finsk filmfrukost

Frukosten igår på Bio Rio var väl rätt svensk, men filmen desto finskare.

Miss farkku-Suomi eller Miss blue jeans som den här i Sverige heter handlar om en ung kille i 70-talets Uleåborg i norra Finland.
Han passar inte in, blir kallad bög men drömmer om snyggaste tjejen i skolan och startar till sist ett "Velvet underground aktigt"-band med kompisen.

Det känns ganska mycket Mikael Niemi över historien och filmen baseras också på, för mig hittills okända, Kauko Röyhkäs bok med samma namn som i sin tur baseras på författarens egen ungdom.
Kauko är en i vissa kretsar kultförklarad skrivande musiker i Finland och efter att ha sett filmen måste jag ta mig en titt på hans böcker.

Filmen är mycket rolig. Förutom att flera gånger skratta högt ler jag ofta åt det tidstypiska som ändå inte är skrivet på näsan utan bara antytt sådär lagom utstuderat. Det känns väldigt mycket på riktigt genom hela och även om skildringen av tidseran eller framförallt fotot inte är i samma klass som Call girl av Mikael Marcimain så håller det hög klass.

Skådespelarna är unga och okända men mycket begåvade och jag känner direkt med huvudkaraktären Välde som inte har det så lätt. Historien om honom är enkelt berättad och det är inget direkt som är nytt i den, vilket inte gör  mig något för han och hans unga liv presenteras för oss med sådan glädje och ömhet, vilket får sin förklaring efter filmen då regissören Matti Kinnunen under efterföljande frågestund säger att han genast blev förtjust i bokens Välde och ville göra honom rättvisa. Vilket han i filmen absolut gör.
Ibland är det också enkla det som nästan känns oförutsägbart och klurigt i en tid då twisten praktiskt taget verkar ha drabbats av inflation och jag njöt mig igenom filmen och både skrattade och fick tårar i ögonen.

Jag har ingen aning om den här kommer gå upp på några fler biografer i Sverige, men gör den det –gå och se!

Svajar mellan en stark trea och en fyra, så det får bli en fyra!

4 finnjonnor av 5