Nu känns det faktiskt så. Att en flytt till Stockholm inom en snar framtid är något att på allvar börja fundera på. Dels för att komma närmare de mina och dels för att komma närmare Marcus jobb och dels för att jag ska kunna hitta min nya nisch i livet, som inte nödvändigtvis finns i huvudstaden, men jag tror det blir lättare att leta därifrån.
Mina föräldrar kom igår och det var mycket trevligt, som alltid. De åkte idag, alldeles för snabbt, som alltid. Saknar dom och mina båda bröder och bror Ts Cissi jättemycket och vill lättare kunna träffas.
Familjen är viktig för mig och livet för kort för att man ska bo långt borta från de som betyder något. Jag har hela min barndom varit ledsen för att mormor och morfar och farmor och alla andra fina släktingar bott där (i Finland) och vi här. Jag grät i tiotals mil varje gång vid semesterns slut när vi åkte från mormor och morfar och jag kan fortfarande gråta när jag tänker på det. Det var så ledsamt att lämna för man visste att det var så lång tid till nästa gång. Jag bestämde då att aldrig flytta långt från mamma och pappa så mina barn skulle behöva blir ledsna vid avsked och ändå bor vi här, iofs bara drygt 30 mil bort, men ändå. Just nu kan visserligen Milo börja gråta "bara" Jessica, som bor några kvarter bort, går hem, men det är väl sen jag tänker på, när han blir några år till, så där som jag var när jag verkligen började förstå det där med avstånd och tid.
Stockholm är närmare de mina och inte längre bort från Marcus familj (och man slipper tågbyte!) så därför känns det som att Stockholm it is.
Sen är det ju det här med jobb. Marcus åkte nyss. Ett dygn blir han borta för några timmars arbete. Tänk om man bodde däråt, då kunde han sova hemma även söndagarna. Och onsdagarna. Och alla andra dagar han har grejer på gång uppåt. Lyx.
Och så sist men verkligen inte minst, eller jo det är jag -minst, fast inte mindre viktig för det, kommer jag och min... hmm... låt oss kalla det karriär. Jag vill göra nåt. Bli något. Plugga. Och visst att man kan göra det på mången håll, även här, men jag behöver nog byta ort för att förhoppningsvis tummen av flyttfarten ska åka ur röven och jag kanske få saker och ting gjorda också för mig själv.
Så en flytt mot Stockholm, det funderar vi på. Inte nu, snart eller om ett halvår, men kanske sen...
10 kommentarer:
Så ni ska inte flytta till Italien som en skvallerblaska skrev i veckan?
Ja så mycket som Marcus reser i jobbet kanske det vore smidigare om ni bodde i Stockholm. Du fick närmre till Gävle och till Göteborg går det väl snabbare från Stockholm än från Norrköping. Fast just nu går ingenting snabbt någonstans och jag är väldigt glad att jag inte behöver ut och försöka åka tåg i det här vädret.
Varför måste du förklara dig ?
Det är väl bara att flytta om ni önskar det. Lycka till !
Helt rätt! kom närmare oss. Tänk att bara kunna titta över på en kaffe :-D (ja för maken blir det ju forf. svårt, men jag kan komma!!)
Det blir nog jättebra om ni flyttar till storstaden. Förstår att du vill komma närmare släkten. När min mor och far blev gamla så flyttade de närmare mig. De som alltid bott på landet flyttade som gamla till en större stad två hus ifrån oss. Det tyckte jag var modigt. De trivdes som fisken i vattnet och nu när båda är borta så känns det så skönt att tänka på att vi fick så många fina stunder tillsammans medans de var friska, och de små barnbarnen hann och springa till dem och skaffa sig oförglömliga minnen att spara i hjärtat nu när mormor och morfar inte finns hos oss längre. Båda två gick bort för ett år sen med två veckors mellanrum. Ta tillvara på de dina. Livet är alldeles för kort.
får man fråga varför ni bor i norrköping??
berenStockholm blir säkert bra, ni bor lite vid sidan om nu liksom. Inget fel på Norrköping ! Men föräldrarna i Gävle, Göteborg jobb i Stockholm så det blir säkert bra. Lite ler jag åt tåg Stockholm-Göteborg just nu men de måste väl skärpa sig någongång. Eller så får ni skaffa bil. Tror familjen är viktig för Marcus också och barn acklimatiserar sig fort. Flyttade 50 mil bort o min mammas tårar glömmer jag aldrig . (död nu.)Men jag väldigt bra trivs här. krama milo-go. o Mimmi.
Flytt till huvudstaden? Men inte mitt i stan, för det är nog dumt! Visst är det skönt att komma närmare sin familj, MEN inte allt för nära! Det är inte bra för någon, vare sig för oss ”vuxna barn” eller för våra föräldrar och inte heller för våra ”små barn”. Lagom är alltid bäst! Lite avstånd är aldrig fel, för då finns alltid längtan, och bor man på ”behörigt avstånd” så kan man träffas ofta ändå! Vi har delar av vår familj drygt 30 mil bort och det fungerar riktigt bra, och över en helg med normal väderlek eller normala kommunikationsmöjligheter så är 30 mil inte en evighet bort. Visst är det skillnad på sträckan Sthlm-Gävle mot Nkpg-Gävle. Och det kan vara ganska lagom avstånd. Men det blir ju längre till Marcus anhöriga, även om det kanske finns snabbare och enklare tågförbindelser dit från Sthlm. Ja det tål att fundera på. Jag förstår att det kanske vore bättre att bo i Sthlm med tanke på Marcus jobb, och hans möjlighet att då komma hem efter jobbet på kvällen! Men mycket sköter han väl hemifrån som det är idag, om jag förstått det hela rätt. Ni får fundera och vända och vrida på vad som är bäst för er båda vuxna. I steg 1 är väl Italien fortfarande det som gäller närmast framöver för en tid, eller?
Kramar från Maggan1
Välkommen till Stockholm. Men jag skulle slå mig ner i Sundbyberg i stället, om jag var ni. På lagom avstånd till Stockholms centrum (8 minuter med pendeltåg), här finns allt. I love Sundbyberg. Kom gärna över så ger jag er en rundvandring. Dessutom är det billigare att köpa bostad här.
Välkommen hit! (om ni flyttar)
Skicka en kommentar