åtta månader idag

Det här är för lika många månader sen.

På dagen.

Vår älskling hade varit hos oss i några timmar.

Nu är han alltså åtta hela månader. Stora, lilla, fina Milo Santino Totti.

Grattis underbara älsklingen!

Trodde inte kärleken kunde växa så, men det gör den. Varje dag gör den det. Ju mer jag älskar desto har jag av den att ge.

Älskar dig mammas (och pappas) Milo!

knäckt

Idag var jag och A-K (grannen nedanför med lilla Signe) till ryggakuten. Hon hade fått ryggkott igår med. Nästan komiskt ju och hade det inte varit så eländigt med oss hade jag skrattat än. Fast rent egoistiskt sett var det ju rätt bra att hennes rygg också knakade till, annars hade jag i min enfald fortfarande suttit här och försökt få tid till någon av landstingets sjukgymnaster. Min tumme sitter djupt in och behöver allt som oftast få hjälp med att få ur den. Så tack A-K!
Hursom.
Ingen afrikansk dans för någon av oss den närmaste framtiden. Inget annat än väldigt mjuk träning såsom pilates, yoga och core i några månader är ordinationen efter en veckas paus. Absolut inga studs, hopp eller språng.
Jag har tydligen väldigt lite muskler i bäcken- mage- och nedre ryggområdet fortfarande (efter bukoperationerna, graviditeterna och stillaliggandet) inte helt förvånande egentligen och därför fortfarande lite foglossning och en allmänt aptrasig korsrygg. Något jag gått alldeles för länge med utan åtgärd (det enda vc-läkaren jag träffade i mars gjorde var att skriva ut värkpiller, tack för det). Dessutom var det just ett ryggskott jag fick i helgen och så är vänster långmuskel, den bredvid ryggraden inflammerad som en trevlig liten följd av allt det andra.
Så där har vi det. Mitt ryggproblem.
Det mest akuta ska han, kiropraktorn, kunna fixa och han började idag med att knäcka mig på vardera sida. Skumt och läskigt för en oskuld som jag, men det hjälpte faktiskt lite. Mer knak får jag på torsdag.
Sen är det lång tids rehab (ett halvår -år) med mjuka övningar som gäller för att jag ska bli någorlunda återställd.
Lite ledsen och paff. Trodde nånstans att jag var på gång. Men det är typ inget som hänt därinne efter min långa tvångsvila. Snarare har jag med mitt gymmande och dansande ytterligare skadat det redan trasiga.
Dansen.
Jag som var så förtjust i den. Fick avboka kvällen pass och får nu vänta ett bra tag på nästa :-(
Men bra ändå att veta och nu också kunna göra något på riktigt åt det hela.
Mycket bra faktiskt.

status; rygg

Blir spännande att se hur det går ikväll. Är ensam med Milo och min rygg är allt annat än den borde vara.
Igår gick det bra tack vare värktabletter och minsta möjliga ansträngning, hade ju massor av armar som lyfte och bar på liten älskling så mina (och ryggen) kunde vila. Men så ammade jag i natt och lyfte sen ner killen i sängen och vaknade krokig i morse.
Igen.
Nu går jag åter någorlunda rakt. Med piller. Men måste som sagt själv ta hand om plutt resten av dan för mamma åkte nyss. Har lurat hit Jessica i eftermiddag på fika så det blir nog bra. Hon hade såklart kommit även utan fika, men ibland känner jag mig bara som ett stort offer för omgivningen som konstant behöver avlastning.
Jäkla kroppsskrälle.
Det var inte kul häromnatten när det smällde till. Hoppas verkligen det inte upprepas. Då fick mamma och Marcus hjälpas åt för att få mig i säng och sen vända mig i den, så jag kunde ligga på ett sätt som inte gjorde galet ont. Jag bara tjöt. Inge kul alls.
Måste se till att ha telefonen i närheten så jag kan ringa efter assistans om nåt händer. Minns plötsligt Miranda när hennes rygg fick knäpp i duschen. Aj aj.

Nu ska jag brygga kardemummakaffe.
Härligt med höst ändå.

som sex and the city-tjejerna

Det var min mammas omdöme om damerna på bilden och visst är vi läckra på mingelbilden som togs på plats :-)
Kvällen var kanon! Så himla roligt vi hade.
Skrattade så jag kunde ha kissat på mig om inkontinens varit mitt mellannamn, ja annars också. Fick faktiskt knipa till rätt rejält ibland när Mikael Tornving gasade på sin beska.
Jag ska erkänna att jag från början var beredd på lite, ja vad ska vi säga, vad som helst. Har läst flera offentliga omdömen om showen och hur vissa av de skrivande tjejerna (samtliga i expressens fredagsbilaga) nästan kräktes av skam och annat. För det var ju bara såååååå pinsamt allting och kvinnorna i publiken såååååå desperata och flåsiga och aggressiva och hade ju säkert inte fått sig ett nyp på åratal etc.
Var dessa onypta kvinnor var igår förtäljer inte historien för jag såg då bara glada människor av kromosomtyp x som hade en galet kul tjejkväll med tillhörande konstant fnitter och rejäla asgarv däremellan. Härligt!
Visst, det blir inga guldbaggenomineringar av skådespelarinsatserna, men skämten (även om de flesta landade ordentligt nedanför byxlinningen, eller kanske just därför) var skitroliga, musiken superbra (80-talsrockmedley, jihaa!) och framförarna likaså. Jag personligen går inte särskilt igång på bygglov-Mattes inoljade överkropp, men vadå, det var kul där han kom med vällingflaskor i skärpet och bilbarnstolar i händerna som den nye svenske sexsymbolen. Kul som sagt (så lättroad är jag tillsammans med de andra lika lättroade kvinnsen) och väldigt harmlöst, fast riktigt riktigt überäckligt om man frågar Anna Anka eller Bea. Men vem frågar dom egentligen.
Showen var mycket se och hörvärd och nästa år sitter jag nog där igen med mamma och svärmor och klappar i takt till musiken och de bara överkroppar som humoristiskt oprovocerat levererades oss.

Kvällens miss, en STOR sådan, var efterspelet. Arrangörerna bör ta sig en titt i spegeln, utvärdera, skämmas och ta tag i saken omgående.
Det fullständiga kaos som utbröt i garderoben efteråt var rent livsfarlig. 4 000 kvinnor trängdes i ett litet utrymme utan vakter, vissa svimmade, medan de två (!) som skulle serva oss med jackorna verkade ha drabbats av post ladies-night syndrom och segade sig med glasartad blick fram mellan hyllorna.
Katastrof!
Vet inte hur lång tid det tog, men när vi väl, åtminstone en timme senare, var med jackor igen tog det ytterligare en innan vi fick tag i taxi.
Hallå Norrköping! När flera tusen personer är på ett arr så pass långt utanför city i kylan, kan det då inte vara en idé att sätta in extrabussar? Eller ens bussar, punkt. Nu åkte taxibilarna skytteltrafik fram och tillbaka när de inte körde på tomgång framför stadion (miljötänk!?) men till sist kom väl alla förhoppningsvis dit de skulle (några i ambulans tyvärr). Bajssmaken växte i munnen. Mycket kunde ha gjorts bättre.
Fast showen var kul. Och Mikael Tornving kung för en kväll.
Får tänka på det!

tre små mammor skulle ut en gång...

Snart kommer taxin.
Stilstudie så länge på oss tre mammor som ska ut och ha kul. Och på mina gamla vagabondisar från några år tillbaka. Inte de bästa att ha på sig till värkande rygg, men vill man vara fin... ja ni kan den där.
Nu ska jag pudra näsan och pussa på bebis.
Ha en fin kväll ni med.

utgång

Går runt med isklamp på ryggen och hoppas på verkan.
Klart jag ska på Ladies night! Blir kul med nåt annat. Bra också för pappsen att få rå om lillkillen helt själv, ja eller med farfar som hjälp fast utan min övervakning, en kväll. Och jag kan behöva mig lite skratt och bra musik, något jag hoppas nighten har att erbjuda.
Nu ska jag fortsätta kurera skottet.

mitt val

Man har i princip alltid möjlighet att välja.
Säger jag hos min terapeut att jag inget val hade, så tittar han ner, harklar lite och låter mig komma på det själv, vilket jag genast gör, för val har jag hittills alltid haft.
I princip jämt har jag val. Och jag väljer. Jag gör just det. Väljer. Du gör det. Vilken makt. Vilken styrka. Att kunna välja.
När vi nu kan det och många gånger kan vi.

Nu ska jag välja.
Fick ryggskott i natt efter jobbiga och onda ryggdagar. Kunde inte röra mig alls, däri fanns faktiskt inget val, det var bara att ligga still och gråta sig igenom det värsta tills tabletten gungade in mig i någon typ av "bekvämlighet".
Tack vare tabletterna kan jag nu mirakulöst nog röra mig behjälpligt (har varit med om värre skott) och lite slowmotionaktigt ta miog dit jag vill. Väldigt bra så. Söta Milo får de andra bära. Tack och lov är huset just nu fullt av mormor, farmor och farfar.

Så till mitt val.
Ikväll har jag, min mamma och svärmor biljetter till Ladies night. Just den. Vi ska bland hundratals andra kvinns skrika oss hesa till männen på scenen. Typ.
Problemet är just min rygg.
Ska enligt rådgivningstanten inte sitta och visst kan ju stå och skrika men nä, måste ju sitta. Frågan är då om det är värt det. Sitta där och kanske ha än mer ont i morgon, eller stanna hemma och må dåligt över att jag inte kan bära min son.
Så vad göra?
Gå med brudarna och se gubbs eller stanna hemma med the gubbs?