tandläkare

Har skräck. För tandläkare. Ny tandläkare.
Och idag ska jag till en ny, en specialist, som om vi har tur äntligen ska fixa min tand.
Ni kanske minns den problematiska från förra sommaren, den som fick mig att gråta. Den som en dag i min barndom blev fylld av amalgam, som sedan togs bort och tanden sprack. Den fylldes med nytt gegg men nåt smuts kom in som började värka järnet i juli förra året eftersom jag fått inflammation i tandköttet -och fick inte äta antiinflammatoriska då jag var gravid.
Sen gjordes försök till rotfyllning bara för att upptäcka att hela käken inflammerats så bedövningen inte tog och jag grät och ylade i stolen, ville försöka få det gjort tills tandläkaren inte längre kunde fortsätta utan skrev ut antibiotika.
Tio dagar senare och äntligen inflammationsfri tog så bedövningen och rötterna putsades. Men något var ännu fel där nere i en kanal, kanhända en spricka ända ner och rotfyllning kunde inte genomföras trots flera försök. Mitt i allt lossnade halva tanden då lagningen som antagligen hållt ihop allt var borta och det var inte jättekul.
I alla fall.
Minns ni den tanden?
Jag gör det.

För att avrunda en lång tandhistoria.
Min tandläkare som jag idag trots alla turer (han har ju gjort allt för att hjälpa) är trygg med, fick skriva remiss till en specialist och det är dit jag ska idag. Tog ett drygt halvår att få tid. Min tand är fortfarande halv, jag rädd och detta oroliga kommer idag kosta mig -till en början- härliga 2 200 kr.
Bajs.
Bokstavligen.
Diarré.
Är verkligen helt genomsvettig, nervös och rädd för att det kommer göra ont och sedan ändå sluta med att jag mister hela tanden. Allt strul och smärta för ingenting liksom.
Int så jätteroligt alltså.
Klockan tio har jag tid och jag vill verkligen inte. Men ska.