Kul och på sina håll suveränt manus höjer men klockrena skådisar som tyvärr slösas bort på biroller sänker.
Filmen blir inte riktigt så bra som den hade potential att bli och det gör mig lite grinig.
För att undvika problemen som bebisar lätt leder till när det kommer till romantiken bestämmer sig ett kompispar för att göra ett barn ihop och efter det fortsätta vara bara vänner.
Det är väl inte direkt något fel på deras individuella talanger, men jag tycker inte alls att de får till det med kemin karaktärerna emellan. Som kompisar har de en ofta rolig jargong men jag tror inte direkt på dem, känner inte med dem. Det är lite rabbligt och när det sen kommer till eventuella andra känslor så, nä, inte helt trovärdigt alltså.
Bättre är det med deras övriga kompisar, eller de som spelar dessa; Maya Rudolph, Chris O’Dowd, Kristen Wiig och Jon Hamm alla fyra kända från bland annat aproliga Bridesmaids. De gör alla ett mycket bra jobb och en liten rotering i rollistan hade varit så önskvärd och gett en annan film på ett helt annat plan.
Men nu roterades inget.
Istället låter man Megan Fox hoppa in och vara snygg en bit in i filmen. Vilket leder mig till det andra problemet. Hon är under sin hundpromenad så fokuserad på att få håret att falla rätt att hon missar allt annat. Lite bättre blir hon sen, men det räddar inget då det inte sprakar för fem öre i romansen hon ingår i.
Det är trots allt på många sätt en rolig film. Som småbarnsmamma känner jag igen mig i vissa delar och förfasas över andra. Replikerna är träffsäkra och skönt småvulgära emellanåt (litelitelite Woody Allen) och även om könsrollerna är ganska träiga ibland lyfter manuset det mesta på rätt plats. Historien innehåller inget nytt och slutet är förutsägbart, men det är ändå en fin berättelse och jag mår bra när jag ser den och ler ett tag efteråt.
Så 3 av 5 finnjonnor.
...då jag kvällen till ära väljer att se potentialen och inte låter problemen vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar