lördag 14 november 2009

familj

Idag kommer min mamma och pappa hit. Blir skoj för Milo och mig med. Ska på tjejfest ner till grannen ikväll och Marcus ska till Malmö i jobb så det blir garanterat FF för killen och såklart bus med mumma och muffa guld.

Även om vi ju har setts rätt ofta på sistone så känns trist att vi bor så långt ifrån dom. Saknar de mina väldigt mycket och just nu också för Milos räkning.
Jag är uppväxt med med mina mor och farföräldrar och resten av släkten långt bort (i Finland) och det var visserligen otroligt roligt att varje sommar, ibland oftare, vara där och träffa alla men man saknade den enkla kontakten -att bara åka över, äta en bulle och hänga lite. Det värsta varje gång var att behöva åka hem och veta att det var ett helt år till nästa sommar. Många gånger låste jag gråtande in mig på toaletten hos min mumma och pappa (morfar) och ville INTE!
Jag älskar min släkt, min förlängda familj däröver i öst (och de i Stockholm). Älskar mormor och morfar (och farmor och farfar tuffa som vilar i jorden), mina mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och alla 48 kusinerna. Jag älskar facebook för att jag lätt och ogenerat får kika in i deras liv, poka på dom och bara hänga lite medan jag äter en havrekaka över min koffeinfria kopp kaffe.
Jag är en "familjefascist" bland många andra och glad över det. Riktigt lyckligt lottad faktiskt. Jag kommer aldrig bli ensam och övergiven, vet det och gillar tryggheten den vetskapen ger.
Ibland undrar jag om det är mer finskt än svenskt eller om det bara är min familj. Marcus släkt i Italien påminner på många sätt om min, medan hans här i Sverige inte alls verkar lika glada i de sina. Inte så de är ledsna, det menar jag inte, inget dramatiskt alls men det verkar liksom inte så viktigt bara.
Inget fel i det nödvändigtvis, alla gör på sitt sätt. Fast det är bara annorlunda.
Milo har en kusin (han har bara en) som jag önskar han får träffa snart. Det är inte så långt (i mil sätt) dem emellan, men det har bara inte blivit av. Det blir väl när det blir, om det blir, inte min sak att få till även om jag som förälder gärna vill vara där och få till saker för mitt barn, men nog kan det ibland vara svårt att förstå varför.
Och just därför är det bra att gå i terapi. Den egna alltså. Jag behöver inte förstå allt, det mesta måste man bara lära sig att acceptera.
He he.

Hur är det med era familje- och släktband?
Har ni nära kontakt? Varför? Varför inte?
Är det typiskt svenskt att inte "bry sig" så mycket om de sina? Eller är det en fördom och bara mina något trista erfarenheter?
Kanske mår många rent av bättre av att släppa på de påtvingade banden och göra nya, självvalda?

14 kommentarer:

Susseribloggeri sa...

Håller med om att familjen och släkten är jätteviktig, i alla fall för mig!!!De är en trygghet i med och motgång. Mina föräldrar är guld värda efter alla år av stöd. Men det kan verkligen vara olika i olika familjer/släkter. Mina morföräldrar kan jag sakna grymt mycket, de gav så mkt trygghet. Idag är det mina föräldrar som ger mina barn av sig själva på samma sätt. Ingen självklarhet jag vet, jag är enormt tacksam!! Njut av att ha föräldrarna hos dig och Milo vet redan att han kan vara trygg hos mormor och morfar.

Malinka sa...

Det där varierar nog mellan olika familjer, helt enkelt. Både jag och min man, som båda är riktigt blågula sedan generationer tillbaka, har stor släkt och umgås med både kusiner och sysslingar. När jag växte upp inbegrep jular och födelsedagar alltid en stor skara av mammas mostrar och fastrar, mor- och farbröder.

Tyvärr är vi båda ensambarn, så det har blivit lite glest i närmaste familjen. Det är märkbart särskilt på julen, när våra kusiner firar med sina föräldrar och vi skramlar omkring här hemma med bara våra mammor och barnen.

Anonym sa...

Familjen,... jag växte upp i en dysfunktionell, avståndstagande familj, där det aldrig rann tillräckligt med vatten under broarna för att skölja bort alla upplevda oförrätter .
När jag fick barn var mitt mål att alla skulle känna sig älskade, ingen skulle någonsin behöva tvivla på att jag älskar dem. Jag ville undvika konflikter som föräldrars favoriserande av ett barn ger i en syskongrupp... vill man att barnen inte håller ihop, ses över helger, semestrar osv, då skapar man denna konflikt i barndomen , sedan kan man spe på den genom att kritisera öppet deras val av partner i familjesammanhang ( som alla förstår är jag ironisk)
Vill man att barnen håller ihop, vill umgås med föräldragenerationen och med varandra, då ger man massor med kärlek och respekt, och samtal ( att veta , underlättar förståelsen)

Jag skulle vara så fattig utan de mina, jag är så lycklig som har chansen att umgås med dem alla,dagligdags via tel, FB, msn, besök osv...Jag är så glad att mina barnbarn tar mig för den bästa leksaken i världen...

Jag strävar varje dag att behålla detta, för det finns inget Mål i sikte när det gäller kärleken, det är ett arbete som fortgår hela tiden.

Och det gör mig glad att ni har tillgång till denna virtuella by
<3

kram Chili

Anonym sa...

Håller med föregående om att det verkligen varierar! Och jag tror man blir mycket påverkad av hur det har sett ut för en själv. Jag är extremt familjebunden, och mina föräldrar finns alltid nära både fysiskt och i tanke och själ, både för mig och mina ungar. Men på makens sida är det helt tvärt om, de ses inte ens till de stora högtiderna. Och han tycker också att det räcker med oss fyra, att vi är en familj, medan jag vill att familjen även ska innefatta mormor, morfar (alltså mina föräldrar) och alla barnens mostrar, morbröder och kusiner. Men jag vet inte om det är kulturellt betingat, eller om det är något som rör sig inom våra olika "klaner" bara...Stor kram förressten, och grattis till det glada beskedet häromdagen! /Elin

Gråa musen sa...

För mig är släkten otrolikt viktig. Nu är det ju så ledsamt att båda mina föräldrar (mina barns mormor och morfar) gick bort för en månad sen. Så numera har jag bara en underbart viktig storebror som jag har väldigt fin kontakt med. Där finns det tre kusiner till mina barn som vi älskar att vara med. Så den enda nära släkting jag har kvar i livet är just min bror och hans familj. Alla andra vilar i jorden. så därför är minnena så kära när vi en gång var tillsammans och jag har väldigt svårt att förstå sådana familjer som inte sätter värde på de sina. Människorna kring julbordet har blivit färre för varje år och i år känns det väldigt tufft att ens tänka på julen. Men som sagt. Bror finns ju än. Så njut av de dina Jonna. Det rådet ger jag alla jag träffar. För som Gunnar Wiklund sjöng. En dag finns bara minnen kvar.

Jessica sa...

Hej! Var i Finland bor din släkt? Jag är bosatt i en förort av Helsingfors. Har en dotter på 15mån och har följt din blogg en tid efter att jag hamnade här "av misstag" :)
Kul att läsa och förstår vad du menar med familjeband.
Jessica

Mari sa...

Vi har en extremt liten släkt. Jag är ensambarn, pappa är ensambarn, mamma har en bror. Jag har två kusiner, som jag inte umgås med. Mormor är den enda från den generationen som fortfarande är i livet. Vi är en väldigt tajt familj och jag har fått enormt mycket hjälp och stöd av mina föräldrar. Men jag oroar mig mycket för framtiden. När mina föräldrar går bort så blir jag helt ensam. Är singel och har inga barn (gud vad urtråkigt mitt liv låter, men det är det VERKLIGEN INTE!), så "it's a lonely time ahead"...

Lina sa...

Jag är svensk sen många generationer, även om en släktforskande släkting säger att vi är finnar och samer i grund och botten. Jippie för det såklart! Nåja. Jag älskar min släkt och tycker att allt sånt är viktigt - min sambo är raka motsatsen. Tänker ofta på hur det kommer bli om vi någon gång får barn. Inte så lätt alla gånger kan jag tänka mig. Och som svensk känner jag mig lite osvensk i min kärlek till släkten. Vet inte om det bara är inbillning, men jag känner att många är helt oförstående till varför man tycker sånt är viktigt.

Anonym sa...

märkligt skrivet tycker jag..låter precis som du nyss flyttat hit och inte har några andra referensramar än Marcus familj??? Det beror väl på hur man är uppvuxen i för familjeförhållande. Har man föräldrar som är måna om sina föräldrar/morföräldrar/släktingar så blir man väl likadan! Har väl ingenting med nationalitet att göra.

Anonym sa...

Vilken lycka för Milo att ha FF tillsammans med mumma och muffa!
Och trevligt för dig med tjejfest hos grannen! Hoppas ni har det riktigt kul!
Började sen fundera lite över resten av din text.
Den startade en ”debatt” i min hjärna, som jag gladeligen skulle kunna skriva åtminstone en halv bok om! Och vet du vad – jag undrar om det inte är det jag ska göra. Men det blir inte ikväll och inte här på din blogg.
För att starta från slutet, dvs nuläget, så är våra familjeband väldigt starka. Vi har en fin gemenskap med våra barn, deras barn och deras respektive svärföräldrar och vi har en mycket nära kontakt. Kanske, kanske har vi mer kontakt med de av våra barn och deras barn som bor nästgårds än vi har med dom som bor längre bort av naturliga närhetliga skäl, men vi har alltid haft en öppen relation emellan oss alla. Jag tror inte det är typiskt svenskt att inte ”bry sig” så mycket om de sina, utan jag tror det till vissa delar beror på hur man är som person, hur mycket man själv orkar att engagera och då i många delar kanske beroende på avståndet till sina när och kära. För hur långt avståndet än är så tror jag ändå att ”ens nära och kära är precis det, dvs nära och kära”. Men det måste vara praktiskt möjligt också att umgås naturligt.
Ibland kanske det faktiskt är positivt att lite grand släppa på de av hävd ”påtvingade banden” och skapa sig nya och sjävlvalda band. Påtvingade band är kanske inte enbart av godo! Självvalda band är alltid av godo, och dessa självvalda innefattar såväl närmaste familjebanden som andra ”icke-familjära” band.
Det här blev kanske lite rörigt, men som sagt, din text startade en process i min hjärna, som jag tror tar lite tid att bearbeta. Måhända slutar den processen i en ”halv bok” eller liknande. Som jag känner det så är det här ett stort ämne och en stor fråga.
Men Du Jonna, hoppas du haft en riktigt trevlig kväll hos grannen och att Milo haft det riktigt kul ihop med mumma och muffa!
Ursäkta den halva romanen! Natti!
//Kramar från Maggan1

Anonym sa...

Fördomar har vi nog av Jonna!
Synd att inte Milo kan träffa alla sina släktingar men det gjorde inte vi heller och det har vi inte mått illa av, de finns nånstans det vet vi ju och inget illa om dem. Hoppas Marcus är välkommen i klanen. Var gift in i en klan , alla trevliga ok, men de la sig i allt, hur möblera,vi fick inte ha egen smak, kläder till barn, frisyr, mat, osv osv,.oändlighet,. Gränsen nåddes flyttade men då längtade "stackarn" hem då blev det skilsmässa han ville inte bli vuxen ta eget ansvar få egen identitet.Viktigt! De kunde träffas ofta men det var inte nog. "klanen" finns kvar de hälsar till mig ofta o vi har kontakt mest genom telefon osv. Inte mina fiender alls. Hoppas MILO får träffa sina släktingar på Marcus sida. Man måste klippa navelstängen. Gå sin egen väg och växa bli en egen person utan att någon tar illa upp. KRAMA MILO GO Hoppas du hade trevligt igår. skall maila min syster nu.Kram

Lill sa...

Hej

Jag har läst din blogg ett tag nu den är så bra!!
Jag hajade till med ditt om familjen här. Jag tycker det är väldigt viktigt med familjen men jag har valt min egen, med kompisar vänner grannar och sådana jag vuxit upp med för min familjs släkt var inte så nära och för att vara frank så är de ganska konstiga. Det är bättre med pappas gren nu men de är så mycket äldre än oss. Men jag är som du familjen är viktigast av alla och jag hoppas att mina framtida barn kommer ha en stor som omger dem. dock är min familj lite mer självvald.

Anonym sa...

Jag har starka band till min familj, kan inte tänka mig att ha det på ett annnat sätt. Har tre syskon utspridda i världen. Saknar att inte ha dem nära, men vi hörs och ses så ofta vi kan och det känns alltid lika kärt.Mina 4 syskonbarn är mina skatter och jag älskar dem högt! En vän till mig sa att jag ska vara glad som har en familj där alla älskar varandra så mycket. Och det är jag! Bor några minuter från mina föräldrar, bästa föräldrar. De har gett mig och mina syskon en fantastisk trygg uppväxt som gjort oss till starka vuxna.Vill ge mitt barn (som just nu växer i magen, plussade för några dagar sen, livets mirakel) samma viktiga starka familjeband.Vill att barnet ska få kärlek och trygghet av mig och sin pappa, likväl som av sina mor/farföräldrar och mostrar och morbröder och fastrar. Som min sambo sa när jag gråtande saknade min bror med familj i asien, att avståndet spelar ingen roll, för ni har så starka band som inget avstånd kan förändra. Så avståndet spelar ingen roll om banden är straka, men visst är det roligare att ha de sina på armlängds avstånd! Kan tlläggas att jag är finne=)
Gillar din blogg! Kram

Katarina sa...

hej!
jag har liten släkt på min sida, och ingen av dom gillar jag nåt vidare, det är mkt hysch-hysch och man pratar inte om svåra, jobbiga saker. mkt sopas under mattan osv. min pappa är död och min mamma har alltid haft det psykiskt jobbigt samt alkoholproblem fram tills jag blev typ 30. tyvärr har jag svårt att släppa saker som hänt, jag fick bli vuxen när jag var runt 5, 6 år, och jag har gått i terapi för att försöka reda ut begreppen lite.

min mans släkt är STOR och där är det inget knussel, jag älskar att vara med dom!

jag hoppas att jag för över en vettig syn på familj till mina egna två barn!