recension The Divide

The Divide (1 h 52 min) regisserad av Xavier Gens

En dyster apokalypsthriller från 2011.

En grupp hyresgäster lyckas stänga in sig i ett bly förseglat (får man förmoda) källarrum tillsammans med sin hyresvärd innan en atombomb briserar utanför.
Människorna försöker överleva nu tätt tillsammans med någon typ av mänsklig värdighet intakt.

Filmen är dyster som sagt.
Det är mörkt och eländigt, skitigt och kargt. Ganska typiskt med andra ord för en undergångsfilm. Stämningen filmen igenom har flera likheter med The Road från några år sedan, även om det saknas lika väl beskrivna karaktärer och relationer.

Det börjar rätt bra. PANG! Sen flykt till gömställe (eller om det var tvärtom) och så börjar en ny tid, ny ordning med nya villkor.
Scenografin och miljön är passande på alla sätt och det är väldigt snyggt filmat. Läckra långa kameraåkningar i speglar och längs golv presenterar oss källarrummet som är mer än ett rum. Det är ändå ganska stort där nere, en hel värld fast såklart mycket mindre och helt instängt och det är där de forna grannarna nu ska samspela.

I huvudrollerna ser vi bland annat Michael Biehn från Terminator och trots sin rätt karikatyriska cigarr i mungipan är han bra och trovärdig som hyresvärden och gängets nya boss. Milo Ventigmilia från Heros bland annat spelar en av de unga männen och Rosanna Arquette är en desperat mamma i morgonrock. Eva, den andra kvinnan spelas av Lauren German. Alla spelar sina roller bra och även om det som sagt inte går att jämföra med huvudkaraktärerna i The Road så gör de alla ett mycket gott jobb.

När filmen fortskrider och maten börjar ta slut, gör desperationen och de dåliga sidorna av människan sig påminda. Då världen redan har gått under är det nu humanitetens tur att falla.

Andra halvan av filmen är lite av ett frosseri i vidrighet. Det blir nästan en kapplöpning om hur lågt man kan gå. Och det är lägre än Vodafone.
Jag är inte kräsmagad och gillar dessutom splatter och gegg på film, framförallt i domedagsrullar. Men här blir det nästan bara för mycket. Och det går för snabbt.
I mitt tycke hade filmen vunnit på att stanna lite i de fysiska geggerierna och koncentrerat sig på de psykologiska lite till.

Jag är ambivalent.
Marcus sa efteråt ”jag är för gammal för att må dåligt av film”. Och joo, nästan. För man mår inte bra av detta.
Jag ska inte säga för mycket om slutet men det är, ja, eller kan vara kanske en början.
Eller inte.
Jag mådde inte bra efter The Road heller och tror fortfarande att pojken kom att bli uppäten… Men samtidigt vill ju jag ändå se sådant här. Också.
För något gott kan man alltid hitta i det.

Jag rekommenderar egentligen ingen av dessa nämnda rakt av.
Men.
Om du blir kittlad av dystopier och apokalypsgenren rent generellt, tycker psykologiska intriger och pressat läge är spännande och kan ha överseende med vidrigheter på gränsen till något ännu vidrigare, så tycker jag du ska se The Divide. 
För det är snyggt foto, en bra uppbyggd historia, bra skådespeleri på de flesta håll och intressant om det mänskliga psyket och samspelet individer emellan i krissituation. Och så känns ju som vanligt efter sådant här elände den egna tillvaron som en rejäl räkmacka att valsa vidare på.

6 ambivalenta finnjonnor av 10 som rent filmiskt snuddar vid en sjua eller ännu bättre...