Bergmanska sommarkursen fortsätter och jag ger -Sommarnattens leende

Sommarnattens leende
Ingmar Bergman från 1955

   Ett komiskt relationsdrama är kanske inte det första man förknippar med Bergman, men faktum är att hans Sommarnattens leende inget annat är, åtminstone på ytan, än en buskis-light. Och det handlar som sig bör om lust, kärlek och de förvecklingar som dessa kan ställa till med.

   Filmen utspelar sig kring förra sekelskiftet och vi får framförallt följa en advokat (Gunnar Björnstrand), hans unga hustru Anne (Ulla Jacobsson) och den vuxne sonen Henrik (Björn Bjelfvenstam) från ett tidigare äktenskap. Vi får också nöjet att bekanta oss med Petra (Harriet Andersson) som jobbar för familjen och inget hellre vill än att gifta sig uppåt.
   Allting ställs på in spets när advokat Egerman avlägger ett nattligt besök hos sin före detta, en skådespelerska vid namn Desireé (Eva Dahlbäck) som redan har en sanslöst svartsjuk gift karl som älskare, en greve(Jarl Kulle). Denne greves fru (Margit Carlqvist)råkar vara väninna med den förstnämndes unga dito vilket ställer till det. Inte minst då båda sällskap plötsligt av skådespelerskans mor blir bjudna ut till Herrgården en helg, då även Desireé kommer närvara.

  Det är en buskis som sagt. Den är kanske inte så rolig, som ändå underhållande. Jag gapskrattar inte men myser leende i soffan, för relationer är underhållande i alla dess former och när det strular och har sig blir det än mer spännande.
Dock är inte filmen precis så enkel som man kanske vid en första anblick kan tycka. Det är 11 år kvar till den avsevärt mer obehagliga och svåra Persona av samme regissör och olikheterna är fler än åren emellan, men det finns några repliker i Sommarnattens leende som antyder starka känslor under den hårt polerade ytan och skrapar man på den, hittar man en hel del mer än Harriet Andersons svängande rumpa.

   

   Överhuvudtaget så framställs kvinnorna, vilka för övrigt alla spelar sina roller väldigt väl, från början som kurviga förförerskor alternativt oskyldiga flickor, vilket inte var helt unikt i 50-talsfilmen, ej heller för Bergman själv. Dock övergår snabbt kvinnan från att vara bara objektet till att bli den kloka och intrigerande figuren medan mannen får bära fåfängans liksom våpets ok. Det är med brett leende jag hör Jarl Kulles greve Malcolm tjattra på om alla dueller han har varit med i, med alla möjliga vapen, samtidigt som min blick dröjer sig kvar på hans extremt välansade och kammade tangorabatt som slagit rot på överläppen. Det är humor!
   Denna på sina sätt rätt mediokra, men mysiga och mycket skickligt utförda sommarnattsfars får mig att tänka på den ungefär samtida Gentlemen prefer blondes med Marilyn Monroes kurvor i fören. Den var också på ytan ytlig och rumpor svängde, men med granskande ögon kunde man få sig en eller ett par helt andra läsningar än som från början flaggats för.
Samma gäller till viss grad alltså också denna. Och i min rekommendation vill jag säga -Se och se sen om, gärna med andra brillor. För det är den och du värd.
 
   Bergman kunde film och skulle senare komma att visa prov på hur väl han behärskade ångest, men även detta att bringa må-braig trivsel till åskådaren var han också synnerligen duktig på! 

7 starka leende finnjonnor av 10