det här med amning

Jag har ammat sedan dagen Milo föddes. Det har gått bra lika länge, min son hittade bröstet snabbt och kunde sedan suga rätt så han fick i sig massa mat som mättade. Bra så.
Jag visste att jag ville amma. Såklart jag ville. Hade längtat så länge efter det här med levande barn och två gånger innan fått ta till piller för att stoppa mjölken, så den här gången hoppasdes jag verkligen att jag skulle få göra alla de där sakerna en mamma kan göra, bland annat amma. Amma och amma.
Minns på BB de där första hysteriska timmarna då otaliga barnmorskehänder upprepade gånger var framme och drog i mina bröstvårtor och vred på lille Milos huvud, allt för att hjälpa oss på traven och det gick som sagt bra. Jag fick massor av beröm för något jag inte styrde ett dugg, men visst trevligt ändå med uppmuntrande ord.
Fast om det inte hade gått så bra? Vad hade de sagt då? Vad hade det kännts som? Alla kan inte amma, vill inte amma, alla barn hittar inte tekniken och det måste få vara bra det med!
Jag var eller är inte duktig för att det har gått bra för oss. Bara lyckligt lottad eftersom det här var det jag önskade. Kvinnan i huset bredvid, hon som flaskmatat från första stund är minst lika duktig och hennes barn mår minst lika bra. Det är jag övertygad om.

Hursom.
Amningen gick fortsatt väldigt bra och mjölk fanns, men vi började ändå emot allas (de på BB, BVC -varför sådan flaskfobi?) råd med ersättning kvällstid. Dels för att Marcus skulle få vara med mer och dels för att verkligen tanka Milo mätt inför natten. Jag inbillar mig att han sov bättre ett tag tack vare flaskan.
I alla fall.
Jag ammar alltså fortfarande. Har varit på gång att sluta ett tag för jag känner att det räcker nu när min älskling är 9 månader och duktigt äter annat, men också för att jag är övertygad om att det är amningen som stör vår nattsömn. Milo äter gröt på kvällen, blir mätt av det och skulle lätt klara sig natten igenom men han vaknar titt som tätt för att han vill ha sin napp, mig. Ett uppvaknande som varken är honom eller mig till gagn.
Varför har jag inte slutat då?
För att det inte är så enkelt. Enkelt för stunden däremot är att stoppa tutten i munnen och veta att han snart somnar igen, åtminstone för ett tag. Är man dessutom som jag på sistone har varit ensam många nätter (tyvärr har Marcus jobb sett så ut just nu) -blir det hela ännu svårare.
Sen tar det emot lite att erkänna, men amningen har såklart fyllt en "funktion" för mig med. Våra tumanhandstunder nätterna igenom har trots sömnbristen varit de mysigaste som finns (innan sprickorna) och visst är det fint att känna sig så behövd som är som kossa.
Men.
Nu är det slut.
Ja eller snart.
Två nätter nu utan tutte och fler blir det. För jag är gladare, Milo med. Marcus är trött, fast det får han ta igen på hotellrum inatt då jag ska stålsätta mig och försöka att inte ta till det för stunden enkla -tutten.
Hoppas det går bra.