Idag var vi på McDonalds Hornsgatan och där finns ett kul rum med rutchkanor och grejer för barn. Milo och Mimmi sprang runt som små tokar hur länge som helst medan jag tålmodigt förflyttade mig mellan sakerna för att ha koll.
Efter en stund satte jag mig ner på ett ställe på golvet där jag såg bra.
Det skulle jag inte ha gjort.
Jag, Jonna, Ninja-dito (enligt mig själv men ändå) kom sen inte upp.
Gjorde ett ryck, men dunsade ner igen. Gjorde ett till men hamnade i ett konstigt mellanläge där jag halvsatt-stod och gunggunggungade mig till sist upp i stående läge.
Ja inte så jag hade ont eller nåt, jag bara inte kom upp. Eller gjorde, gjorde jag ju. Efter ett tag. Men det var möda bakom. En aldrig förr skådad möda.
När jag nu ikväll efter nattningen skulle upp ur Milos säng poppade mödan fram igen. Det var ett mindre fanskap helt enkelt att få upp denna min boning och vidare ur sängen. Svårt är det ju alltid då jag verkligen försöker smyga mig upp (därav mitt smeknamn på mig själv) då det sover en viss extremt knarrkänslig liten dam i sängen bredvid.
Svårt alltså, men inte så här. Åter samma gunggunggungande för att med kraften av den knallröd i fejjan nästan ramla ur.
Nä.
Nu är det dags. Åldern kommer inte ensam som man säger och jag måste verkligen börja röra på mig. Abtronix i alla ära men nej. Det krävs lite svett.
Usch. Inte min grej, men men men men...
Maken springer hos PT så jag får väl åtminstone ta och stretcha lite om kvällarna för att inte helt halka efter.
Börjar imorgon.
Ikväll blir det Abtronix och Bergmans video på Play. Fantastiskt intressant! Bergman och hans video alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar