onsdag 11 november 2009

det här med amning

Jag har ammat sedan dagen Milo föddes. Det har gått bra lika länge, min son hittade bröstet snabbt och kunde sedan suga rätt så han fick i sig massa mat som mättade. Bra så.
Jag visste att jag ville amma. Såklart jag ville. Hade längtat så länge efter det här med levande barn och två gånger innan fått ta till piller för att stoppa mjölken, så den här gången hoppasdes jag verkligen att jag skulle få göra alla de där sakerna en mamma kan göra, bland annat amma. Amma och amma.
Minns på BB de där första hysteriska timmarna då otaliga barnmorskehänder upprepade gånger var framme och drog i mina bröstvårtor och vred på lille Milos huvud, allt för att hjälpa oss på traven och det gick som sagt bra. Jag fick massor av beröm för något jag inte styrde ett dugg, men visst trevligt ändå med uppmuntrande ord.
Fast om det inte hade gått så bra? Vad hade de sagt då? Vad hade det kännts som? Alla kan inte amma, vill inte amma, alla barn hittar inte tekniken och det måste få vara bra det med!
Jag var eller är inte duktig för att det har gått bra för oss. Bara lyckligt lottad eftersom det här var det jag önskade. Kvinnan i huset bredvid, hon som flaskmatat från första stund är minst lika duktig och hennes barn mår minst lika bra. Det är jag övertygad om.

Hursom.
Amningen gick fortsatt väldigt bra och mjölk fanns, men vi började ändå emot allas (de på BB, BVC -varför sådan flaskfobi?) råd med ersättning kvällstid. Dels för att Marcus skulle få vara med mer och dels för att verkligen tanka Milo mätt inför natten. Jag inbillar mig att han sov bättre ett tag tack vare flaskan.
I alla fall.
Jag ammar alltså fortfarande. Har varit på gång att sluta ett tag för jag känner att det räcker nu när min älskling är 9 månader och duktigt äter annat, men också för att jag är övertygad om att det är amningen som stör vår nattsömn. Milo äter gröt på kvällen, blir mätt av det och skulle lätt klara sig natten igenom men han vaknar titt som tätt för att han vill ha sin napp, mig. Ett uppvaknande som varken är honom eller mig till gagn.
Varför har jag inte slutat då?
För att det inte är så enkelt. Enkelt för stunden däremot är att stoppa tutten i munnen och veta att han snart somnar igen, åtminstone för ett tag. Är man dessutom som jag på sistone har varit ensam många nätter (tyvärr har Marcus jobb sett så ut just nu) -blir det hela ännu svårare.
Sen tar det emot lite att erkänna, men amningen har såklart fyllt en "funktion" för mig med. Våra tumanhandstunder nätterna igenom har trots sömnbristen varit de mysigaste som finns (innan sprickorna) och visst är det fint att känna sig så behövd som är som kossa.
Men.
Nu är det slut.
Ja eller snart.
Två nätter nu utan tutte och fler blir det. För jag är gladare, Milo med. Marcus är trött, fast det får han ta igen på hotellrum inatt då jag ska stålsätta mig och försöka att inte ta till det för stunden enkla -tutten.
Hoppas det går bra.

10 kommentarer:

Gråa musen sa...

Det var ett beslut i rättan tid. Heja dig och heja Milo som behöver lära sig att all tröst inte kommer genom maten. Det där med ammning. Tja. Var och en ska göra som den vill och få stöd i det beslutet. Det finns inget duktigt i vare sig det ena eller det andra. Man
stretar väl på. Har tre ammnigsbarn och två flaskbarn. Ett av "flaskbarnen" är idag elitidrottare. Så inte har han varit mer infektionskänslig än de andra. När jag tänker efter så den ende av mina barn som har allergi är den som jag ammade längst. Man fattar beslut utifrån vad man känner och kan tycker jag. Däremot så tycker jag som sagt. Men det är bara vad jag tycker. Att det nog är välgörande för både dig och killen att slippa slattandet nattetid. Heja. Nu håller vi tummarna för att Milo och hela familjen snart får sova hela nätter. Kramis

Frida A sa...

i exakt samma fas med min tutthungriga 9 månaders bebis. det är verkligen inte lätt att stå emot påtryckningar från en liten ledsen sugen söt sak som bara ligger där och ber o ber om att få lite snask. och varje gång gör tröttheten att man faller i fällan. TUTTFÄLLAN!

Anonym sa...

Vilken härlig insikt du har. Hoppas du är medveten om den. Håller tummarna för er. Kram CeGe

Anonym sa...

Lycka till!!!! Jag har själv ammat tre barn varav "trean" är den där det har gått allra bäst - men gjorde djävulusiskt ont de tre första veckorna.

Första flickan bestämde sig själv för att sluta, jag kämpade emot men hon vann - STORT! Andra tjejen bestämde jag - och det gick hur bra som helst. Med trean, lillkillen var det också jag som bestämde - med stor vånda för nu visste jag ju att det inte blir fler gånger.

Vad jag vill säga är att det kan vara svårt att sluta, både fysiskt och mentalt. Och du skall ha all respekt som får ge dig på det här utan Marcus, för det är alltid lättare att låta pappan ta hand om lillkillen. Jag hoppas att det går smidigt och önskar lycka till med en stor kram//Maria

Anonym sa...

Försök stålsätta dig inatt med, vore ju dumt att börja igen om han klarat 2 nätter utan tutte. Han vänjer sig till slut och kommer inte att vakna. Tro mig, jag har varit där både med tutte och med sova/somna i egen säng. Det tar 2-5 nätter, sen har de små glömt hur det var tidigare. Vill absolut inte skriva dig på näsan med denna kommentar eller tro att jag vet bäst, men mitt enkla råd är att inte ge honom tutten inatt även om det känns enklast och smidigast, klarar du denna natt kan jag nästan lova att det vänder.

All lycka till dig!

Kramar din vän Anne i cyberspace

NinaKatarina sa...

Men visst har ni napp till honom ?
Somliga barn behöver det och varför göra det så krångligt.
En annan sak, om du ammar en stund till vad gör det ? När han är stor
har glömt hur jobbigt det var.
Tro mig, tiden går så fort......

Anonym sa...

Det ar klart det gar bra! Tank pa beloningen, langa ostorda natter for bade dig och Milo. Jag slutade sjalv amma nar min dotter var 9 mander, ungefar samtidigt flyttade hon till eget rum. Det ar slitigt i borjan (nagra fa natter) men sen ar det harligt. Kvallar med lite egentid och sedan 8 timmars ostord somn (for det mesta :-). Sa hall ut och lycka till!

Halsningar mamman i Holland

Anonym sa...

Jonna, du har skrivit många fantastiska texter här på din blogg! Men jag tror att den här var den absolut finaste jag läst. Så känslosamt och rakt ärligt beskrivet, så att jag faktiskt fick en tår i ögonvrån! Jag kan bara konstatera att det finns inte bara en författare i familjen, det finns 2. Ni har båda två ordets gåva, var och en på sitt sätt. Och jag är ganska säker på att den tredje författaren i familjen rusar runt i sin gåstol och filosoferar för fullt!
Tack Jonna för att du delade med dej av även dessa tankar och känslor på ett så fint sätt!!
Många råd och åsikter har du fått här, men du är en klok kvinna och du känner och vet vad som är bäst. Mina råd fick du för några dagar sedan. Men du skriver ju att efter två senaste nätterna utan tutte är du och Milo gladare och det är ju toppen. Visst blir Marcus trött (vem blir inte det), men inatt får ju han sova.
Hoppas det funkar utan tutte inatt. Jag håller tummarna för dej!
Kramar från Maggan1

Tessan sa...

Jag ska inte lägga mig i och tro mig veta bäst men så här gjorde jag. Jag slutade amma när Lucas var 4 månader men han fortsatte med nattmålet tills han var sju månader. Han slutade äta på natten när han fick mat på kvällen.

Först åt han bara lunch sen gröt på kvällen men sen fick han mat två gånger per dag (alltså mat mat, jag svälter ju inte ungen ;))
När jag började med mat till lunch och mat klockan fem sen välling till kvällen, för oss är det klockan sju, så slutade han med nattmålet. Då när han vaknade på natten räckte det med att stoppa i nappen så somnade han om. Nu sover han 12 timmar per natt!! Lycka till!

ullrika sa...

jag har verkligen trott att den där amningshysterin är överdriven, att det inte KAN vara så att sjukvårdspersonal verkligen tvingar sig på på det viset jag hört om. men. så som du beskriver det har jag aldrig hört det förr. jag blir alldeles kall. och bestört. och förbannad såklart. va i helv-te!! så får man inte bete sig! jag hade velat storma in på varenda förlossnings- och bb-avdelning där sånt här förekommer och slå nåt hårt i skallen på alla klavertrampande tanter (för jag gissar det är mest tanter).

på min förlossning gick allt så smidigt och alla var så diskreta och försiktiga och frågade om jag ville ha hjälp och dom var görnoga med att ALDRIG röra mig utan att först fråga om det var okej. vilken dröm! och så korkad jag varit som trott att det varit såhär för alla...

å så önskar jag lycka till såklart!
tjo!