tisdag 3 november 2009

döda skammen

Igår kunde man läsa en artikel av Calle S i Expressen om skammen och tystnaden kring missfall. Så rätt han har.
I det.
Varför säger barnmorskan på första mötet med de lyckliga, förväntansfulla blivande föräldrarna att de bör vänta i minst 12 veckor med att berätta om sin lycka eller ännu hellre till efter rutinultrat (vår första tyckte det)?
Visst är risken för missfall stor och störst de första månaderna, men är det inte för var och en att välja om de vill dela med sig av sin glädje tidigt och då i så fall också sorgen ifall (Gud förbjude)det värsta skulle hända?
För nog låter det, även om det inte är helt uttalat, som att -berätta inget ifall något går fel och gör det det kan ni i tysthet (och skam?) bearbeta det för att sedan gå vidare.
Skam och tystnad går ofta hand i hand och tyvärr är det många gånger så att framförallt vi kvinnor som drabbas känner just skam ifall något inte går som det var tänkt och då hörs barnmorskans ord om att tiga som ett gällt litet eko i huvudet.

Jag kan skam.
Minns väl den obeskrivliga och fruktansvärda känslan när jag kommit hem utan vare sig mage eller barnvagn efter att Dante fötts och dött i 24:e veckan. Ville inte gå ut, vågade inte för risk att träffa på någon jag kände. Smög omkring hemma och skämdes över min bevisade otillräcklighet, min oförmåga att hålla min bebis i trygghet.
En känsla som höll mig sällskap länge.
Med Liten i magen hörde jag åter den första barnmorskans ord tänkte minsann inte berätta något för omgivningen förrän efter RUL i vecka 18.
Fast tji fick jag när jag veckan innan stora dagen, låg där på gyn och tappade mitt andra friska barn.
Alla som inget visste fick såklart veta.
Och jag skämdes.
Igen.
Gjorde det tills jag orkade börja prata (eller i alla fall skriva) om det högt. Jag satte ord på känslan och den försvann.
Skammen göder man med tystnad och dödar med tal. Så tala om det svåra, det jobbiga. Ge det luft och det lättar.

Dela glädje med de du vill dela en eventuell sorg.
Någon sa delad glädje är dubbel, delad sorg -halv? Hän hade hursom rätt.

Appropå den ytterst sorgliga (alternativt bara jävligt elaka ) människan Calle S tidigare kunde titulera svägerska och hennes utkläck om att missfall (något som tydligen bara händer svaga människor eller hur det nu var) har med personlighet att göra, ja ni hör ju själva, så tycker jag väl egentligen inte så mycket. Hennes dumhet får stå för sig själv.
Men jag undrar lite lätt hur dåligt man mår som individ om man ständigt har ett behov att försöka trampa på de som redan ligger i försök att må någorlunda själv?
Denna sin åsikt om missfall håller hon stenhårt fast vid och jag undrar vidare hur de vanliga tidiga missfallen, där embryot inte utvecklats ordentligt, kan ha med mammans personlighet att göra?
Eller för att ta mig och mitt sena mf som exempel.
Hur kan mina operationer för cervixcancer, kombinerat med det faktum att förlossningen med Dante tänjde ut min livmoderhals så att den blev slapp inför framtida bruk och sen öppnade sig i förtid under min andra graviditet, ha med min personlighet att göra?
Det tar på krafterna att bry sig om vad männsikor som inte är värda skiten de dumpar säger, så därför ska jag inte göra det mer.

Ha en fin kväll!

18 kommentarer:

Liss sa...

Precis, det ska inte vara skamligt att få ett missfall. Det är alltid bättre att prata om saker som händer. Det gäller i för sig inte bara om missfall. Varför är oftast tyst om saker som svåra? Är det så hemskt om vi råkar gråta någon gång inför en annan människa? Jag tycker faktiskt inte det.

Men det är väl den svenska mentaliteten. Allt är bra, säger man om någon frågar. För man är ju bara en jobbig person om man säger något annat.

Det är bra att någon i debattartiklar/bloggar och på olika sätt får upp ögonen på hur olika "saker" behandlas i samhället. Det är det enda som kan göra att vi kan ändras till det bättre. Tack Jonna för att du berättar så mycket om ditt liv, alla svårigheter och även det roliga.

Ann-Katrin sa...

Jonna, vad bra du skriver. Missfallen i min familj har varit många, inte mina egna utan min mammas, men de tyngde hela familjen. Du har så rätt i vad du skriver, tack för att du skriver.

Anonym sa...

Håller helt medd dig. Man ska alltid glädja sig om man är glad. Och dela glädjen med andra är aldrig fel. Om det händer ngt gör det så och då är det bättre än att vara glad ett tag. I alla sammanhang. Det går inte att ta ut sorger i förskott. Vad hjälper det?
Har du läst bloggen Allra käraste lilla familj. De miste sin son till cancermostret och deras sorg är så otroligt påtaglig att även vi som inte känner familjen sörjer den lille kämpen
Kram

Anonym sa...

Läste inte artikeln som Calle S skrev igår. Har blivit en principsak för mig att inte läsa sånt som skrivs av the S-brothers. Men har läst artikeln nu.
Jag håller med dej Jonna, i det här fallet när det gäller skammen och tystnaden kring missfall har han ju rätt. Sen har du själv skrivit så bra om dina känslor i samband med Dantes födsel och sedan Litens, så där finns inget mer att säga. Jag tycker mig kunna ”ta” på dina känslor. Och helt rätt – TALA OM DET SOM ÄR SVÅRT OCH JOBBIGT! Det blir bara sämre att bära det inom sig! Delad glädje ÄR dubbel glädje, delad sorg ÄR delad sorg. Det är superviktigt att ha något att dela såväl glädje som sorg med!
Calles fd så kallade svägerska och hennes uttalanden i tid och otid är så fruktansvärt urbota dumma, så dom är inte värda att vare sig kommentera eller bry sig om. Ödsla inte med dina krafter på en sådan person som henne, hennes erfarenheter verkar vara lika med Noll och hon verkar också ha noll koll på det mesta.
Du om någon har väl erfarenheter på det här aktuella området!
Så bry dej inte mer om detta – bry dej om dej själv och dina 2 M! Du är en fantastisk människa Jonna! En av de mest fantastiska jag någonsin ”stiftat bekantskap” med (om än i cyberrymden)!
Kram från Maggan1

ylwa sa...

Man ska inte (INTE) lyssna på vad hon Zytovjhgdkmyrzska säger! Man ska inte heller lyssna för mycket på välmenande "råd". Min bm sa att man inte blir mindre ledsen bara för att man inte berättar. Sanna ord. Snarare blir det värre. Önskar fler tänkte så..

Tack för att du delar med dig!

Clemens sa...

Tycker att Jenny W:s blogg säger det bra också. Ur ett lite annat perspektiv...

http://jennywesterstrand.blogspot.com/2009/11/sa-nu-ska-vi-grina-eller-sa-har-kul-kan.html

Anonym sa...

Hej! Självklart är det inget skamligt alls i att få missfall och självklart drabbar det kreti och pleti och har ingenting att göra med mammans/pappans inställning som Katrin Z skrivit i ett par olika varianter på sin blogg, och som Calle nämner. Jag läser både din blogg och Katrins och gillar dem båda skarpt, fastän de är så olika! Du skriver jordnära och ärligt, enligt mig. Medan Katrin skriver för att få uppmärksamet, sticka ut och provocera. Därför provocerar hon mig inte ett dugg, utan roar bara. Tror också att det hon menar är att goda människor ofta drabbas av ont, medan de onda kan gå genom livet med en nonchalant inställning och inte drabbas av ett endaste dugg. Hur som helst, det Katrin skriver ska man inte ta på allvar. Det du skriver är verkligt, roligt, sorgligt osv och värt att ta på allvar. För mig tillför era bloggar två helt olika saker men jag gillar som sagt båda!

Ganska lagom tjej sa...

Du har så rätt i det du skriver och dina ord hjälper mig så. Det gör så ont i mig att höra de dumheter hon vräker ur sig. Jag var också gravid. Skulle glatt gått in i vecka 13 i fredags, tror faktiskt att jag o K var exakt lika långt gångna. Men i onsdags, för exakt en vecka sedan, så ville naturen annorlunda. Mitt efterlängtade barn hade slutat utvecklas för flera veckor sedan och stöttes ut först nu.
Det var en total chock och sorg. Det hade lika väl kunnat vara K själv som låg där ensam i en sjukhussal, blödandes, gråtandes och fastandes i 30 timmar innan de till slut hade tid på op för skrapning.

Jag har följt din blogg så länge, följt din sorg och sedan din lycka. Den hjälper mig i hoppet om att nästa graviditet skall sluta lyckligare.

Miranda Andersson sa...

Hmm ja jag hålelr med. Naturligtvis är det inget att skämmas för. Det är ju inte som att man gjort något för att få missfall. Jag tycker också att man självklart ska berätta för dem man vill dela det med. Men det jag tyckte var jobbigt efter mitt sena missfall i vecka 18 var att jag ville inte ha folk som frågade hur det gick med magen (eller bebisen) och behöva berätta hela historien igen och igen. Enbart för att det var jobbigt att bara förklara vad som hänt. INte för att jag skulle börja gråta utan för att det rev upp såret igen att prata om det med främmande människor. Men däremot nära vänenr och familj. Så därför kanske man ska vänta, men det gör man ju så klart som man vill. Men det kan ju vara därför...

Anonym sa...

God Morgon Lyssna inte till denna Zy.. eller läs inte Calle S det blir för mycket dumheter på samma vecka. Det finns inget i svensk mentalitet att någon skall skämmas för missfall tvärtom . Du är bra Jonna som skriver om svåra saker men det gör även andra. Det jag tycker är trams är när folk frågar hur mår du men ger fullständigt f-n om man står upp eller inte. Då svarar jag inte eller HUR jag mårdet är nämligen ointressant för den som frågar . Pratar om annat istället.De flesta lär sig snabbt vilka som är äkta intresserade. Har ont ibland pga reumatism. Borde träna idag men vädret är för hemskt. Skillnad på äkta intresse empati och pladder. KRAM på dig Jonna och lillego Milo förstås

Anonym sa...

tänk om vi alla slutade prata om den där Z-bruden. om alla slutade läsa hennes blogg. om alla stängde av radion när hon gaggade där. alltså, det gör jag men det har ju liksom ingen effekt. jag säger inte att ngn annan ska göra så, utan jag tänker mig bara hur det skulle vara.Att hon skulle gå in på sin blogg och se, "Antal unika besökare: 14"... tänk! :)

Anonym sa...

bra skrivet! och heja mammorna som fått utbetalt från FK!!

Söt han är Milo!

Anonym sa...

Hej Jonna,
Skönt att Calle visar sig mänsklig och gör lite av det du och Marcus gör när ni vågar vara öppna och dela med er av hemska (och underbara) erfarenheter. Det hjälper oss alla!

Angående Katrin så talar hon om personlig inställning till missfall INTE att personligheten avgör OM man får missfall. Om att olika personer hanterar de olika. Sen spetsar hon till det väldigt och uttrycker sig luddigt.

Hon menar INTE att hon inte skulle kunna få missfall utan at hon inte skulle "hantera de som ett missfall" på just detta skamfyllda sätt du beskriver. Det vill säga precis vad du och Calle skriver att vi skulle behöva, att inte känna skam. Det är en sorg, men inget "misslyckande". Sen får var och en berätta eller inte.

Tack för att ni tar upp det här!
/My

Maria sa...

Jag har berättat för hela världen så fort den där lilla stickan visat att jag varit gravid! Har spontant blivit glad och följt den känslan trots barnmorskors skrämselpropaganda. "Vi måste tala om riskerna" sade de sist jag väntade barn. Jaha tänkte jag, men hela livet består av "risker", berättar ni om alla?

Att föda barn(för det är ju vad man gör)före fullgången tid är INGENS fel! Mitt ex sambo födde sina två barn i v. 21 & v. 27, och båda lever välmående idag(23 och 20år). Pojken som föddes i v.21 vägde 500 gram och klarade sig.

Så man får barn som hamnar i himlen istället för hos oss här på jorden.

Ett missfall är en sorg, en förlust, men ingens fel. Inte ett misslyckande utan en tragisk följd av olika saker som INGEN kan belastas för!

/Maria

soff sa...

För mig handlade det aldrig om skam.Min första graviditet slutade i missfall i vecka 10. Samma dag jag fick reda på att jag var gravid var det jag som slängde mig på luren och ringde runt till precis alla.När sedan missfallet var ett faktum så var det pissjobbigt att återigen ringa alla samtal, tro mig det var INTE skam utan sorg.Ibland vill man inte behöva ringa runt och berätta om det som gör mest ont att just då prata om.Mina andra graviditeter som slutat i 2 härliga friska barn har jag väntat med att berätta om.Det är ett faktum att många graviditeter slutar i missfall innan vecka 12 och för att kunna berätta om min sorg när det passar mig istället så har jag väntat till den värsta gränsen varit passerad.Det betyder inte att jag skulle låta bli att berätta för mina nära och kära om något gått fel, utan mer att jag skulle kunna göra det när jag vill,känner och orkade.Detta har varit det som varit bäst för mig och jag tycker att man alltid ska utgå från vad som funkar bäst för just dig. Men det handlade aldrig om skam för mig utan om sorg.Min och min mans sorg.

Sara sa...

Blir så ledsen.....det är ungefär som att få kommentaren "att kan du inte föda fram ett barn så är det inte heller meningen att du ska bli mamma". Den "underbara" kommentaren fick jag från ett Jehovas vittne då jag gick och väntade på att få besked om att jag blivit mamma genom adoption. Jag blev så paff att jag bara vände på klacken och gick därifrån. Från att levt i sorg och hopp om vartannat, genomgått IVF som förstörde min kropp och tillsist insett att NU går vi vidare mot nya möjligheter.....och så få en sån kommentar......Dumma människor finns det gott om!!!
Nu 5år senare är jag mamma till världens finaste kinatös och kan inte förstå hur JAG kunde få den underbara möjligheten att få bli HENNEs mamma????

Läser ofta din blogg Jonna, tycker du skriver så bra och starkt!!

Kram!
Sara

Thess sa...

HEJA JONNA! Vi måste våga prata om missfallen, jag upplevde det som mycket tabubelagt när vi gick igenom vårt. Att en del nästan hyschade och inte ville höra om vad jag ville berätta. Men det måste ju berättas för att kunna bli... normalt. För det är ju nånting som väldigt många har någon som går igenom i sin närhet.
Bort med tabun!

byggabo sa...

Min egen mor och far var med om vad pappa beskrev som "en golgatavandring" när de väntade barn. Det tog lång tid. Upprepade missfall. Slutligen ett barn som dog i magen, fullt frisk, någon gång kring vecka 30. De har de varit fullt öppna med, vi har pratat mycket om det och det lämnar mig lite kluven.

Å ena sidan är jag väldigt medveten om allt som faktiskt kan gå fel. Stundtals har det gjort att jag har haft svårt att njuta av min egen graviditet. Men... jag vet att de har upplevt den sorgen och kan inte tänka mig bättre stöd om någonting hänt. För mig var det oerhört viktigt att ha någon bredvid mig de där första veckorna - oavsett hur det hade gått.