Ja, det är sant! Tjohoo! 45 unika besökare har varit härinne och läst mina ord.
Du, just Du, är unik!
Är det inte... vackert, eller nåt?
Jag blir så stolt och glad! Började nästan gråta när jag såg att räkneverket hade satt igång och att det var nästan hälften av hundra som har varit här hos mig (rodnar lite lätt). Tack alla!
Vill ju skriva nåt bra nu när det plötsligt har gått upp för mig att det faktiskt är folk som tittar in här, men jag kommer inte på nåt. Äsch då.
Hoppas ni kommer tillbaka ändå, mina 45 läsare!
Och 100 sidladdningar betyder väl att alla i princip varit inne här två gånger? Eller? Kanske lite önsketänkande... Men nåt bra måste det ha varit i nåt hörn tänker jag för nån har ju hängt här en hel del.
Eller så är det jag och min M...hmm?
6 kommentarer:
Grattis!!! Du är värd 45 tusen läsare.
Älskar dig.
Jag är blogberoende :D
Jag tycker det är intressant att läsa vad människor delar med sig av. Hittade hit av en slump, genom en annan blog. :)
Tänkte bara visa mig, eftersom jag är en av de 45 :)
Ha det bra,
/S
Grattis!! Jag hänger här lite då och då och gillar det som står att läsa. Jättebra blogg. Jag tycker dessutom att du är jättestark som orkar dela med dig av det som varit på ett så avskalat och ärligt sätt. Det beundrar jag verkligen. Åtminstone i mitt liv betyder det mycket just nu att få ta del av detta. Inte precis av samma anledning som ni, men vi har ju alla våra sorger att bära. Du är en inspirationskälla på många sätt. Jag är jätteglad också att allt ordnade sig till det bästa för er. Ta hand om varandra!!
sandra: hej! du är unik! härligt va? :-)
fia: tack snälla! blir ju ännu gladare nu. gör ju inte annat än skrattar högt nuförtiden, som en riktig knäppgök. men jag är värd det! ha det så bra och sköt om dig du med!
hej i natten, jag är också en av de 45 som glider in här ibland. Unik? japp och samtidigt precis som alla andra..
Hamnade hos dej av en slump, återvände för att få mer av ditt fina och innerliga språk. Jag vet inte vad du jobbar med men jag hoppas att du tjänar pengar på det nånstans. Kände så väl igen mej i "bebisfobi", även om jag tillslut (efter fem år) fick mitt eget underbara barn. Nu tycker jag mej själv känna igen bebsfobi- blickarna när vi är på stan.. önskar alltid att jag kunde skicka lite hopp tillbaks. Och att vi finns, vi föräldrar som kommer ihåg precis hur det känns.
Skicka en kommentar