onsdag 30 januari 2008

att minnas

Det är tungt att bära på ett hål. Att hela tiden vara medveten om det som inte finns, det som saknas. För så är det. Jag är väldigt medveten. Jag vill vara det. Hur skulle jag kunna låta bli? Inte vilja? Det är mina barn som bor i den känslan. Samtidigt gör det så ont. I det där som inte finns.
-Gå vidare, säger du. Och jag går vidare. Varje dag gör jag det. Titta. Jag är. Älskar, skrattar, gråter. Lever. Jag går vidare hela tiden. Men det värker i tomrummet. Gör ont. Så därför haltar jag kanske lite, men tar mig vidare ändå. Låt mig göra det i min takt.

Alternativet till att inte vara medveten om något är att glömma det, inte känna längre och just därför är det inget alternativ. Jag vill inte glömma. Vill känna och komma ihåg. Allt.
Ibland skrämmer tiden mig. Den känns som ett hot. Tänk om jag ändå, när det lagts tillräckligt med tid mellan oss, glömmer. Jag kanske inte alls kommer minnas Dantes vackra lilla ansikte (varför kikade jag inte på hans fötter?) och Litens putande minimun. Vad skulle jag vara för en mamma om jag glömde bort hur mina barn såg ut? Så jag bläddrar bland bilderna. Tittar. Rör vid dom. Jag ska aldrig glömma.
Det gör ont att vara medveten, att minnas men vad skulle jag annars göra? Det är kärlek i mitt minne och där bor dom mina små.
Därför fortsätter jag minnas,
minnas,
minnas,
minnas...

8 kommentarer:

Anonym sa...

Du skriver bättre och bättre. Jättefint. Älskar dig. Din M.

Humlan sa...

Ja, du skriver verkligen så otroligt fint om något som måste göra så fruktansvärt ont. Du är en stark tjej.
~kram från mig~

flisa sa...

Vad fint du skriver, jättefint. Blir alldeles tårögd. Känner igen mig så mycket. Det är så många i min omgivning som vill få mig att glömma bort. Men jag kan inte glömma bort mina barn. Jag längtar efter er älskade Love och Hannes. Jag vill inte glömma..... KRAM på dig/ Karin

Anonym sa...

Det kommer komma en dag Jonna då ditt hål inte längre känns tomt och svart... tiden det tar kan ingen veta, men den dag kommer komma när du kan se tillbaka på dina barn och bara minnas dem med den kärlek du önskade dem när de var i din kropp... Den dag kommer komma då sorgen inte längre behöver göra sig påmind, ni har lärt er att leva med varandra, den dagen kommer då du kommer minnas vad de genom sin tid hos er har lärt er om livet....

När bitterhet och sorg har lämnat er, när ni lärt er leva med döden och acceptera den som en del av er erfarenhet av livet, då kommer det svarta, tomma hålet ha fyllts av kärlek igen, den dagen kommer komma eftersom ni aldrig gav upp, ni gav aldrig "de andra" en chans att tala om för er hur ni ska vara nu... vad som är brukligt.

Du är stark Jonna... du kommer läka

AnnaJ

Berber sa...

Känner också igen mig så väl! Brukar önska att jag hade kunnat få mina små barn balsamerade så att jag kunde ha dem i ett litet skåp och ta fram och titta på dem nu, nu när allt inte längre bara är chock och kaos, nu när jag skulle kunna se de saker som jag missade då. Och vill aldrig glömma hur de luktade.
Självklart måste man klänga fast vid sina minnen när minnena är det enda man har!
Stor kram från Johanna

Tisalen sa...

Tårarna trillar av dina fina ord

finnjonna sa...

Tack alla för era snälla och fina ord! Betyder mycket.

Anonym sa...

Hum...jag har ingen erfarenhet av att förlora barn men varit med om något annat traumatiskt som gav mig mardrömmar i flera år efteråt. Mardrömmar även i vaket tillstånd och rädsla. Vet inte om det är någon tröst men det onda bleknar med tiden. Minnena försvinner inte med det smärtsamma bleknar så det går att leva med.