så gott är det faktiskt inte.

lördag 12 januari 2008

barnlöshet(s)

Ägget är nu officiellt löst! Och delseger ett är vunnen. Känns bra. Genast innfinner sig en antydan av inre lugn. Min kropp har gjort det den skulle, vårat samarbete är ett faktum och vi kramas vänskapligt. Nu är resten liksom inte upp till bara mig (och min kropp) längre.

Jag vet att det för någon som inte provat mina (eller mina medsystrars) illasittande kläder ter sig som en smula fixerat att hela tiden hålla koll på ägg, tempraturer, rätt vitaminer och annat och att det därför är lätt att komma med välmenta råd som: Lägg ner det där nu. Tänk inte så mycket, du stressar bara upp dig. Tänk på annat. Låt hända det som händer. Det kommer aldrig hände så länge du... Men tyvärr har jag ingen off knapp. Jag är som jag är. Ofrivilligt barnlös av en eller annan anledning, eller som det verkar -ingen speciell anledning alls. Jag har inte själv valt detta olyckliga och fixerade tilstånd. Livet har valt det åt mig. Och det är orättvist. Men min barnlöshet är inte ett resultat av min egen stress kring min längtan. Så snälla tänk på vad era råd kan insinuera. Det är tufft nog som det är. Skuld och skam och tänk om jag..:andet är en ständig ingrediens i livet redan.
Jag önskar jag kunde släppa precis allt kring det här. Gör små avhopp ibland till livet bredvid, det andra, normala. Men sugs snabbt tillbaka till gamla, bekanta spår igen. Jag är som jag är just nu. Kommer aldrig mer bli som då. Det enda jag kan försöka göra är att fixera på ett för mig så trevligt sätt som möjligt (mitt optimistprojekt tex.) och att blanda in lite annat liv i det hela.
För jag heter Jonna och är fixerad.

fredag 11 januari 2008

let´s not

Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om detta spektakel sist. Tror det tittades på redan då med viss tveksamhet men att det ändå tittades på, i en enorm brist på annat måste jag till mitt försvar tillägga och inte för att jag haft några förväntningar alls inför årets version så var jag tvungen nu när jag likväl gav den en chans igen att i ren panik byta kanal med jämna mellanrum, i princip hela tiden.
Mina nerver håller inte alls för let´s dance. De har aldrig varit nerver att hängas i några granar men nu kändes det helt olidligt. Jag tyckte hela tiden det blev så pinsamt. Först var jag rädd att det skulle ramlas och bli jobbigt fel på golvet och sedan för vad juryn och deltagarna kunde tänkas kläcka ur sig. Programledarna som i andra lägen känns rätt trygga och stabila sa och frågade efter varje vals saker så fjärrkontrollen åter åkte upp zappläge.
Nej. Ingen dans för mig denna gång.
Men vad ska jag då hitta på? Vad finns att göra ensamma fredagkvällar våren 2008?

Hmm...
Morse går på nian, tror jag.

på tv

En ny serie började igår på trean. Damages. Klart jag hängde med, nästan från början. Ja eller, hängde nästan med. Vet inte om det var min för nuvarande lätt förvirrade, trötta, alternativt tomma hjärna som satte käppar i tankehjulen eller om den ska vara sådär knepig i början. Inte så att den var dålig. Tvärtom. Skitbra (tror jag). Spännande och med perfekta skådisar. Glenn Close är en gammal favorit sedan kaninkokningstiden (även om jag absolut inte har överseende med sådant beteende i verkligheten) och så gamle Skål-Sam som skurk. Me like! Men ändå låg jag där som ett snett frågetecken de två timmarna som det begav sig.
Blev så konfunderad av de korta snuttarna av kronologisk oordning (om det nu ens var det) att jag tappade taget om alla trådar. Jag som egentligen älskar kaos i handlingen och är ett stort fan av David Lynch (bl. a) vars filmer det ju oftast inte är någon ordning i alls men där jag ändå lyckas finna mig en egen tillräckligt rosa liten tråd så det hela känns fullt naturligt (nåja) i slutändan i alla fall.
Ja ja. Bra verkade det, så fortsättning följer nästa torsdag. Försöker komma ikapp med sömnen innan det och hoppas susen blir gjord.

En annan ny bra serie, återigen tror jag (såg inte hela) var Californiacation på fyran. Ska ge den också en till torsdagkväll och se om det är nåt att sitta uppe för. Trök-Mulder som supande och pippande butter författare. Ha ha, låter ju väldigt lovande.

Annars går mina kvällar och nätter just nu åt till att titta på underbara scrubs, gamla spin city- och suveräna Seinfeldavsnitt. Helt fantastiska glädjepiller mitt i den sömnlösa natten. Att ligga och skratta dovt i ett par timmar är som mjukmassage för själen och borde vara ordinerat alla som kanske inte mår helt 100.
Så där har ni. Inte en ordination men dock ett tips och några till.

torsdag 10 januari 2008

smygreklam

Äntligen är barnteaterprogrammet för våren klart. Detta bland annat har jag på sistone gjort eller fixat eller sammanställt eller nåt. Gå in och kika på lite av det som kommer erbjudas på den kulturella buffén här i staden under våren: http://www.kulturkammaren.se/. Bra va?! Håll utkik efter fler föreställningar. Det är en hel del på gång.
Känns inte som att jag duger till värst mycket alls för närvarande (ja jag vet, det går sådär med positivitismen) men något har jag uppenbarligen åstadkommit. Affischer och flyers är också på gång. Heja mig! Lite egen uppmuntran en mörk dag skadar aldrig.

Sökte ju strax innan jul en mängd olika arbeten runt om i Sverige och har nu fått vänliga avslag från två (gott nytt år liksom). Känner väl egentligen inte att flytt till Malmö eller Visby är det jag önskar eller behöver just nu, inte alls faktiskt, men det känns ändå lite hårt att börja året med att bli nobbad från alla möjliga håll. Kyrkogårdsförvaltningsgörat har jag inte sökt ännu. Tänkte ett tag att jag kanske slipper, men vågar nog inte lita på det, så en ansökan är snart på väg dit med. Tycker jag gör allt jag kan och ska om inte mer för att uppfylla min del av deltidsarbetslöshetsavtalet (även känt som helvetet) men någon ersättning från A-kassan har jag inte sett röken av sedan november. Det verkar inte riktigt vara samma regler som gäller för det andra som för oss små människor.
Men vad göra. Vänta och se. Det är ju nästan så att det finns pengar kvar efter en deltidslön innan julen och alla utgifter den innebar.
Heja heja, som sagt.

tisdag 8 januari 2008

elvis fyller år

Idag är det åttonde januari igen. Elvis fyller år liksom mitt ärr på magen. Förra året opererades jag idag. Det var en lätt nervös dag, i alla fall till en början. Senare väl vaken låg jag och gav aj aj aj ett nytt ansikte. Det gjorde så förbaskat ont. Kunde knappt andas efteråt för att inte tala om att röra mig. Kan tydligen bli så när livmodern plockas ut och halsen där får sig ett band fastbundet runt sig. Men som tur är fanns morfin och annat gott att proppa i sig. Fyra dag låg jag på sjukhuset. Var inte så kaxig då. Mest glad faktiskt trots det onda att det hade gått så bra allting och att jag nu var förstärkt och redo för bebis. Ja eller så fort smärtan hade lagt sig.
Sent andra dagen kunde jag äntligen "sitta" om än med viss möda och Marcus skjussade runt mig i rullstol längs sjukhuskorridorerna. En blek men lycklig rallyfinne susade förbi de andra sjuklingarna och hade jag kunnat skratta hade jag gjort det. Nu lät jag mest som en korsbefruktning av gris och häst så fort jag skulle uttrycka lite glädje och jäklar vad glad jag var. Måste ha låtit och sett helt sjukt ut. Fast då var vi ju på ett sjukhus också.
I morfindimmorna såg jag längtande framför mig hur jag senare samma år skulle föda ett levande litet barn, var så säker då att det skulle gå vägen rätt snabbt. Var ju redo och förstärkt till max. Hade ju till och med tränat på bukoperationssmärta så kejsarsnittet inte skulle bli en helt obehaglig överraskning.
Men nej. Ingen bebis i sikte så här ett år efteråt. Elvis fyller år och jag längtar fortfarande. Inte längre i en morfindimma men längtar gör jag och är mer redo än någonsin.
Elvis ska inte blir äldre förrän jag är mamma igen.

måndag 7 januari 2008

spykvart

Tror rekordet slogs inatt i vridandet och vändandet. Så tårta till mig. Ännu en vecka påbörjas med alldeles för lite vila. Hurra hurra hurra! Fick dock en helg med rätt många sovda timmar så jag är någorlunda nöjd ändå och sömnbrist är ju mitt mellannamn numera och inget att längre gnälla om.
Men då detta officiellt är dagens spykvart måste jag klaga på något och då ligger min envisa förkylning nära till hands. Alltså klag klag klag. Har kämpat som en liten toka för att tänka bort snoret och det halsonda, men likt förbaskat sitter det där det sitter. Eller snoret lever ju charmigt nog sitt eget lilla liv och droppar lite varstans så jag är inte direkt i mitt esse idag skulle man kunna påstå. Att sitta på måndagsmöte och snörvla och med näsduk försöka håva in de kopiösa mängderna som vill ut är inte skoj.
Fast jag ÄR frisk. Får inte glömma det. Tanken som styr. Visst. In my ass, vill jag tillägga på mitt spykvartsvis men jag ska inte låta kvarten ta över.
Jag ÄR frisk. Och sjukt trött på detta positiva tanketjöt. Det får jag lov att tycka just nu. Snart ÄR jag frisk, glad och på gång igen.

söndag 6 januari 2008

på måndag...

Från imorgon ska jag bli lite gladare. Eller åtminstone jobba på det, också. Även om jag ler rätt mycket så märker jag att nästan all min kraft går åt att tänka bra saker kring babylängtandet och det andra får kvitta liksom. Inte bra. Jag måste till exempel sluta svära åt automatiska hissrösten som meddelar med fruktansvärt irriterande stämma vilken våning man är på. En fullständigt onödig sak att slösa energi på. Så från imorgon är vi kompisar, den enerverande rösten och jag. Inga mer finska utbrott på sånt som faktiskt inte är nåt jag kan ändra på.
Förhoppningsvis kommer mina ÄL(ägglossnings)-test imorgon med så jag äntligen får börja kissa på sticka igen. Kanske en konstig sak att sukta efter men det känns alltid lika bra att få bekräftat att ett av de små äggen lossnar (om nåt lossnar), det är som en liten delseger på väg mot högvinsten. Sen gäller ju att att ägget hittas i tid av en av de som söker det och att tycke uppstår och om så att sedan den befruktade miniklumpen lyckas fastna därinne. Det är mycket som ska klaffa innan det blir dags att testa igen och hittills har det ju inte klaffat särskilt bra alls så jag tänker inte börja fundera i odds- eller annan väg heller, bara luta mig tillbaka och låta hända det som hända vill. Men först vill jag ha mina stickor och en liten vi-är-på-rätt-väg-framgång.

lördag 5 januari 2008

längtan efter baby

Lite kanel- och kardemummakryddat kaffe och allt är bra igen, med viss modifiering. De bra tankarna leder klart överlägset i alla fall och det är det är gott så.
Jag ska ju detta år (och fler år därtill om det funkar) med hjälp av min tanke förändra min verklighet, eller åtminstone tolkningen av densamma. Ska gå så långt till och med som att tänka till mig det jag mest önskar och för att det ska lyckas måste jag orubbligt tro på det.
Jag styr min tanke och min tanke styr mitt liv. Mitt liv är mitt ansvar men inte min ensak, och så vidare. (Japp terapin går bra, tack för att du frågar.)
Jag hade en idé om hur jag ska konkretisera min önskan på ett för mig positivt sätt och frågade min terapeut om detta igår. Ville ha lite feedback och en försäkran om att jag inte är helt knäpp. Han sa -Testa. Känns det bra är det bra. Annars låter du bli nästa gång. Så jag gick på stan och i affärer efteråt och till sist in på babyavdelningarna. Dessa är områden som jag sett som närmast minerade tidigare men nu gled jag alltså in som vem som helst. Och det kändes obeskrivligt bra. Jag kom på mig själv att skratta till högt ett par gånger medan jag gick omkring där och tittade och tog på de minimala klädesplaggen. Så fina de var. Och mjuka. Det pirrade till i magen när jag till sist hittade den sötaste bodyn i minsta storleken. Jag gick leende till kassan och betalade som om det vore den självklaraste saken i världen. Den fina lilla bodyn ska vår baby ha! Jag gick lika leende ut och kände mig nästan oförskämt lycklig. Så förväntansfull har jag inte varit på evigheter.
Min tanke är alltså att varje månad köpa något litet som symboliserar min högsta önskan. Jag ska inte på ett lätt rubbat sätt börja inreda någon barnkammare på ett bra tag utan bara köpa eller göra något litet som jag tänker mig att vår baby ska ha när h*n behagar komma till oss för att sedan stanna här, för jag måste tro h*n är på väg.
Vi köpte aldrig något till Dante. Vi vågade inte. Inte än, sa vi. Så det blev aldrig. Och som jag i efterhand har gråtit över allt det vår lille kille inte fick. Liten fick en minimal pyjamas tidigt och inte för att det hjälpte, hon förlorades liksom Dante, men hon lämnade i alla fall pyjamasen, ett hopp, efter sig. Något för mamma att torka sina tårar med.
Nu ska jag på ett helt nytt sätt tänka positivt och fylla vår baby-låda med små söta ting inför det som komma skall. För det kändes bra och är därför också rätt och något för mig att fortsätta med. Förhoppningen är att det inte hinner samlas så mycket förrän det på riktigt blir dags. Men tills dess har jag något att se fram emot.
Tror och hoppas detta mitt egna lilla optimistprojekt kommer ge mig lite välförtjänt ro från kampen äggbefruktningen blivit till. Nu får det ske i sin egen takt, medan jag i min fixar och donar med mitt.
Optimist-javisst.
Idag i alla fall...

frustande finnjonna

Ont i huvud och rygg efter att äntligen ha kunnat sova fyra timmar i sträck. Vad är det? Ska man inte må bättre av att sova? Tror det är överskattat hela idén. Bättre vakna och bara vara trött.
Grinig blir inte på bättre humör av att titta på skidåkning på tv. Har knappt gjort det sedan jag flyttade hemifrån mamma, pappa och då också finsk tv och förstår varför nu när jag åter stönat mig igenom en sändning. Det är inte helt lätt för en svensk, marinerad i detta svensktjöt sedan födseln, att förstå hur tråkigt, tröttsamt och faktiskt fruktansvärt irriterande det kan vara som finsk (tex.) och intresserad av annat än BARA svenska framgångar eller bristen av dessa att lyssna på den blågula orgien SVT bjuder på varje gång det ska åkas skidor eller hoppas åt nåt håll i friidrott. Har sagt detta tidigare när allt andades Klüft (har sedan dess i alla fall lärt mig hur tyskt y ska göras, heja mig) i somras och VISST, vi är (fortfarande) i Sverige, klart kommentatorerna håller på Sverige och svenskarna som givetvis är i majoritet i detta land mest är intresserade av de svenska deltagarna etc etc etc i all evig tid. Men nog måste väl ändå lite äkta nyfikenhet finnas på "motståndarna" också? Även här.
Och NEJ det är inte likadant överallt. Svensk TV är extremt. Det frotteras mycket mer i det egna här än i många andra länder. Och även om man kanske hemma i soffan högljutt gläds åt när det glider illa för de andra eller nån ramlar så låter det likadant som det glider när kommentatorn skadeglatt utbrister "ha ha ha ha, nu blir det lucka". Sedan är det deras eviga expertistjat om de egnas färdigheter och teknik som får en att vilja slita små tussar av sitt hår- "in i spåret, Kalla. Du förlorar på att åka där. Åk si. Åk så.", hela tiden. Verkar som att hon vet precis hur hon ska åka den tjejen, så håll käften gubbarna.
Herr Hårds sidekick har ett helt eget sätt att utropa "Härrlliggtt!" i tid och otid också och lika ofta får jag lust att kasta nåt på någon. Så "härrlliggtt!" är det inte. Framförallt klingar det falskt när han sekunden innan klagat på precis allt. Men en gång kände jag faktiskt ett instinktivt "härrlliggtt!" som en reaktion på herrklubbens tidigare bröl och det var när det slant till för svenskan. Det är deras fel att jag inte kan njuta av finskans förstaplacering i loppet lika mycket som jag gläds åt att en svenska inte tog den.
Imorgon är det dags igen. Om jag vaknar på bättre sida. Ska försöka använda min positivism, som idag ännu inte klivit upp, till att heja fram de finska damerna och att inte ödsla tid på annat.
Sedan pausar jag skidtittandet och gör kanske ett nytt försök nästa år.

torsdag 3 januari 2008

sött som seger

Tänkte testa min nyfunna positiva projicering på en trisslott tidigare idag. Jag skrapade och skrapade. Långsamt. Hoppfullt. Vann inget. Gånger två dessutom. Men misströstar inte särskilt för det, känner på mig att något är på gång. Något bra. Ännu bättre. Bäst. Det blåser en segervind i mitt röda hår och jag vet att en vinst envist lurar bakom ett av hörnen.
Gäller bara att runda rätt.
I tid.

magen full

Men nån städning av huvudsaken blev det inte. Tror dock det hela kommer ge sig med tiden. Just nu finns det lite väl många bollar (alltid dessa jäkla bollar) i luften samtidigt. Men en och en ska jag så småningom plocka ner dom och låsa in dom i lådan där de sen får ligga kvar.
Förutom planering inför våren pratade vi över lunchen om positivt tänkande och vikten av det. Vår (min) främsta strategi detta år kommer vara att le mer, inte oroa sig så mycket, låta bli grubblandet över småsaker och bara lita till det bra och goda. Ungefär så sa vi. Om vi menade det, vet jag inte. Kan ju inte skada att testa åtminstone.
Så möts ni av en lite väl fånigt leende människa vandrandes på norrköpings gator de kommande veckorna är det antagligen någon av oss som testar just det.

vardagen rullar

Jag måste samla mig. Organisera kraft, motivation och lust om jag hittar den någonstans. Just nu spretar jag åt så många håll samtidigt att det är helt omöjligt att fungera som jag borde för att klara detta dagliga var. Men här ska inte sjungas någon klagan. Inte jättemycket i alla fall. Jag ska mötas lite med arbetskamraterna över en liten lunch och sätta upp strategier för tiden framöver. Återkommer sedan med magen full och huvudet lite städat. Förhoppningsvis.

onsdag 2 januari 2008

2008

Då var det dags alltså. Att köra igång allt det som ska köras igång detta nya år. Och i den beskrivningen ryms mycket. Jag är glad jag kan jobba hemifrån just nu (eller nyss och snart igen) för att gå till jobbet visade sig helt omöjligt efter att vi skakat hem från Gbg tidigare idag. Eftersom jag (mot min vilja) inte sovit värst mycket senaste tiden börjar tröttheten ta ut sin rätt och satte envist igång med all sin kraft att hamra bakom min panna nånstans strax innan Borås. Det blev många kaffestopp de efterföljande 30 milen och när jag till sist, väl i Norrköping, lämnat bilen och skulle gå hem så gjorde jag precis det och mycket mer minns jag inte.
För ett tag sen vaknade jag i alla fall i egen säng och är nu uppe och rör lite på fingrarna. Mer avancerade övningar undanbedes vänligt men bestämt av kroppsresten.
Men det ska nog bli bra detta. 2008 alltså. Eller det SKA bli bra. Finns ingen plats för något nog där. 2008 är mitt år. Även om det kanske startat lite i tröttaste laget så ska jag få fart på det snart. Jag menar, det är ju en bit kvar. Mycket hinner hända.
Och med mitt nya motto "tänk på det du vill ha och det blir ditt" (typ) kommer jag ha fullt upp att håva in min egen lycka dessa resterande 364 dagarna.