Persona -en något analyserande recension

Persona av Ingmar Bergman från 1966

Filmen är ett visuellt mästerverk som tidigt kom att störa mig något grymt. Störa på ett inte bara negativt sätt.
Framförallt är det de första inledande bilderna som tillsammans med den gnisslande musiken är ordentligt obehagliga. Detta poetiska kollage är i all sin vidrighet ändå vackert och jag blir mot min vilja berörd och vill se det igen.
Och gör det också.
Dock kan jag inte ens efter flera tittningar se någon som helst mening med dessa, varför det hela blir om möjligt ännu mer störande.

Handlingen i sig är relativt enkel.

Skådespelerskan Elisabeth Vogel har slutat prata. Mitt i en föreställning i vilken hon spelar Elektra blir hon plötsligt stum och apatisk. Elisabeth läggs in på sjukhus, men då ingenting annat är fel på henne, skrivs hon ut men blir rekommenderad att tillsammans med sjuksköterskan Alma tillbringa sommaren i ett hus vid havet.
De båda kvinnorna åker dit och kommer varandra nära.

Det är egentligen inte mycket mer än så, men ändå händer det hela tiden massor.
Vid havet mår Elisabeth mycket bättre, men förblir tyst. Istället är det Alma som öppnar sig, då det ju är hon som får sköta snacket. Hon berättar bland annat om en episod i sitt liv då hon och en väninna hade en orgie på stranden med två yngre pojkar medan hennes fästman var bortrest och hur hon efter det blev gravid och gjorde abort. Detta intima avslöjande leder indirekt till filmens vändpunkt då Elisabeth i ett brev som Alma öppnar, skriver till läkaren om hennes nyfunna kunskap om sköterskan.
I en nyckelscen har Alma tappat ett glas och plockar därefter upp skärvorna utom en som hon kallt beräknande lämnar på marken i förhoppning om att Elisabeth ska trampa på det. Vilket också händer.
Därefter eskalerar de två kvinnornas osämja liksom Almas vansinne, något som på ett annat plan för dem ännu närmare varandra. Så nära att det till sist är svårt att skilja dem åt. Och jag undrar om det inte är en kvinna vi hela tiden fått beskåda.

Fotot av Sven Nykvist är genialiskt filmen igenom. Det är som sagt ren poesi att få följa med hans kamera och betrakta och begrunda skeendena. Vi får närbilder så talande att det inte spelar någon roll att halva ensemblen är tyst och hans teknik i montage och klipp är i mina ögon helt felfri.
De båda skådespelerskorna gör också makalösa prestationer och jag blir tagen av både Bibi Anderssons (Alma) fantastiska röst och Liv Ullmans (Elisabeth) uttrycksfulla ansikte om ger en nerv till varje scen som både syns men främst känns.

Bergman har i den här filmen gett sig ut på en resa uppfattar jag det som. Det är ett experiment. Ett visuellt och känslomässigt sådant. Han blandar friskt av det han kan, teater och film.
Vissa scener är så fantastiskt vackra i sin minimalistiska och teatrala scenografi eller koreografi att det starkt liknar målade, om än svartvita, tavlor. Medan han i andra låter Nykvists kamera gå så nära som den bara kan, något som inte är i det närmaste möjligt i teatersalongen och därför otroligt effektfullt i kombination. Vi får följa kvinnornas drömmar och verklighet, rädslor och fantasier. Ofta vet vi inte vad som är vad, eller vem som är vem.

Jag är ett stort fan av David Lynch sedan tidigare, fast inte alls lika bevandrad i den Bergmanska repertoaren. Dock måste jag efter Persona säga att det inte är direkt otydligt att den förstnämnde ett antal gånger, förmodar jag, också sett denna och även inspirerats en hel del inför sin Mulholland Drive från 2001. Båda är de psykologiska och trådlösa dramer med påtagligt rysliga konsekvenser om två kvinnor som blir ett, eller inte.
Kanske kan jag tycka att Lynch lyckas aningen bättre i sitt abstrakta måleri eftersom hans film är för mig helt utan påtagliga ledtrådar och istället bara inbjuder åskådaren att hänga med på den åtminstone senare delens fullständigt galna resa utan varken mening eller mål. Samtidigt upplever jag att Bergman faktiskt levererar några lite väl tydliga uppslag som endast förvirrar ytterligare och lurar mig att tro att jag faktiskt kommer kunna fatta.
Vilket jag inte gör.  För det är inte meningen heller.

Den här filmen är inte för alla.
Men jag skulle ändå önska, min egen stundom pockande ambivalens till trots, att många såg den. För den är väldigt SEvärd. Häftig och snygg. Det är inte en popcornrulle direkt, snarare en FILM. Persona är film som det kan och också gärna ibland ska vara -rörliga bilder som kryper in under skinnet, berättar, döljer fast framförallt berör.
Det är långt ifrån den klassiska Hollywoodmallen med orsak /verkan-styrd struktur och intrig eller med ett slut utan lösa trådar. Den här filmen saknar trådar helt, alternativt är ett myller av dem och alla hänger i så fall fritt från början till slut.
Fast jag tycker ju också att man inte behöver eller måste fatta. Ibland ska du låta filmen göra jobbet, leda dig och bara njuta eller förfäras av färden.
Vissa filmer får en att gråta, andra skratta, denna fick mig att stört fundera. 

Och det är bra så.
Mycket bra faktiskt.

8 finnjonnor av 10.