otydlighetens förbannelse

Vi ska flytta.
Till ny spännande, skrämmande, stor stad.
Så är det, VI SKA flytta.
Har jag varit otydlig där?
Måste ha varit. Väldigt luddig. Och som följd får jag såklart skäll och blir idiotförklarad -igen- i flera kommentarer (varav de flesta inte blir publicerade).
Så nej, tack för rådet, men jag kommer inte stanna i Norrköping med barnen (?!?) medan Marcus flyttar. Och nej, det är inte för att jag är svag och ett offer.
Herregud.
Måste bli tydligare.
För så här är det. Vi ska flytta till Stockholm. På prov. Kanske kommer vi tillbaka om ett år, kanske stannar vi längre.
Vår lägenhet här är uppsagd, jag har tagit tjänstledigt från mitt jobb (där min tjänst ändå gått till en annan och jag helt ärligt inte kände mig så välkommen till längre) och så är det Milos sista dag på dagis imorgon.
Så.
Vi flyttar hela härliga lilla familjen till Stockholm, Södermalm, där vi ska bo i en fantastiskt fin fyrarummare som vi hyr i andra hand tills vidare.
Det blir häftigt, kul och fantastiskt, framförallt då mina föräldrar i samma veva också flyttar upp, eller ner för dom eftersom de kommer från Gävle. Bra va. Och så får jag en möjlighet att se och uppleva något nytt, kanske få tummen ur och skaka liv i de små projekten jag haft i lådan i flera år.
Fast samtidigt.
SAMTIDIGT, hur kul det än är, spännande och allt det där, så är jag skraj. Skitskraj.
Jag är väl sån.
Tycker det är läskigt med förändring även om det mycket väl kan bli en förbättring på andra sidan. Ofta är det ju så.
Förändring skrämmer lik förbannat. Jag blir sentimental, ledsen, börjar sakna Konsum redan innan vi lämnat stan.
Jag som får separationsångest när jag skiter och då ska jag bara skiljas från en bajskorv, inte konstigt då att känslor styrs upp när jag ska flytta från en stad som jag bott och på riktigt liksom blivit vuxen i de senaste 13 åren och vännerna jag lärt känna och älska här.
Det är ångest.
Och roligt.
Jag behöver detta. Längtar efter detta.
Det är mycket lämpligt för alla inblandade att Marcus fått ett jobb som gör det möjligt för oss att bo där vi kommer bo, men jag flyttar för att det är vad jag behöver just nu. Vad vår härliga lilla familj behöver.
Jag förstår inte.
Är väl lite känslig och löjlig, men förstår verkligen inte varför jag får utskällningar och ilskna kommentarer när jag skriver att det är jobbigt OCKSÅ att flytta. Som om man inte får tycka så, eller åtminstone inte svart på vitt.
Det är mycket som är konstigt. Men bland det knepigaste jag på sistone upptäckt är att man som kvinna och mamma framförallt, inte får "gnälla" eller "klaga" om man varit med på något från början. Då blir man vips ett offer, otacksam, svag, eländig, vadsom och måste genast bli uppläxad av andra kvinnor som såklart vet bättre, har det svårare och minsann inte klagar etc.
Suck.
Jo faktiskt.
Lite så.
Önskar jag inte tog åt mig, men det är på något sätt så man vet redan innan vad som komma skall och börjar filtrera i sitt "gnäll" långt före det hamnar på skärmen just för att man -jag- vill inte bli utskälld. Helst.
Mycket trist att behöva göra bara det.