korta recensioner om hamilton och så hamilton

Hamilton -i nationens intresse

En svensk Bond goes spionaction.

Det handlar om vapenstöld, korrumperade poliser och kidnappade snubbar. Mitt i detta finns Carl Hamilton som ska reda ut soppan och rätta till det som rättas kan.

Hamilton är cool. Persbrandt gör honom hyfsat bra utan att göra värst mycket alls egentligen. Det är hans röst, hållning och blick som gör det och även om det räcker kan jag ibland känna att fan, gör något annat, något mer, karl! Men samtidigt krävs inte mer och historien i sig ger heller inte direkt något utrymme för karktärsutsvävningar. Hamilton är cool och that's it and that's that.
Bra övriga skådisar finns med i rolllistan, däribland Saba Mubarak som Mouna och jag vill se mer av henne, liksom några andra som alla får stå bakåt för karaktären Hamilton och Persbrandt, då det ju är hans film.
Filmen är snygg. Den är ambitiös när det kommer till tempot och slagsmålen och som svensk actionrulle, ja helt ok.
Men den onödligt plottriga storyn fångar inte mitt intresse och det gör inte de ytliga karaktärerna heller, så jag är rätt nöjd över att jag inte betalade biopengar för denna.
Men hemma i soffan -varför inte?

2 finnjonnor av 5


Hamilton -men inte om det gäller din dotter

Svensk Bond fortsätter sina actionäventyr.

Carl Hamiltons guddotter kidnappas och han ger sig ut för att rädda henne.

Helt ärligt hade jag noll förväntningar. Eller fel. Jag trodde det skulle vara skit.
Så illa är det inte. Inte helt.
Den största skillnaden från första filmen är att denna är slarvigt gjord. Slagsmålen som ändå funkade i föregångaren är i denna filmade med kameran i Hamiltons armhåla och man klipper massor och hela tiden. Det är som att de inte orkade göra det bättre "-vi fixar det sen" ungefär. Slagsmålen är dessutom för många (då de är dåligt gjorda) vilket inte gör saken bättre och jag måste nästan med risk för epilepsi blunda mig igenom stora delar. Inte heller här är karaktärerna särskilt målande beskrivna och visst, det behövs inte alltid paletter av färg för att historien ska funka, men lite mer ändå tack.
Regin lämnar övrigt att önska och jag tycker att så rutinerade skådisar som Frida Hallgren (jag gillar henne) borde veta bättre än att... ja, göra vissa grejer.
Sen får jag en personlig kris varje gång Hamiltons blåtira syns i bild eller inte syns, då den har en synnerligen knepig utveckling mellan städerna han besöker. Städer som för övrigt är för många genom filmen. Känns lite namedropping och inte helt motiverat alls.
Sen kommer ändå slutstriden. Som lyfter. Det blir spännande ett tag och jag är sitter och är lite engagerad och  liksom"kom igen nurå". Saba Mubarak får jag som önskat se mer av mot slutet och mycket vill väl ha mer för jag vill just det. Mer.
Själva berättelsen är också, om än väldigt simpel, ändå bättre i denna än i ettan så den kammar hem med viss tvekan:

2 finnjonnor av 5


På mz får filmerna det här och det här.