SJ ab -ba JS och allt annat som gick snett

Halv tio var vi så äntligen där vi skulle. Vi skulle varit här kvart i sju...
Det började som sagt sådär.

Vårat x2000 tåg (1522) var såklart försenat redan från start och misstanken att vi med råge skulle missa anslutningen i Sthlm och inte få plats på de senare överfulla tågen gjorde att vi lät Sara boka in oss strax efter två på regionala dubbeldäckaren med avgångstid halv fyra. Varför det var mycket förseningar kunde Sara däremot inte svara på för hon satt ju bara i växeln för trafikstörningsinformation (?).
Lite mer uppstressade blev vi när vi på nätet följde utvecklingen. Inga tåg verkade åka mellan Linköping och Norrköping och någon förklaring till varför gick inte att urskilja. Då jag åter ringde till informationen fick jag prata med haggan (vilket hon visade sig vara) Karin som nästan kunde garantera att vårat tåg ändå, som skulle starta i Linköping, skulle göra just det. Hon hade till och med svar på varför det strulade -det enorma ovädret i östergötland, framförallt runt Linköping satte sina spår.
-Jasså, undrade jag lite tveksamt, här i Norrköping är det helt stilla och inte en flinga faller, kan det verkligen vara så mycket värre i Linköping?
-Det har väl inte hunnit dit än, svarade Karin, men erat tåg hinner avgå innan. 1505. Inga problem.
Bra. Skönt. Jag tror henne.
Vi packar och stressar iväg.
En kvart senare möts vi av folk, folk och folk. Alla tåg är försenade och resten är inställda. Bland annat vårt regionala. Inställt? Härligt. Tack Karin.
Och på sedvanligt SJ manér (HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET!?!) är det ingen mer information. Ingen personal någonstans att fråga, inga skyltar som visar rätt -bara stressade och oroliga resenerärer och iskallt väder. Dock inget oväder.
Jag ringer.
Hoppas få snacka med Karin igen och säga ett par väl valda ord till haggan, men istället svarar Rebecca.
Jag förklarar vad det gäller och hon tycker det låter konstigt att jag inte fått rätt info tidigare eftersom stoppet mellan Linköping - Norrköping varit kännt ett bra tag och de inställda tågen lika länge varit ett resultat av det. Stoppet har tydligen heller inget med det pågående dåliga vädret att göra utan beror på strömfel (eller något) någonstans.
Rebecca är trevlig och lovar prata med sin överordnade om Karins (vad hon nu heter egentligen) inkompetens.
(Ja ja. Jag kan ju hoppas.)
Bra så hursom, men vad vi nu ska göra kan Rebecca inte säga. Som tur är får jag under vårat samtal veta att x2000 tågen precis kommit loss från Linköping och att det där första vi skulle ta nu äntligen en timme senare var på väg mot oss.
Väntan.
En timme kallare kommer det efter att SJ ändrat tiden på skärmen ett antal gånger (ett par minuter i taget-vilket skitsätt) och lika många fått oss att svärande och förfrusna gå mellan station och spår. Fast hurra, vi har platserna kvar.
Att vi missar anslutningen skiter vi i och kollar hotell i Sthlm istället.
Halvvägs -bättre än inget.
Sen får vi glädjande besked om att vårat tåg ska i storstaden svida om och bli till det som 1716 skulle fortsatt norrut. Det enda vi ska göra är att i tåget byta till de platser vi skulle haft på det tidigare.
Ok. Omplacering.
Fast innan tåget lämnat stationen uppstår nästa problem. Nästan alla platser är dubbelbokade.
Aj då.
En och en halvtimme försenat, fullsmockat med packning, vagnar och enorma julklappar får nu folk turas om att sitta.
Fast bara vi någon gång kommer fram.
Men nej.
En kvart före Gävle är det tvärstopp. En tåg framför oss evakueras och vi får snällt vänta på vår tur.
En timme väntar vi.
Milo är trött och ledsen i sin pyjamas som fick ersätta hans andra kläder då han plötsligt började hosta och sen kaskadkräkas över hela honom, mig och våra två säten som Uppsalakvinnan en väldigt kort stund gjorde anspråk på innan hon snabbt rusade vidare.
Folk såg helt livrädda ut. Två dagar före julafton en spyspruta på överfullt tåg. He he. Inte julklappen någon önskat sig.
Nåväl. Jag skulle tvätta av mig men såklart fanns inget papper och vattnet var avstängt. Hallelujaa, så det tvättplapparna inte tog bort (stanken) satt i tills bastun jag nyss besökte.

För att inte göra en hysteriskt lång historia längre.
Vi kom fram till sist.
Närmare tre timmar försent.
Men vem räknar? Jo jag. Och säkert de stackare med slutdestination Kiruna någon gång om säkert alldeles för länge.

SJ.
You cant live with it and you cant live without it.