framme

Vad ska man säga. Vi får plats i alla fall. En närmast gigantisk svit med tillhörande enorm terass är Mimmis och min i en vecka, efter en superfin resa, med superfinaste lilla dottern, som dock lämnade mig lite spasmiskt skakande. Blir så när man sitter och konstant gungar nån kroppsdel för att den lilla ska trivas och det gjorde hon visserligen så jag gjorde ju något rätt. Landningen var inte lika rolig för någon av oss. Jag har fortfarande jättelock för ena örat och allt hörs genom ett sus. Men det ska nog ge sig.
Saknar Milo som en tok! Han hade haft det så bra här. Fast samtidigt kändes det skönt att han slapp flyget. Jag med min lilla förkylning mådde inte bra i torra luften där uppe och jag vill inte ens veta hur Milo hade mått. Men som jag saknar honom. Och Marcus. Den här sviten var ju för oss, hela familjen. Fast nu är det som det är och jag och Mimmi, familjens nyaste globetrotter ska njuta järnet.
Imorgon blir det frukost med familjen som tog emot oss ochsen får vi se.
Och ja visst. Internet har jag med.

Nu ska jag fortsätta tugga tuggummi som en gnu. Glömde tandkräm. Blä.

Krams och natti.