katastroflarm och schlager

Att komma hem är en... Ja vad ska man kalla det? Serpentiner överallt, glada katter och renskrubbad spis? Kanske inte schlager direkt, men en trallvänlig låt med tonartshöjning påminde det om i alla fall.

Tio dagar senare och tvåhundra år äldre ungefär, det är där jag är idag. Resan var underbar! Vi bodde fint, åt gott och såg vackra saker. Längtar tillbaka redan. Inte bara till platsen utan också till innan de tvåhundra åren. Vill desperat tillbaka dit, innan läkaren och verkligeheten hann ikapp och meddelade om cellförändringarna. Igen. Dag två av nio slog bomben ner. För nån annan kanske det mest hade varit en kinapuff men för mig utrotades städer, typ.
Det är en sak att höra att man har cellförändringar första gången. En annan att höra det igen. Jag vet, jag har testat.
Sen blir det något av en ytterligare helt tredje sak att höra det efter att det gång två (egentligen tre om man räknar den allra första gången jag bekantade mig med begreppet) var en tumör/förstadie till cancer som fick opereras bort och som ett antal år senare ledde till att vår älskade bebis, lillasyster till vår förstfödde och efterlängtade änglason, inte heller hon fick stanna. Ja det var där nånstans mellan cellförändring-förstadie till cancer-bebis dör-ännu en bebis dör-cellförändring igen! bomben tillverkades.

Nu är ju inte cellförändring cancer. Det får vi (JAG) komma ihåg. Det var det inte då heller. Men ändå var det på väg att bli. Eller vad det nu gjorde. Förstadie till cancer låter ju inte som ett party det heller direkt. Då togs det bort i tid. På bekostnad av att min lilla vackra dotter några år senare aldrig fick chansen att bli. Men ändå, bort togs det. Då. Och nu är det tillbaka. Men det är bara cellförändringar och INTE cancer. Det måste JAG komma ihåg. Idag tvåhundra år och lite till senare.