recension Drive

Drive (2011) Nu på DVD!

Regi: Nicolas Winding Refn

Det handlar om en stuntbilschaffis i skorpionjacka som extraknäcker som flyktbilsförare vid väpnade rån.

Det är handlingen extremt kortfattat. Låter kanske inte som mycket, men det är massor mer.

Chaffisen, Ryan Gosling, är något av en ensamvarg med halvmystiskt förflutet, men när han blir förälskad i sin granne och förtjust i hennes son blir det annat av tillvaron. Helt annat när sen pojkens pappa kommer ut ur fängelset och saker börjar hända.
Grannen Irene spelas av Carey mulligan, som jag senast såg i Shame. Minnesvärd där också men här gör hon ett klockrent porträtt av en ung ensamstående mor och även om det kanske inte är världens mest komplicerade karaktär hon spelar så gör hon det med sådan ömhet att man bara smälter. 

Ömhet…
Kemin mellan dessa två grannar är, vad säger man  -sprakande? Det är inte mer än på ytan man egentligen får se deras lilla relation frodas, men man känner den långt in. Det är så mycket passion och ömhet samtidigt i blickarna, händerna när de rör vid varandra och när han tillexempel till sist kysser henne i hissen, amen! och lite till, vad fint det är alltså! 

Jag får gåshud av att bara tänka på det.
Att han sen, sekunden senare, mosar ansiktet på någon annan, ja, det är inte lika ömt, men som kontrast blir den där kyssen ännu mer poetisk i all sin skönhet.

Gosling är nästan löjligt cool hela tiden, med sin jacka och tändstickan mellan tänderna. Fast det blir i mitt tycke aldrig för mycket, för han spelar inte, han bara är så jäkla cool. Och det får han vara. Han är den tysta antihjälten, vars ögon och sammanbitna käkar säger allt. Han är skorpionen som egentligen inte vill skada någon, men motvilligt måste bära den där livsfarliga gadden som hotar allt och alla.

Musiken.
Vi måste prata om musiken. Den är magiskt bra. Ramar in allt så sjukt snyggt.
Det är inte mycket till prat i filmen, vilket knappast stör mig då jag lätt kan se snacket som själva kryddan på det andra. Och här är det andra väldigt talande i sig -spelet som sagt, fotot och musiken. Magiskt.
Liksom alltså fotot. Kameran för mig som i en dans och jag bara hänger på. Villigt och hänryckt. Det finns enkla men så uttrycksfulla kameraåkningar, dramatiska skuggspel och scener, rena som tavlor och allt ackompanjerat till fantastisk musik!

Det är mycket våld också. 

Skallar skjuts sönder och mosas med sparkar, så är man känslig för sånt, kanske det kan bli för blodigt och kladdigt.
Dock kan jag personligen se poesi i även en sönderskjuten skalle, när det t.ex. sker i slow motion och har en motivation, en uppgift att driva något framåt, förklara. Och det tycker jag våldet gör här.

Drive är en mästerlig och extremt vacker film med trovärdiga skådisar. Den är bra berättad och logiskt komponerad. Fotot och musiken är bättre än på länge och jag vet just nu inte riktigt vad som gör att den ”bara” får en nia, men det är nog att jag någonstans gärna hade sett en liten fortsatt utveckling i relationen mellan grannarna, inklusive sonen, innan det började vankas klimax. Fast det är en mycket svag parentes.

9 starka finnjonnor av 10 möjliga.