sjukstuga

Till sist kom vi till Stockholm och lyckades också packa ur bilen. Det kändes en smula hopplöst när dörrarna till släpet öppnades och man liksom fattade att det ju såklart är minst lika mycket grejer kvar att flytta som man redan en gång flyttat.
Fast det gick hyfsat smidigt efter första chocken. Jag tog två säckar och sprang leende uppför trapporna som renaste Rambo. Hade inte ont alls då trots sardinresa i framsätet på Pösö med bror och pappa.
Nu känns det annat kan jag lova, men jag är trots det glad att jag kunde vara med och känna mig riktigt duktig emellanåt igår.
Fast duktigast var helt klart alla andra som hjälpte och hjälper!

När jag äntligen kom hem till familjen möttes jag av barnskrik, snor och orolig pappa. Mimmis förkylning hade eskalerat och var rann ur hennes ögon. Milo skrek på mamma och hade jätte aj aj i öronen.
Det blev en hektisk kväll som avslutades i ett par kräkkaskader och lika många sängklädesbyten och jag hoppas verkligen de var en liten biverkning av örononda och inte nåt annat... (minns fortfarande för väl vinterkräkisen för ett år sedan som vi alla däckade i).
Någonstans där bland spylukt och gråt kändes plötsligt flytt inte lika jobbigt längre.

Imorse vaknade milo halv fyra sa aj aj och ville ha mössa på sig. Vi var uppe några timmar och när han efter en liten stunds sova vaknade igen sa han glatt att aj aj var borta.
Härligt.
Mitt aj aj har precis kommit men det är en annan historia.



Lite insyn i nya lägenheten. Kommer bli superfint!