bemötande

Fick en kommentar:

Jonna, jag har precis fått veta att en bekant förlorat sin son i v 36. Han dog i magen. Hon fick föda fram honom två dagar efter beskedet. Känns helt ofattbart.

Känner mig handlingsförlamad. Vad kan man göra för att hjälpa i en så svår stund. Vi bor långt ifrån varandra så jag kan inte hälsa på just nu.
Du har ju (tyvärr) erfarenhet av denna typen av sorg. Vad ska jag göra för att "hjälpa/underlätta"?
/Soffi

Jag blir så ledsen. Beklagar verkligen hennes och hennes familjs förlust.
Ofattbart är ett "bra" ord i sammanhanget (om det nu finns någon plats för bra överhuvudtaget) för det är så ofattbart, orättvis och bara fel, fel, fel.
Det är svårt att råda i ett sånt här läge för såklart är behoven helt olika från människa till människa, från mamma till mamma, även om sorgerna påminner om varandra. Men något jag tror är viktigt efter att ha pratat med många som varit med om liknande är att ni i närheten inte låtsas som "ingenting".
Hennes son föddes, han fick aldrig chansen att leva, men han fanns där, länge, levande och sparkande i mammas mage, så levande! och han föddes och för henne och hennes familj kommer han alltid vara en del av den familjen. En mycket viktig del.
Det är svårt att veta vad man som vän ska säga och då är det bra att säga just det.
Jag blev "glad" när jag fick frågor om Dante, när folk vågade prata och fråga om det som hänt för det är ju så påtagligt. Så fråga om sonen, vikt, utseende... och om minnestund eller begravning. Sånt kan betyda så mycket, att också andra ser deras pojke som det han faktiskt är -en pojke. Som tyvärr aldrig fick chansen.
Det var riktigt jobbigt när någon bekant som dagligen sett mig med magen i vädret innan började prata om just vädret (det hade varit varmt) och inget annat när vi träffades första gången. Då skämdes jag. Som om det som hade hänt var nåt skamligt och det skulle vi inte prata om.
Fast det är olika.
Hon kanske inte vill prata om förlusten eller hon kanske vill prata om det sen. Var lyhörd och öppen,. Skicka mail, berätta att du finns där för vad hon kan behöva dig till. Jag orkade inte prata i telefon på ett bra tag men det kändes bra att få mess, på mess på mess och mail från folk som brydde sig.
I början är det svart och det ska få vara det. Tids nog orkar hon börja se sig om efter solen igen.

Var alltid försiktig med (undvik helt!) peppande tal som -det finns en mening med allt etc...
Det var otroligt hur ofta jag fick höra att det var bäst det som skedde, allt har en mening eller det knepiga rådet om att vi skulle på't igen och skaffa ett nytt barn. Eller som jag också fick höra, vilken tur (!?!) att det skedde nu och inte sen, eller det hade varit värre om han hade fått leva ett tag och sen dött.
Alla i princip menar kanske väl men man ska vara försiktig för det kan bli såååå fel och en mamma är skör efter ett sånt trauma som det är att förlora ett barn, oavsett om det händer tidigare eller senare och nu hände det ju när hon var så nära att få honom hem. Så vet du inte vad säga, säg det som sagt så har du i alla fall inte saltat ytterligare i såret (inte för att jag tror du, Soffi, skulle göra det, men ändå).

På http://www.familjeliv.se/ finns det bra forum och grupper (änglarum) för oss som förlorat barn i graviditet. Jag fick tips om den sajten och det är tack vare de underbara kvinnorna där med tyvärr liknande erfarenheter som jag kunde börja se framåt igen så pass snabbt som jag gjorde. Tipsa henne om det ifall hon inte redan hittat dit.

Mina varmaste tankar går till din bekant och hennes familj.

Du verkar vara en mycket fin vän som bryr sig.

Kram.