tisdag 17 november 2009

första hjälpen del 2 och lite acceptans

Nu är alla sex timmarna avklarade och jag kan massor och inget.
Man blir ju helt livrädd först och inser snabbt att hemmet är en ren dödsfälla för en liten en på upptäcksfärd. Sen lugnar man ner sig lite och förstår att man nu faktiskt är mer rustad för sånt som kan men aldrig förmodligen (förhoppningsvis) händer och sånt som i viss mån faktiskt med stor sannolikhet kommer drabba den lille.
Tur vi fick ett kompendium med oss hem innehållande all information, då det ändå var en del som ville susa förbi trötta öron.

Tack alla för massa kommentarer tidigare. Både de trevliga och de mindre så.
Jag blir förbryllad av en del, men ska snarast försöka släppa det.
Folk är folk.
Gilla läget? Åh nej. Men acceptera -det måste man lära sig med det mesta.
Har en till stilla önskan om att man LÄSER det som faktiskt skrivs. Tolkningar kan man göra, men först är det faktiskt LÄSA som gäller och STÅR det på ETT SÄTT måste man ju inte försöka få det till något ANNAT.
Eller?
Är det helt galet och naivt av mig och ha sådana förhoppningar?

Fiffi skriver välformulerat:
Att många ifrågasätter, undrar och blir en anings konfunderade nu efter allt som du skrivit om att ni behöver och ska få mer tid tillsammans, tycker du det är konstigt?
Jag slutade tycka många saker var konstigt för en tid sedan, så nej, det tycker jag inte. Men det finns sätt och det finns sätt att uttrycka sitt funderande. Möter båda och det jag fortfarande inte förstår är behovet en del har, att informera mig om hur illa de tycker om min man. (De som vill får ta åt sig.)
Förstår du det? Varför i så fall tycker du jag behöver den informationen?

Hon fortsätter:
Ni bjuder in oss i er värld, på gott och ont i nöd och lust, men vill helst att vi läsare ska blunda och vara tysta. Jag förstår det inte. Jag förstår det faktiskt på riktigt inte.
Jag förstår på riktigt inte var du har fått det ifrån?
Var, när och hur vill jag att ni läsare ska blunda och vara tysta?
Jag vill alltså inte det!
Det jag önskar är åter igen att lösa (dumma) åsikter och rykten om min man inte tar plats här. Han har en egen blogg -gå dit och spill om behovet finns. (Säger inte att just du har det.)
Du skulle antagligen inte tycka det var jättetrevligt om jag kom och skrev i din blogg att din man är en skitstövel som förtjänar allt ont han kan få?
Hoppas jag klargjorde något fiffi. Annars kan jag bara beklaga.

Sen får jag på flera håll veta att jag är naiv får skylla mig själv. Har ju öppet berättat att vi går i familjerådgivning och andra personliga saker.
Ok. Visst. Så kan man tycka.
Accepterar det och fortsätter gladeligen vara naiv och anse mig inte förtjäna vad skit som helst trots att jag varit ärlig och öppen.
Men vi är ju alla olika.
Bara att acceptera.
(Även om jag aldrig behöva gilla läget...)

Så där ja.
Det får räcka.
För nu.
Om detta.

21 kommentarer:

Anonym sa...

Första titten här hos dig. Hittade hit via Marcus blogg.Ska titta tillbaka och läsa.Måste bara passa på att säga att din farsdagspresent var toppen. Var rädd om dig. Hälsningar från Karin

Maria sa...

Ja, pengar måste in för att kunna försörja sig. En del har annorlunda jobb med udda tider och så. Men ni är i alla fall två. Att vara helt ensam med spädbarn och bara en mammapenning måste vara riktigt illa. Se det positiva. "Det kunde vara värre" ;)

f i f f i. sa...

Hej igen Jonna.

Tack för förklaringen.
Jag läste Marcus blogginlägg strax innan jag läste din och det jag skrev om att det kändes som att vi läsare helst skulle blunda och vara tysta var nog en hopblandning av allt, i kombination med Marcus formulering: "Vad ger er rätten att lägga er i?"

Jag ska inte blanda ihop era bloggar, det blev tokigt, du har aldrig bett oss läsare att inte lägga oss i. Men likväl, en sån öppen och rak blogg som du har ger en känsla av att du söker en öppen och rak kommuniation tillbaka - vilket du kanske inte gör, men den känslan får jag.

Många som läser dig ser dig som en vän och många av oss skulle säga rätt hårda saker till vänner i verkligheten också som vi vill få fram det vi tycker är sanningen och "ruska om lite".

Självklart förstår jag att du varken vill läsa eller publicera ren skit och förtal om din man, det skulle inte jag heller vilja göra. Men det jag menar är att det som vid första anblicken kanske känns som påhopp, elakhet och missunsamhet kanske bara är - omtanke?

Anonym sa...

Jonna!
Timman är sen, men jag vill bara säga - Du är helt fantastisk!
Nu tänker jag sova några timmar! Hoppas ni också får sova ett antal sköna timmar!
God natt och kramar//Maggan1

Anonym sa...

Om jag får tycka... så tycker inte jag att du ska ta in negativa kommentarer. Var selektiv som du skrev. Det finns mycket avundsjuka och människor tycks tro att på nätet får man uttrycka sig hur som helst. Men så är det inte. En del har ingen respekt alls. Kramar Eva

Gråa musen sa...

Ville bara säga att i en tid när vi svämmar över av förnedring. Allt ifrån råa skämt på arbetsplatsen till tv-rutan. När såpor och ståupp handlar för ofta om otrohet, illagörande och maktkamp. Då är det så skönt med någon som vill, vågar och kan gå ut med hur ett ärligt, kämpat riktigt liv kan gå till. När man väljer att stanna och hoppas på sig själv, den andre och framtiden. Inte för att det är lätt och smidigt utan för att det berikar och att man lär för livet och faktiskt älskar i både nöden och lusten. Ni är så viktiga Jonna i mediabruset. Ni är föredömmen utan dess like. Spill inte tankar, tid, ork och spaltmeter till dem som ändå inte förstår. Fortsätt glädja oss andra som inte ser dina uppriktiga ord som gnäll och gnöl utan som en titt i tre människors liv där glädjen faktiskt hela tiden är den dominerande. Där kärleken segrar hela tiden. Gång på gång.

Anonym sa...

Du är en stark och klok kvinna som älskar din man och er son.
Jag beundrar dig som sätter ord på det som nästan alla kvinnor som har eller haft små barn känner eller känt.
Jag tror det finns många som ALDRIG skulle erkänna att det inte alltid är en dans på rosor i ett förhållande eftersom det viktigaste för många är fasaden utåt.
Du vågar och jag beundrar dig.

Nikki sa...

Hej Jonna!
Jag hoppas att du kan bortse från sådana kommentarer. Jag tycker inte du är naiv (det är ju tyvärr ett negativt laddat ord) jag tycker att du o Marcus är oustanding i er öppenhet. Tänk om fler hade vågat erkänna att de har problem för det har nog alla. Då hade fler o fler vågat söka den hjälpen de behöver.
You go girl!!! ;)
Kram

smultron sa...

Hur kan man ge råd om att någon ska separera baserat på vad man läser på en blogg?

Man måste få vädra känslor kring hur det är att vara ammande mamma med en man som arbetar mycket. Man måste få skriva om det jobbiga och orättvisa och inte bara det rosenröda. En del borde öva på att lyssna förbehållslöst i stället för att skuldbelägga och missförstå.

Jag saknar en känsla av solidaritet och samhörighet mellan mammor. Det känns ofta som en tävlan om finaste hemmet(fast man erkänner ALDRIG att man städar), nyttigaste maten, bästa barnen, största engagemanget i skolan, mest jämställda karln o s v.

Vi borde klappa varann på axeln lite mer i stället. En gör så gott en kan och kämpar på.

Liselotte sa...

Hej Jonna!
Jag vill börja med att tacka dig för en jättefin blogg! Jag är en av dem som inte har "sagt" något utan bara läst bloggen dagligen. MEN nu kan jag inte vara tyst. Jag har själv blivit kallad för att vara "något naiv". Då vill jag också tillägga att jag arbetar i en arbetsledande roll och möter många människor dagligen. Min uppfattning av ordet "naiv" (i det här sammanhanget och i mitt) är att de som säger det har ibland, eller oftast, tappat tron på människan. Det har inte jag (och inte du heller!). Jag önskar dig och din fina familj lycka till och allt gott i framtiden!

Liselotte sa...

hm..det blev visst två kommentarer sända till dig nu. Nybörjare som jag är ;-) Kram från Liselotte

Grejsar sa...

Att gå i parterapi är inget att skämmas för. Det borde fler göra. Därför är det så bra att de finns de som vågar tala om det. Många gånger är det lätt att hamna i onda cirklar som man inte tar sig ur bara för att man till varje pris skall försöka lösa alla problem själv istället för att söka hjälp.

Och parterapi behöver inte innebära att man har jätte svåra och stora problem. Det kan räcka med att man vill satsa på relationen och förebygga problem i framtiden. Typ relationshälsovård och få verktyg att kunna förbättra kommunikationen. Och detta borde alla par göra åtminstone en gång i livet.

Allt gott till er alla.

Mvh

Karin (Grejsar) Grejsgård

Tulpan sa...

Äh, det är lätt att racka ner på andra och ha åsikter om hur de försöker få livspusslet att gå ihop någorlunda.
Kram!

Mri sa...

Go Jonna!!

Anonym sa...

hej!om du tar åt dig o blir så här arg när främlingar kritiserar din sambo, hur blir det då när vänner o familj säger nåt? Jag tycker att du reagerar rätt klassiskt, DU får kritisera Marcus, men nåde andra som gör det. Kanske är det så att du och Marcus endast kan enas i kris och kaos?

Muffins sa...

Du har all rätt i världen att beklaga sådant som blir jobbigt i ditt liv, även det som du valt själv. Min man jobbar till sjöss. Det innebär att vi har många underbara hemma-veckor tillsammans med vårt barn. Men också att det är lika många jobbiga och tråkiga veckor då han är borta och jag får fixa allt själv. Skulle man inte få gnälla de tråkiga veckorna bara för att man vet att det kommer bra veckor sen? Att en förälder jobbar mycket (borta) betyder inte att den föräldern är mindre engagerad, bara att man löser sin vardag på ett annat sätt som 9-5 människor kanske inte kan förstå. Stå på dig, gillar dig.

Anonym sa...

alltså jag vet inte men...
jag tycker det är någonting vackert att vara naiv :) jonna ha distans till dom som skriver dumma saker, dom mår inte bra med sig själva. dom har tappat bort det vackra och naiva i sig själva, om dom ens någonsin har sett/känt det. deras hjärtan ler inte. som ditt gör :) jag kan känna det leendet ända hit. kram!

Anonym sa...

ja du, nu får Marcus försvara sig (igen) på sin blogg, precis som du här. är det värt det? borde ni inte lägga den tiden på varandra och framförallt på Milo istället?

Maria Moberg sa...

Är det inte både anmärkningsvärt och rätt typiskt fega människor att tycka en massa och sen skriva under med "Anonym". Helt krasst kan man har jag insett räkna dessa människor som "ej existerande". Tänk om vi skulle gömma oss bakom "anonymitet" så fort man begär något av oss.

Nej tack och lov finns det dem med ryggrad och kurage nog att stå för det de tycker och tänker, som Jonna och Marcus bla. Och vi är fler som vägrar fegheten!

Ska vi alla ikläda oss rånarluvor och kasta stenar bakom falska ridåer!? Den som inte skriver under med sitt namn kan knappast åberopa trovärdighet eller giltig legitimitet!!!!!

/Maria Moberg som finns på riktigt!

Anonym sa...

Jag beundrar och respekterar personer som delar med sig av sig själva.Vi får en chans att se hur ni har det och det tackar jag för. Tack Jonna för att du är generös och delar med dig. Det är så roligt att läsa din blogg.

/Maria, Norrköpingsmamma till en 1-årig son

Anonym sa...

Har inte följt din eller Marcus blogg men efter att hört honom på Biblioteket i Gävle i torsdags, (gillade showen enormt) klickade jag in både här och där och läste en massa.
Ni är modiga föredömmen i ärlighet.
Jag har gått runt de senaste dagarna och tänkt mycket på det. Och bett. Faktiskt.
Bett att ni ska få kraft att fortsätta vara modiga och svaga och uthålliga och bett att någon annan, större, ska lyfta er ibland så att ni orkar hela vägen.

/K