lördag 12 januari 2008

barnlöshet(s)

Ägget är nu officiellt löst! Och delseger ett är vunnen. Känns bra. Genast innfinner sig en antydan av inre lugn. Min kropp har gjort det den skulle, vårat samarbete är ett faktum och vi kramas vänskapligt. Nu är resten liksom inte upp till bara mig (och min kropp) längre.

Jag vet att det för någon som inte provat mina (eller mina medsystrars) illasittande kläder ter sig som en smula fixerat att hela tiden hålla koll på ägg, tempraturer, rätt vitaminer och annat och att det därför är lätt att komma med välmenta råd som: Lägg ner det där nu. Tänk inte så mycket, du stressar bara upp dig. Tänk på annat. Låt hända det som händer. Det kommer aldrig hände så länge du... Men tyvärr har jag ingen off knapp. Jag är som jag är. Ofrivilligt barnlös av en eller annan anledning, eller som det verkar -ingen speciell anledning alls. Jag har inte själv valt detta olyckliga och fixerade tilstånd. Livet har valt det åt mig. Och det är orättvist. Men min barnlöshet är inte ett resultat av min egen stress kring min längtan. Så snälla tänk på vad era råd kan insinuera. Det är tufft nog som det är. Skuld och skam och tänk om jag..:andet är en ständig ingrediens i livet redan.
Jag önskar jag kunde släppa precis allt kring det här. Gör små avhopp ibland till livet bredvid, det andra, normala. Men sugs snabbt tillbaka till gamla, bekanta spår igen. Jag är som jag är just nu. Kommer aldrig mer bli som då. Det enda jag kan försöka göra är att fixera på ett för mig så trevligt sätt som möjligt (mitt optimistprojekt tex.) och att blanda in lite annat liv i det hela.
För jag heter Jonna och är fixerad.

13 kommentarer:

Anna sa...

Mitt bästa råd jag kan ge dig är att ..Fortsätt var dig själv! Och var stolt att vara det!

Kram.

Frida sa...

Visst längtar man ibland efter en off knapp. Gick själv igenom ett sent missfall för snart 3 månader sedan och sedan dess är paniken ibland total och känslan av att "det här var min chans" smyger sig på. Inte lätt att då slappna av och lita på att kroppen vill samarbeta igen...

Frida sa...

Håller så klart tummarna att ägget fastnar!

finnjonna sa...

Anna: Tack. Bra råd :-)

frida: Det där känner jag igen. Dumma "jag har haft mina chanser" -tanken. Så destruktivt. Men den hoppar ju på en ibland. Så vad gör man.
Fast klart både du och jag har fler chanser! Gäller "bara" att få och ta dom. Kram!

Anna sa...

Håller alla tummar jag har att det ska gå bra.

mandarin och ned sa...

jag heter mandarin, och jag är också fixerad.

jag känner ibland att jag har två liv. Mitt ena liv är barnlöshetslivet, här hägrar ägglossningstester, fertilitetshöjande råd och en besatthet av att läsa allt som har med mina problem (upprepade missfall) att göra. Sen finns en skugg-mandarin... hon jobbar, träffar kompisar och gör vanliga roliga saker. Egentligen är skugg-mandarin mycket roligare, men hon för en tynande tillvaro, även om jag gör stötvisa uppvakningsförsök.

lycka till denna gång, håller tummarna nu - och ca två veckor framåt! :)

AnetteJ sa...

Tänk, jag tillhör väl de få människor som inte alls tror på teorin "slappna av, så blir man med barn". För isåfall hade jag aldrig fått barn! Jag vet precis hur det är att räkna dagar, kolla sekret (hehe) och mycket mer. Man levde i tvåveckorsperioder; längtan till ÄL, och sen den ohyggligt spännande resan till ICKEmensen. Som blev ohygglig många gånger. 26 gånger faktiskt, hann jag räkna ohyggliga gånger innan miraklet satte sig fast (tja, fast å fast, men höll sig kvar i allafall..). Jag lovar, jag slappnade inte av en sekund under dessa år, och det tog sig till slut ändå. Så fortsätt vara fixerad, snart är ägget fixerat istället!

finnjonna sa...

anna: Tack för tummar!

mandarin&ned: Skuggjonna är också mycket roligare, men hon får ingen plats just nu och det är så synd... Önskar er lycka till också när det blir dags igen.

anettej: Vad skönt att höra att det lyckades till sist. Och jag håller med, tror inte heller att "slappna av" är medicin. Inget blir bättre av att förebrå sig själv, vilket den uppmuntran leder till.
Vi får hoppas på ett fixerat ägg till nästa helg. :-)

macke f sa...

Det låter som om ni har en massa svettigt arbete att utföra nu närmsta tiden, kanske enda gången man bör blanda business och pleasure! hihi

Karolina sa...

Vill bara säga att jag trots mina barn vet hur jobbigt det är att månad efter månad kastas mellan hopp och förtvivlan. och undra vad som är fel, varför jag inte fungerar, om jag blivit infertil. Och för att inte tala om hur trist sexlivet blir när man inte har sex för att det är mysigt utan för att det är den viktigaste stunden i månaden befruktnigsmässigt. 17 månader kämpade vi, och hur makabert det än låter så blev det ingen bebis i magen förrän vi givit upp och bestämt oss för att det var ok att inte få fler barn. Ja, ja, jag ville bara säga att jag följer dig här inne dagligen och jag hoppas, hoppas att du snart skall få ett plus på stickan och att du sedan 9 månader senare får hålla en lite bebis i dina armar.

Anna sa...

Jag är väl medveten om att det är helt omöjligt att sluta upp med fixeringen när man mår och känner det så som du gör just nu. Och jag vet hur jäkla jobbigt det är att om och om igen få höra "att om du bara slappnar av och låter det där vara så kommer det att lösa sig".
I situationen som du är i nu, där du mår dåligt och fixeringen har tagit överhanden, då är faktiskt det bästa att göra ..precis som du gör. För det hjälper dig att känna dig något avslappnad och känna att du har lite "kontroll" på situationen.
Så fortsätt med ditt fixerande ..och fortsätt var dig själv! (som jag skrev tidigare)

Jag känner själv flertalet som inte lyckats få barn förrän dom slutat upp att kämpa, gett upp helt enkelt.
Några som jag vet genom bekanta, dom kom så långt så dom adopterade 2 barn som var syskon med varandra. Och 2 månader efter att barnen kommit till dom så blev hon gravid ..Med tvillingar! :)

Men självklart finns det garanterat ännu fler som blivit gravida när dom gör så som du gör. Saken är väl bara att det inte är dom historierna man får berättat för sig lika ofta. Och dom historierna sprider sig inte på samma vis och blir inte lika stora. Inte alls i den storleken som när ett par har kommit så långt så dom gett upp.
Sådana solskenshistorier har en förmåga att bli större och berättas ifrån mun till mun.

Så kämpa på! Jag tror på Er stenhårt!

Jessica sa...

Tjoho grattis till delseger ett! Nu håller vi tummarna för fler segrar! Och jag förstår dig fullt ut, vi är många som varit i om inte samma så ganska liknande sitsar. Var som du är, skit i allt annat. Och kämpa på!

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Jag har aldrig lyckats bli gravid av mig själv. Men de två gånger jag lyckades med läkarhjälp (en av gångerna slutade mindre lyckligt, men det hör inte hit) har jag varit så oavslappnad som man kan vara, jag har haft ett stressigt helvete i vardagslivet + att jag varenda sekund kännt och tänkt på ägg och embryon. Jag har inte varit i närheten av att ge upp, men tänk ändå så lyckades det!