Seger.
Försäkringskassan tvingas nu betala skadestånd till kvinnorna (finns många i landet som tyvärr inte får en spänn) de diskriminrat då de vägrat dem sjukpenning under deras graviditet.
Graviditet är inte en sjukdom, men av graviditet kan man bli eller vara sjuk. Och att inte kunna sitta eller gå pga svår foglossning är att likställas med sjukdom. Svårare är det inte.
Skämmes fk! Hoppas ni har lärt er något och framöver lägger pengarna på vettigare saker än skadestånd.
Läs; rättmätigt utbetalar pengar till sjuka gravida och andra!
tisdag 3 november 2009
hälsning från Milo
+9090b oohtk fuhg si mozaUIMJUUJUJJ ÖAGT +´¨ÅP,,,,
Det lilla roliga kostade två tangenter ser jag nu.
Men det var det värt.
döda skammen
Igår kunde man läsa en artikel av Calle S i Expressen om skammen och tystnaden kring missfall. Så rätt han har.
I det.
Varför säger barnmorskan på första mötet med de lyckliga, förväntansfulla blivande föräldrarna att de bör vänta i minst 12 veckor med att berätta om sin lycka eller ännu hellre till efter rutinultrat (vår första tyckte det)?
Visst är risken för missfall stor och störst de första månaderna, men är det inte för var och en att välja om de vill dela med sig av sin glädje tidigt och då i så fall också sorgen ifall (Gud förbjude)det värsta skulle hända?
För nog låter det, även om det inte är helt uttalat, som att -berätta inget ifall något går fel och gör det det kan ni i tysthet (och skam?) bearbeta det för att sedan gå vidare.
Skam och tystnad går ofta hand i hand och tyvärr är det många gånger så att framförallt vi kvinnor som drabbas känner just skam ifall något inte går som det var tänkt och då hörs barnmorskans ord om att tiga som ett gällt litet eko i huvudet.
Jag kan skam.
Minns väl den obeskrivliga och fruktansvärda känslan när jag kommit hem utan vare sig mage eller barnvagn efter att Dante fötts och dött i 24:e veckan. Ville inte gå ut, vågade inte för risk att träffa på någon jag kände. Smög omkring hemma och skämdes över min bevisade otillräcklighet, min oförmåga att hålla min bebis i trygghet.
En känsla som höll mig sällskap länge.
Med Liten i magen hörde jag åter den första barnmorskans ord tänkte minsann inte berätta något för omgivningen förrän efter RUL i vecka 18.
Fast tji fick jag när jag veckan innan stora dagen, låg där på gyn och tappade mitt andra friska barn.
Alla som inget visste fick såklart veta.
Och jag skämdes.
Igen.
Gjorde det tills jag orkade börja prata (eller i alla fall skriva) om det högt. Jag satte ord på känslan och den försvann.
Skammen göder man med tystnad och dödar med tal. Så tala om det svåra, det jobbiga. Ge det luft och det lättar.
Dela glädje med de du vill dela en eventuell sorg.
Någon sa delad glädje är dubbel, delad sorg -halv? Hän hade hursom rätt.
Appropå den ytterst sorgliga (alternativt bara jävligt elaka ) människan Calle S tidigare kunde titulera svägerska och hennes utkläck om att missfall (något som tydligen bara händer svaga människor eller hur det nu var) har med personlighet att göra, ja ni hör ju själva, så tycker jag väl egentligen inte så mycket. Hennes dumhet får stå för sig själv.
Men jag undrar lite lätt hur dåligt man mår som individ om man ständigt har ett behov att försöka trampa på de som redan ligger i försök att må någorlunda själv?
Denna sin åsikt om missfall håller hon stenhårt fast vid och jag undrar vidare hur de vanliga tidiga missfallen, där embryot inte utvecklats ordentligt, kan ha med mammans personlighet att göra?
Eller för att ta mig och mitt sena mf som exempel.
Hur kan mina operationer för cervixcancer, kombinerat med det faktum att förlossningen med Dante tänjde ut min livmoderhals så att den blev slapp inför framtida bruk och sen öppnade sig i förtid under min andra graviditet, ha med min personlighet att göra?
Det tar på krafterna att bry sig om vad männsikor som inte är värda skiten de dumpar säger, så därför ska jag inte göra det mer.
Ha en fin kväll!
I det.
Varför säger barnmorskan på första mötet med de lyckliga, förväntansfulla blivande föräldrarna att de bör vänta i minst 12 veckor med att berätta om sin lycka eller ännu hellre till efter rutinultrat (vår första tyckte det)?
Visst är risken för missfall stor och störst de första månaderna, men är det inte för var och en att välja om de vill dela med sig av sin glädje tidigt och då i så fall också sorgen ifall (Gud förbjude)det värsta skulle hända?
För nog låter det, även om det inte är helt uttalat, som att -berätta inget ifall något går fel och gör det det kan ni i tysthet (och skam?) bearbeta det för att sedan gå vidare.
Skam och tystnad går ofta hand i hand och tyvärr är det många gånger så att framförallt vi kvinnor som drabbas känner just skam ifall något inte går som det var tänkt och då hörs barnmorskans ord om att tiga som ett gällt litet eko i huvudet.
Jag kan skam.
Minns väl den obeskrivliga och fruktansvärda känslan när jag kommit hem utan vare sig mage eller barnvagn efter att Dante fötts och dött i 24:e veckan. Ville inte gå ut, vågade inte för risk att träffa på någon jag kände. Smög omkring hemma och skämdes över min bevisade otillräcklighet, min oförmåga att hålla min bebis i trygghet.
En känsla som höll mig sällskap länge.
Med Liten i magen hörde jag åter den första barnmorskans ord tänkte minsann inte berätta något för omgivningen förrän efter RUL i vecka 18.
Fast tji fick jag när jag veckan innan stora dagen, låg där på gyn och tappade mitt andra friska barn.
Alla som inget visste fick såklart veta.
Och jag skämdes.
Igen.
Gjorde det tills jag orkade börja prata (eller i alla fall skriva) om det högt. Jag satte ord på känslan och den försvann.
Skammen göder man med tystnad och dödar med tal. Så tala om det svåra, det jobbiga. Ge det luft och det lättar.
Dela glädje med de du vill dela en eventuell sorg.
Någon sa delad glädje är dubbel, delad sorg -halv? Hän hade hursom rätt.
Appropå den ytterst sorgliga (alternativt bara jävligt elaka ) människan Calle S tidigare kunde titulera svägerska och hennes utkläck om att missfall (något som tydligen bara händer svaga människor eller hur det nu var) har med personlighet att göra, ja ni hör ju själva, så tycker jag väl egentligen inte så mycket. Hennes dumhet får stå för sig själv.
Men jag undrar lite lätt hur dåligt man mår som individ om man ständigt har ett behov att försöka trampa på de som redan ligger i försök att må någorlunda själv?
Denna sin åsikt om missfall håller hon stenhårt fast vid och jag undrar vidare hur de vanliga tidiga missfallen, där embryot inte utvecklats ordentligt, kan ha med mammans personlighet att göra?
Eller för att ta mig och mitt sena mf som exempel.
Hur kan mina operationer för cervixcancer, kombinerat med det faktum att förlossningen med Dante tänjde ut min livmoderhals så att den blev slapp inför framtida bruk och sen öppnade sig i förtid under min andra graviditet, ha med min personlighet att göra?
Det tar på krafterna att bry sig om vad männsikor som inte är värda skiten de dumpar säger, så därför ska jag inte göra det mer.
Ha en fin kväll!
måndag 2 november 2009
aj aj aj aj ont
Min lilla älskling har fått sin första fläskläpp, stackarn! Som en boxare ser han ut på överläppen som snett hänger över fina munnen. Han ramlade omkull från sittande och landade rakt på fina fejjan och pang bara. Buhuu så det gräts efteråt. Mammahjärtat mitt gråter än fastän Milo återhämtade sig rätt snabbt och började direkt le sitt numera något sneda leende när han anade att tutte skulle trösta.
Kärleken då.
Nu sover han.
Kärleken då.
Nu sover han.
föräldrar och barn
Kanske har jag sagt det förr och säger i så fall det igen: Marcus är ny krönikör i tidningen Föräldrar och barn.I novembernumret (det som är ute nu) kan man läsa hans första krönika och en stor intervju med massa fina bilder på båda mina två M.
Milo är som vanligt helt bedårande!
Marcus är fin.
Och jag stolt.
liten Milo har blivit bebis igen.
Jag som nästan lyckades med konststycket att sluta amma, eller i alla fall minska detsamma, måste nu med jämna mellanrum åter ta fram tuttarna och mata den lille store.
Vi var till läkaren i fredags eftersom Milo har haft en envis hosta ett par veckor och eftersom det inte var nåt större fel på honom eller någon infektion var det bara att gå hem och amma. Tydligen det bästa för små med hostvirus och hur skulle jag kunna inte göra det som enligt doktorn är det bästa för min älskling?
Tack för den.
Så nu sitter jag igen med plutt fastklistrad varannan timme natten igenom. På dagarna försöker jag låta bli. Fast han den lille igeln vet vid det här laget uppenbarligen var det gotta finns och kommer klättrande upp, drar leende och högljutt smaskande i tröjan i hopp om att få tag i godiset. Han är så osannolikt söt på sin mission att det är svårt att säga nej, men jag är hård -ingen slentriantutte på dan. Då hittar han något annat sulta på, min arm, tröjan, eller något annat. Allt annat än napp i princip.
Snart kommer Marcus.
Skönt.
Vi var till läkaren i fredags eftersom Milo har haft en envis hosta ett par veckor och eftersom det inte var nåt större fel på honom eller någon infektion var det bara att gå hem och amma. Tydligen det bästa för små med hostvirus och hur skulle jag kunna inte göra det som enligt doktorn är det bästa för min älskling?
Tack för den.
Så nu sitter jag igen med plutt fastklistrad varannan timme natten igenom. På dagarna försöker jag låta bli. Fast han den lille igeln vet vid det här laget uppenbarligen var det gotta finns och kommer klättrande upp, drar leende och högljutt smaskande i tröjan i hopp om att få tag i godiset. Han är så osannolikt söt på sin mission att det är svårt att säga nej, men jag är hård -ingen slentriantutte på dan. Då hittar han något annat sulta på, min arm, tröjan, eller något annat. Allt annat än napp i princip.
Snart kommer Marcus.
Skönt.
söndag 1 november 2009
kräks och flärd
Har precis fått en älskling att somna efter timmar av övertrött spring och ytterligare (första och enda hittills för ikväll dock) en kaskadkräkning. Den kom precis efter att han hostat och haft sig, så det är nog slemmet som gör det.
Milo var i min famn så både jag, han och lekmattan översvämmades av illaluktande spya vilket inte var helt genomtrevligt, ganska långt ifrån faktiskt.
Vilket jobb det blev att helt själv försöka duscha honom, mig och sedan tvätta alla (nästan) femtio bitarna av pusselmattan, för såklart hade geggan runnit dem emellan.
Det hänger fortfarande en lätt arom av spya över tillvaron men vi inblandade är i alla fall någorlunda rena och killen sover som sagt.
(Jag med snart, hoppas, hoppas.)
Känns som en mindre evighet sedan röda mattan och onekligen är det en bit dit från kräksmarinerad dito.
Hittade den här bilden på nätet på det strävsamma gamla paret och visst ser vi gamla ut.
Men lite fina med.
Milo var i min famn så både jag, han och lekmattan översvämmades av illaluktande spya vilket inte var helt genomtrevligt, ganska långt ifrån faktiskt.
Vilket jobb det blev att helt själv försöka duscha honom, mig och sedan tvätta alla (nästan) femtio bitarna av pusselmattan, för såklart hade geggan runnit dem emellan.
Det hänger fortfarande en lätt arom av spya över tillvaron men vi inblandade är i alla fall någorlunda rena och killen sover som sagt.
(Jag med snart, hoppas, hoppas.)
Känns som en mindre evighet sedan röda mattan och onekligen är det en bit dit från kräksmarinerad dito.
Hittade den här bilden på nätet på det strävsamma gamla paret och visst ser vi gamla ut.Men lite fina med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)