Äter min thaisoppa med räkor och en äggmacka därtill medan jag känner efter hur trött jag egentligen är.
Gå och sov! Säger en del av mig samtidigt som den andra bara vill sitta uppe och uggla. Ikväll vinner nog dock gå och sov. Känns väldigt mycket så.
Inte nådigt vad trött jag är alltså. Shit-pommes-frites för att använda ett alldeles underskattat kraftuttryck..
Ernst pular med jul i rutan och jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Orkar inte byta kanal heller så han får pula vidare.
Trots tröttheten så här efteråt är jag fortfarande väldigt glad åt vår resa. Det fåtalet taskiga känslor som dök upp efteråt, gjorde just det -dök upp. Jag gillar de inte och hoppas kunna hejda tanken innan den slår rot i ett känslouttryck en eventuell nästa gång efter lika eventuell nästa resa.
Jag har läst Bitterfittan och tycker Maria Sveland beskriver mycket i den väldigt bra! (LÄS) Man kan nog inte riktigt förstå hur bra förrän man som mamma plötsligt sitter där med ett barn i famnen och likt förbannat på något sätt samtidigt känner all världens skuld tynga på axlarna. Men så länge man är medveten om detta, framförallt det faktum att skulden inte hör hemma där och bums sätter igång att skaka bort skiten, så är massor vunnet.
Fick en kommentar tidigare:
En god regel för hur länge en mamma kan vara borta från ett barn är: 1 dag/ barnets år. Alltså är barnet 2 år, 2 dagar osv.
Mia som skrev detta menar säkert bara väl, men jag tror tyvärr inte mycket väl kommer ur den kommentaren. Det jag reagerar på är en mamma.
En pappa då?
Jag skulle kanske kunna köpa det om det hade stått att båda föräldrar inte ska vara borta samtidigt, men just detta, en mamma.
Jag -en mamma- var borta tre dagar, mitt barn är 10 månader. Vilka skador kan jag ha åstadkommit genom detta mitt regelbrott?
Inga är jag helt övertygad om, eftersom jag är av den åsikten att barnets pappa är en lika god förälder och lika mycket som jag, själv kan vara med vår son under begränsad kort tid.
Men ändå.
Orden står där. Fastnar. Börjar gro till något...
Skaka, skaka, skaka.
Jag är mer och mer övertygad om att det mesta, för att inte säga allt, vad gäller bristen på jämställdhet i samhället kommer från det ytterst (och oftast) ojämlikt fördelade föräldraansvaret i familjerna.
Att tro detta eller vara övertygad om det, gör det inte lättare alla gånger att förändra saker på egen hand.
Men vad babblar jag nu om? Jag var ju trött. Sjukt trött.
Sova sa visst en del av mig. Den delen gick nog och la sig.
God natt.
21 kommentarer:
Inte har lille Milo tagit någon skada av att du varit borta i tre dagar! Om han är lite extra mammig nu dagarna som kommer så låt honom vara det och "tanka mamma" så ska du se att det inte blir några problem. Antar att han är lite extra pappig när Marcus kommer hem efter att ha varit borta ett par dagar också, så är det iaf hemma hos oss när någon varit bortrest eller haft mycket att göra på dagarna.. Ni är bra föräldrar så skaka skaka lite till :)
Jättebra skrivet, Jonna! Att leva jämställt kan gå hyfsat -tills man blir förälder. Sorgligt men sant och det retar mig som också fått taskiga kommentarer när mitt första barn kom. Jag började jobba halvtid när sonen var 4,5 månad. Pappan jobbade också halvtid jag ammade inte, så det gick toppen. Konstigt nog frågade 99,9% var mitt barn var när jag jobbade. Så små barn får väl inte vara på dagis? Nä, men han har en pappa också fräste jag.
Hej Jonna!
Hade gärna ätit thaisoppa med räkor och äggmacka, men jag har inte det här och nu!
Måste bara kommentera kommentaren du fick om regeln om hur länge en mamma kan vara borta från sitt barn! Vad var det för konstig regel? Jag har, som du säkert redan förstått, några år på nacken och mycken erfarenhet i livet. Jag upprepar en mamma. Det är ingen skillnad mellan en mamma och en pappa! Vem det än är kan man vara borta mer än 1 dag/barnets år, det viktiga är att man visar barnet sin kärlek när man är tillsammans. Jag hade kanske också köpt kommentaren om det stått båda föräldrarna, men är tveksam även till det. Det viktiga är fortfarande kärleken till barnet när man är tillsammans.
Du har minsann inte åstadkommit någon skada på Milo, GLÖM DET! Marcus är en lika bra förälder som du och kan mycket väl ta hand om Milo några dagar!
Skaka nu av dig dom där orden, glöm alltihop, skit i Ernst på TV (programmet är förhoppningsvis slut nu). Det här med jämställdhet och olika inställningar till detta är ett stort kapitel, som jag släpper här och nu. Jag är FÖR jämställdhet.
Gå du och lägg dig nu och koppla av, det är ju ytterligare en dryg timma tills Marcus är hemma igen så det kan bli segt när man är trött!
Kramar till alla tre från Maggan1
Var lugn. Ha absolut inte dåligt samvete för att du varit iväg. Riktigt små barn har inte samma tidsuppfattning som vi vuxna
Du ska inte ha dåligt samvete
Hälsar
Lena
Skaka skaka skaka bort det där dumma tankarna!!!
Lättare sagt än gjort jag vet...och vet du vad det värsta är? Att det ofta är vi själva som undermedvetet skapar de där känslorna.
Inte skulle du tycka att din bästa vän var en usel mamma om hon reste bort? Du skulle antagligen tycka att hon gjorde helt rätt, att hon var värd att få lite egen tid. Att du gärna hade följt med...
Du är värd en resa, du är värd att vara "bara Jonna" i ett par dagar. Vänd på det istället och tänk hur lyckligt lottad du och din familj är som kan ge varandra den friheten och generositeten att få egen tid, att ni är lyckliga som har varandra och att Milo har det precis lika bra hos er bägge.
Ja, en familj skall vara tillsammans, det är själva essänsen i att vara en familjen, men att vara en familj betyder också att man har en grundtrygghet att variera konstillationerna lite emellanåt, bara för att snart vara tillsammans igen.
Sov gott nu och borta bort Luther från axeln!
Kram Maria
Nagot som slagit mig efter att ha bott i Holland i snart 3 ar nu ar foljande:
Sverige sags vara ett av varldens mest jamstallda lander men nar det kommer till foraldrarollerna sa finns det en hel massa skuld hos svenska mammor (som vi, jag sager vi for jag kanner mig som en svensk mamma, ar duktiga att lagga pa varandra). Har i Holland lamnar man barnen pa dagis redan vid 3-manaders alder (inget jag foresprakar pa nagot satt) men detta innebar, trots nackdelar, att man som mamma inte alls har samma "krav/forvantningar". Att ta tid for sig sjalv skuldbelaggs inte. Och jag kan garantera att barnen har vaxer upp till lyckliga, glada barn (tror tom att Sverige och Holland bada ligger i topp pa listan for basta land att vaxa upp i).
Kram fran mig
Tycker inte du ska ha dåligt samvete alls! Man måste få ta lite andningspauser för att kunna "starta om" känna sig pigg igen.
Kommentaren var säkert välmenande men det är ju så otroligt lätt att så frön av skuldkänslor hos folk. Jag tycker du verkar hantera känslorna förnuftigt, du accepterar att de finns men tillmäter dem inte alltför stort värde. Man ska ju faktiskt inte alltid lita på sina känslor! Nu har jag inga barn själv, det kanske diskvalificerar mig från debatten, men jag tycker VERKLIGEN inte att 3 dagar för ENA föräldern är något som helst problem. Hur många pappor har inte varit borta tre dagar eller mer under barnets första år? kram!
ja,så dumt skrivet.du har ABSOLUT INTE skadat din son. inte alls. Min son blir ett i mars o jag ska t London i TRE dagar,det skulle alltså inte gå enl "grundregeln"? Vilket struntprat.
Visst går det att leva jämställt, speciellt om båda har ungefär samma inkomst o vill leva på samma standard. Pappor kan mycket väl ta hand o uppfostra sina barn t. o m ensamma. 2 sådana pappor har jag träffat. Barnen var helt "normala" , de träffade mamman regelbundet. Folk måste tänka till, någon förälder kan avlida. Man behöver inte vara nojjig o rädd , men en bra grund för barnet/n är då att ha bra kontakt med båda föräldrarna , ocgh deras familjer. Bästa försäkringen man kan ge sitt/sina barn, och kostar inget den är helt gratis. Har aldrig varit curlingfru eller sambos, kommer aldrig att bli. Men avskyr Fi som gjort mer illa för jämställdheten än bra. Det gäller ju samma lön för samma jobb, börja där. Ursäkta Jonna, den maten skulle jag inte få i mig!!! blä säger jag som en liten unge , men fin bild.
Som mamma lever man ständigt med följeslagaren "dåligt samvete". För det man gör och för det man inte gör!
Er son har säkert inte tagit skada av din frånvaro.
Du och hans pappa är goda och kärleksfulla föräldrar som ger honom all den trygghet ett barn behöver.
Njut i stället över de fina minnena från Praha.
Kramar från Malmö
Jag tycker snarare att man är en bättre mamma om man inser att man inte är "allt det där" utan ger sig fan på att det ska vara på lika villkor med pappan! Många kvinnor tänker ofta så väldigt fel och ofta tycks det handla mer om mammans eget behov av att vara behövd än vad det handlar om barnets egentliga behov... av BÅDA föräldrarna!
Att du har varit borta är tvärtom BRA!!!
Förlåt mig Jonna om du blev ledsen för det jag skrev! Menade naturligtvis inte att såra dig!
Ser det hela ur mitt eget perspektiv eftersom jag levt som ensamstående den mesta tiden av mitt mammaliv. Med 2 stycken frånvarande pappor.
Det är klart att en pappa också kan ge trygghet och tröst.
Kramar, Mia i Stockholm
Hjäääälp vilka skador har då inte min dotter fått? Hon är 19 månader och var tredje månad åker jag iväg på tjejhelg fredag-söndag. Första gången jag lämnade henne var hon tre månader. Jobbigt för mig, men det var bästisens möhippa som jag absolut inte ville missa!
Jag är - som du - av åsikt att pappan är lika god förälder som mamman. Så skaka vidare och njut av Pragminnena!
Apropå att vara ifrån sitt barn, särskilt som mamma - inga har väl gjort större skada i den debatten än barnspykologer och dylika människor. Louise Hallin hävdar ju med bestämdhet att MAMMAN absolut inte skall börja jobba eller lämna sitt barn förrän det är åtminstone två år. Efter mothugg om inte pappans närvaro tidigt kan vara positiv så avfärdade hon det argumentet med att det är en moderna lösning som passar moderna familjers egna önskemål, inte något som gangnar barnets anknytning alls - snarare tvärtom. Det var nog många som satte något surt i halsen när de hörde Hallins svammel i en radiokanal för inte så länge sedan.
Jag bara häpnar över vilket behov folk verkar ha av att läxa upp andra vad det gäller det här med föräldraskap.
Ha för guds skull inget dåligt samvete. Tänk på att en glad pigg mamma är en bra mamma. Precis som pappa... man måste få vara bara sig själv ibland. Och det mår inte barnen dåligt av. De mår heller inte dåligt av att vara hos någon annan närstående ett par dgr så mamma och pappa får vara med varandra och lite som "innan".
Tanka kraft för att vara mamma och pappa igen.. Sköt om Er .
Kan bara hålla med "stoltkatarina". Att du åkte bort var BRA - och på tiden!!!!! Milo behöver även sin pappa!!! Och en mamma behöver få tanka lite näring någon annanstans också, när allt har varit jobbigt med liten parvel som exempelvis inte sover hela nätter etc.
När min äldste var 7 månader började jag jobba heltid. Då var hans pappa hemma nästan ett år. Helt underbart. Vårt förhållande har varit helt jämställt sedan dess. Det var inte förrän jag började jobba och han var hemma på heltid som vi förstod varandra sedan vi fick barn!!
Sonen, då 10 mån var hos mormor och morfar i 3 dagar när hans mammma och pappa var iväg till Köpenhamn. Det var 17 år sedan och han sitter här nu förnöjd och spelar ukulele! En kanonson. Skämt å sido så tror jag att ett barn som känner trygghet från vuxna vare sig det är mamma, pappa, morfar, farmor, morbror osv... har det bra. Det viktiga är inte vilket slags släktskap man har utan ATT barnet har bra vuxna omkring sig. Livet är för kort för att gå och ha dåligt samvete när man tycker man gjort rätt saker. Njut av Milo. Rätt som det är kanske han också sitter där långhårig och försöker sig på ukulele-spel och ni kommer att undra, Vad hände? Varför gick allt så fort? Många kramar Mari
Boktips; -Gillade du Bitterfittan gillar du nog "skriet från kärnfamiljen".
Skit i alla regler och gör som DU tycker. Jag var borta tre dagar när min son var 4 månader (och har varit borta även efter det) medan han var hemma med pappa. Han är 14 år nu och har garanterat inte tagit skada. Han är en väldigt självständig och social kille. Jag tror att man blir en bättre förälder om man får rå om sig själv lite. Man är ju inte direkt utvilad under småbarnsåren! Jag tror att det man som mamma eller pappa bestämmer alltid är rätt för barnet. Bry dig inte om dumma "pekpinnar" och "regler". Det finns inga regler att följa, alla barn är olika och har olika behov liksom alla föräldrar är olika.
Skicka en kommentar