två minuter innan

Hon är en solstråle Mimmi. Så glad. Jätteglad! Och gå kan hon. Med besked.

Fast när hon inte får det, till exempel när vi går ut alla tre och ska ta oss någonstans och dumma mamma (jag) får en idiotisk idé om att barnen ska sitta i vagnen då trafiken är vansinnig och samma dumma mamma inte orkar bära för att ännu dummare rygg är ett helvete, ja då blir hon "rabies".
Ihållande gallskrik, sånt riktigt jobbigt rosselmorrande från halsen om ni vet, spottas ut från den söta lilla munnen så döva och halte farbrorn någonstans i Vasastan blir rädd och hoppar upp och sätter i takkronan.
Och "rabies" slutar inte.
Skriket, morrandet, rosslandet håller på och håller på tilsl dumma mamma tappar hoppet om förändring, styr hjulen hemåt, väl där låser dörren och kapitulerar mot hemska tanken att aldrig någonsin mer gå ut igen.

Det är få saker som är så utmattande för mig som förälder som mitt barns skrik. Framförallt skrik som man inte kan trösta bort (kolik eller då "rabies"). Det är hemskt. Alla hormonerna i kroppen går på högvarv och man känner sig som världens sämsta.
Som nyss. Ja fortfarande.

Nu är det dock lugnt.
Båda sover.
När vi hade kommit hem lugnade Mimmi ner sig direkt och började gå runt som om inget hade hänt, -hellååå, hellåå ropade hon till katterna och omgivningen innan hon däckade med ett om jag inte helt såg fel -leende på läpparna. Milo var trött med, om än något besviken på att det inte blev promenad. Mimmi vauva (=bebis) sa han lite surt och somnade med fingrarna på min handled.

Dumma mamma med sina knäppa fantasier om promenader med barnen är vaken och har precis sörplat fryst (tinade upp den först) soppa och ska nu hälla i sig kaffe i ett desperat försök att trösta och peppa sig själv med en överdos koffein.
Det har funkat förr och ska funka igen.

Sen blir det ett trötspel på wordfeud. Har en random motspelare som verkar vara från det fina landet jag-kan-bara-ett-fåtal-ord-på-tre-bokstäver-som-max-ger-sex-poäng och jag känner tacksamt att en vinst är vad jag behöver just nu.