Så sitter man på jobbet andra riktiga jobbdagen efter en inte lika riktig semester.
Det finns att göra, även om ingen senaste veckan har bajsat i korridorerna, så det är inte därför jag hänger här på bloggen.
Det är bara det att jag inte orkar. Har ingen lust och tycker att allt annat skulle vara roligare just nu. Antar att många känner igen sig i denna post-semester-blues men det gör ju inte saken lättare.
Egentligen så skulle jag vara mammaledig just nu. Eller precis kanske vara på väg tillbaka efter mammaledigheten om allt hade gått som det var tänkt från första början. Men istället är det bara jobb jobb jobb. Och allt prat om föräldragadar och annat relaterat känns nästan som ett hån.
Jag har lite svårt att ta tag i saker att börja på nya grejer just nu, för jag går ju runt och hoppas och ber om en graviditet som tyvärr med största sannolikhet efter en tid kommer leda till sängläge för min del och därmed full sjukskrivning innan den efterlängatade ev mammaledigheten tar över när väl en liten levande bebis är född, vilket ju gör hela sänglägespärsen till ett billigt pris att betala!
Men hur ska jag i det här låsta läget nu kunna sköta mitt jobb på ett tillfredställande sätt när det till viss del handlar om att planera och se framåt?
Har egentligen mängder av ideér som jag skulle vilja försöka förverkliga samtidigt som jag inte vågar/känner att det är någon mening att köra igång med något som jag kanske inte kommer kunna fullfölja. Men tänk å andra sidan om det inte vill sig och jag sitter här om ett år eller fullständigt hemska tanke, två år, fast i precis samma nu och inte har gjort någonting?
Känns inte så uppmuntrande att tänka i dessa banor, men vad gör jag när det är i dom jag snurrar?
6 kommentarer:
Det är alldeles naturligt att du tänker så - din kropp och själ hade ju ställt in sig på något helt annat. Vi tar numera alldeles för lätt på den enorma omställning som graviditet och moderskap innebär. Det är långt mer omvälvande än pubertet och klimakterium. Jag har fått fyra barn, så jag vet. Klimakteriet är en myt anser jag för övrigt.
Men hur ska du hitta arbetsglädje - det kanske finns kortare projekt, på ett par månader eller så? Och när det blir kallare blir det lättare, vem vill jobba denna vecka?
Kan känna igen mig i den där handlingsförlamningen man har när man inte sitter med kartan framför sig.För mig känns 2007 bara som en transportsträcka så jag har väl inga konkreta råd...
Kan du inte skissa lite på dina ideer så får du väl omkullkasta dem eller delegera dem vidare vid ett eventuellt +.Tycker du är modig människa...ni är SÅ starka så ni vinner högsta vinsten till slut(det tror jag).Så länge så skickar jag bara lite energikramar i form av tid så kanske dagen skrider på lite fortare och du kan gå hem igen ;-)
Kram
Känns ändå bra att höra att man inte resonerar helt åt skogen.
Tack för uppmuntrande ord!
mina tankar finns hos dig, det vet du! önskar och hoppas med er.
kramar.
Åh Jonna vad jag känner igen dina tankebanor. Jag resonerade precis som du, "det är ingen idé att jag gör det eller det, jag ska ju snart vara hemma..." Jobbet gick jag till, och gjorde mitt, tyvärr inte med så mycket hjärta, det hade jag ingen ork till. Jag tog dock tag i mitt hästintresse och började rida, bara för att ha något att göra tills jag blev gravid... men jag fortsatte rida efter att Moa föddes också. Men det var inte förrän Moa föddes som hela livet sattes på "play" igen efter att ha stått på "paus" i två år. Ägna dig åt ETT projekt/idé helhjärtat och se till att det blir bra. Det behöver faktiskt inte vara arbetet... det kan vara något annat, bara du känner dig nöjd med just det resultatet. Jag tror att det är en del i sorgeprocessen att man inte ska orka så mycket, utan mer ägna sig åt sig själv både till kropp och själ. Tummarna hålles fortfarande!
åh det blev fel, jag är inte anonym! jag skrev ovanstående!
Skicka en kommentar